Amelia

Fuktigt gräs där sanden tar slut och dit endast vågornas skum når och tårna drar sig undran från kylan. Fötterna vandrar lättsamt över gräsmattan, nästan likt att flyga.
Jag tänker på hur de som bor i det lilla torpet vid vattenbrynet och den djupa skogen bakom. Hur de drar undan gardinen och ser ut över gläntan.
Jag fantiserar om de mattklädda plankor och mörkbruna bokhyllor bland glasklara fönster med väntande mossa. De låga takbjälkarna räddar träslaget från att falla och låter sig beklädas med takkronor. Från golvet upp längs väggarna trängs foton, historier om liv, delat med varandra. Runt i cirklar och genom nyckelhål kiknar skratten, förbi badkar med lejonfötter och köksbänk överbelamrad med mynta och hjortron.
Katten stryker runt hörnet och leder mina tankar in till rummet längst in, sängen med lapptäcken överlappandes av kroppar som svärmandes nynnar likt en folkvisa i takt med hjärtslagen av harmoni. Där hittar jag en kropp med ögon som bara sett andras i några veckor, skyddad av blickar som mötts sedan tjugosjunde oktober tvåtusenelva, en saga som började för länge sedan.
Där inne hittar jag oss.

Inuti din kropp gror världen, du självlysande himlakropp
Under mina ögonlock väntar havet, vars vågor saltar mina såriga glober

två sjöstjärnor

för sakens skull

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?

Jag hade börjat fyran, jag njöt att kunna säga att jag faktiskt kunna använda uttrycket "För tio år sedan..." och referera till en tid då jag faktiskt levde.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?

Slavade på ett tivoli. Kände in hösten. Hängde på Skeppsholmen i biblioteket.

3) FEM SNACKS DU GILLAR?

1 Choklad i alla dess former 2 Nötter 3 Salt-vinäger-chips 4 Ost 5 Glass

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL?

(Kan de flesta texterna utantill såvida jag får lite hjälp med melodi- men utan-ok då.)
Säkert - Allt som är ditt
Keane - Broken Toy
Ted Gärdestad - Come give me love
Britney Spears - I'm not a girl, not yet a woman
Whitney Huston och Mariah Carey - When you believe

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU BLEV MILJARDÄR?

Åka på semester =)

6) FEM DÅLIGA VANOR?

1 Socker 2 Socker 3 Socker 4 Somnar sent 5 Glömmer egentid

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:

1 Äta 2 Cykla 3 Pussaskramasprata med Kelly 4 Se på bio 5 Läsa om sexualpolitik

8) FEM SAKER DU SANNOLIKT ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I?

(Svårt att säga då jag bär det mesta antingen en eller annan gång men- ok)

1 Stilett-klackar 2 Minkpäls 3 Borat-baddräkt 4 Lady Gagas köttklänning 5 Niqab

Keep on living..

..säger du innan jag hinner vända ryggen till, ilsket och förudmjukat för att kliva ner för trappstegen. Jag är blå av ilska. Det löser ingenting att kasta en ring i golvet, inte heller att sparka stålhätta mot betong. Jag blir arg för att minsann lever jag, jag som socialiserar och umgås, låter intrycken flöda inombords och söker, letar, tar för mig och försöker. Leva. Försöker.
Sök hjälp vädjar alla, ja för visst är det lätt att ömka någon som självmant är ett offer, någon som bara vill finnas hos oss ibland men aldrig vågar ställa krav och sen ger upp hoppet, för då blir ju vädjan nåt patetiskt plåster på såren utan att gräva djupare än ett skavsår. På en hud. Med utslag.
Frustrerad sparkar jag gruset och dammen stiger, aldrig får du tro att du tog skrivandet ifrån mig, hur skulle du kunna tro något sådant, ja påverkan och inflytande i all ära men skulle jag låta dig ta ifrån mig allt? Nej, du har fel, fast vi tror på dig, det är enklast så, tryggast så, åtminstone en förklaring trovärdig nog att vila på.
Jag kliver upp för trappan, in genom passagen, förbi frukten och in på biblioteket. Skriver ut studieavbrottspapper med röd näsa och svullna ögonbrott. Döm mig, gör vad ni vill, skolgången var visst inte min den här gången heller.
Tangenterna är extra hala och klickar på ett professionellt vis när jag slår in framsidans adress. Jag stavar kanske fel, men jag scrollar på den publika framsidan. Molnen luckras upp. Jag luckras upp. Jag är inte arg längre. Jag behövde komma ifrån. Jag vill se på Sagan om ringen ikväll och kanske bränner jag broar för mig själv MEN det är faktiskt inte mitt fel utan vårt, jag finns och väljer dig lika mycket som du väljer mig.
En låg självkänsla ter sig som solen i en galax av planeter med liv, allt handlar om mig i mig när jag är ledsen fastän det är det sista jag vill. Be mig aldrig leva vidare för att det är svårt när ni gör det, varför skulle jag inte leva vidare ändå?
In och genom mörkret med dig. Jag vet att vi klarar det, en passage tills övertygelsen vinner över kontrollen.

jag tänker på att vakna i ett ljust rum under ett alldeles för varmt täcke och att få lyssna till indigo girls och humma nöjt och så tänker jag på att invirad i handdukar och morgonrock nyduschad luta sig över det allra finaste och låta det våra håret ramla fram innan det ska rakas och och humma lite till för värmen inombords när en kiknar av skratt för att en annan är så rolig och en själv vet bäst.

en dag innan jag somnar

idag fick jag vara ledig från arbetet. de ringde och frågade och jag svarade ja.
jazzbrunchen var full så vi promenerade till hermans. (jag betalade dyra pengar men åt bara en portion! (en väldigt god en)). sen såg vi carnage och i all hast köpte jag biogodis för att det skulle kännas lite bra och mysigt; men ångesten kröp ändå inte ur. fast filmen var fin. sällskapet fint. sedan choklad cupcakes med hallon och gnocchi och sparris och britney brittany och rumors. fint.

En kväll på Dansens hus

Jag och Agnes gick till Dansens hus och lyssnade på Maria Sveland och Nour El-Refais samtal. Vi kom dit en timme innan allt satte igång, jag köpte juice och Agnes drack cider - vi skålade i trappan för att hon kommit in på skolan hon sökt. Vad som händer härnäst eller vilka beslut som tas vet ingen, vi var bara glada, just där och då.

Vi gick ner genom den vänstra trappan. Jag hade stått och sett mig omkring, sökandes med blicken efter en annan som skulle möta mig, framkalla ett leende jag inte kunde styra över. Jag ville springa över till den högra kön, se efter där, men mitt redan suspekta beteende hindrade mig.
Väl inne i salen letade mina ögon frenetiskt efter en särskild av vila ögonen på. Jag undrade var du var, vart du satt, om du ens var där. Jag fantiserade om att inse att du satt bakom mig eller nästan bredvid. Jag lekte med tanken att hoppa upp på scenen, ta en mikrofon och efterlysa dig, be dig komma med mig bakom scenen och låta oss sitta där tillsammans, och lyssna.

Två tankar från samtalet
1 När det talades om hatbrev läste Maria Sveland upp hatmail hon fått av upprörda män(niskor) här ute i Sverige. Genast påmindes jag och mailen och smsen min pappa skickat till mig och min syster, senast i ett sms till mig häromdagen. Hans kommunikation är oresonlig och hatisk. Maria talade om att inte läsa, skjuta det ifrån sig och skratta åt det ifall en läser ändå. Jag håller med om det, en ska inte behöva handskas med hatiska mail som inte har svängrum för diskussion. Men om det är ens pappa som skickar mailen blir det så mycket svårare. Då är det inte en okänd person med ett okänt alias bakom en dataskärm du aldrig behöver möta, för det är en människa du tillbringat din uppväxt med och tycker sig veta precis vem du är. Någon du möter ofta och mycket, vars relation till dig spelar roll för andra.
Men jag försöker skratta åt det och helst försöka låta bli att läsa men det är tur att min syster och jag delar bördan - det blir så fruktansvärt mycket lättare med någon som förstår.
2 Den andra blev ganska irrelevant trots allt så den orkar jag inte skriva.

Jag har än inte skrivit någon novell, jag har inte försökt. Kanske är jag rädd för vattensagorna som ska skrivas på mina kinder.

But now they only block the sun
They rain and snow on everyone
So many things I would have done
But clouds got in my way

I've looked at clouds from both sides now
From up and down, and still somehow
It's cloud illusions I recall
I really don't know clouds at all

Så jag lyssnar på Joni istället och låtsas inte om vad som är tomt eller vad som inte känns och låtsas inte om gemenskap i texten trots insjunknandet i den.

Part 3

Praktiska saker;
Jag vill slå in min omgivning i kartmönster; såsom bakgrunden på min blogspot. Så vackert.
Men jag kan tänka mig en vägg i en lägenhet som jag bor i. Tills dess kan jag banna mig själv för att jag aldrig köpte väskan med kartmönster på i Brighton.

Förverkliga drömmar part 2

När vi väl talar om dem, försöker jag fundera ut vad jag vill göra i mitt liv, någon gång. Jag ska väl någonstans försöka få ihop mitt självförverkligande (om en kan uttrycka sig så) men det verkar så svårt. För att kunna förverkliga sig själv, måste en veta vem en är, vilka värderingar och ideal som är mest primära. Hur ens liv ska levas och leva som en lär. Och få ihop allt. Att det ska klaffa. Där är jag inte än, jag som precis har börjat lyfta på locket.
Jag vill (väldigt förvånande med tanke på förra inlägget) resa och upptäcka nya miljöer. Jag vill hemskt gärna prova bo utomlands och se om det passar mig. Jag vill arbeta och ha roligt, spendera pengar och tillbringa ledig tid och vara utan ansvar. Så småningom vill jag utbilda mig till något spännande, inspirerande och viktigt och roligt. Jag vill omges av människor jag älskar. Jag vill våga älska, jag vill våga följa mina drömmar. Jag vill höra underbar musik, jag vill vara kreativ. Jag vill vara självständig och samtidigt en del av någonting större. Jag vill utmana mig själv och samtidigt leva lätt, jag vill finnas och känna att mitt liv är ett val jag gör.
Ganska flummigt och åh så oklart.
Men en sak är jag ganska säker på. Jag vill fortsätta dagdrömma och fantisera; jag tror att det är väldigt nyttigt och långt ifrån behöver allt bli verklighet. Det är viktigt att tillåta sig själv att längta till något, sedan ändra sig och göra om eller inte alls. Men jag vill inte fastna, jag vill lita på mig själv att jag tar tag i det som är viktigt och förverkligar det jag kan och har makt över; mitt egna välbefinnande och mitt egna liv. Vill jag resa så kan jag det. Vill jag leva så kan jag det.

Förverkliga drömmar

Inte drömmar under ögonlocken tänker jag på, eller hur himla fint vore inte det i och för sig. En natt drömde jag att jag red på ett flygande djur, landskap efter landskap. En magisk känsla som då kändes just hur möjlig som helst.
Men jag tänker på dagdrömmar, fantasin om sin verklighet och visioner. Jag har haft hur många planer som helst (som jag inte orkar rabbla nu) men så hittar jag mig själv, dag ut och dag in, skrotandes i Stockholm längtandes ut i världen någon annanstans. Den röda tråden i mina framtidsplaner har varit resor. Jag ser gärna på mig själv som en globetrotter med livet i ryggsäcken, men säg mig, hur ska jag veta att resandet är min identitet då jag nästan aldrig testat. Så varför gör jag det så sällan. Kanske för jag lever i tron att framtiden löser sig självt. Så inser jag helt plötsligt att det jag lever i är min förra framtid. Kanske för att jag är hopplöst svag för att drömma mig iväg med andra, dela planer med de jag håller kär och så vips går vägarna åt olika håll. Jag som drömmer om att resa själv. Och med sällskap.
Jag vill börja resa mer, jag måste börja resa mer, jag vägrar hitta mig själv om femtio år och undra varför. Jag vill se platser jag aldrig varit på förut, möta andra kulturer, jag vill växa.
Fast det jag hela tiden återkommer till, det som egentligen är viktigast, är att jag gör aktiva val. Att jag följer mitt hjärta. Att jag är där jag innerligt önskar att vara. Att jag släpper prestigen och hittar mig.

Men när vi ändå talar om det, här är ett litet urval av platser (vill ju resa i alla världsdelar och överallt) jag hemskt gärna skulle vilja besöka; Madagaskar (typ Tsingy de Bemaraha National Park), Nya Zeeland (valar, regnskog, ÅH), Malaysia (underbar dykning (ska det vara), Chile (regnskog (igen)), San Fransisco i USA, (värme, kullar, spårvagnar och queer), Canada (som Québec (franska)), Barcelona i Spanien (Gaudi bland annat), Italien (en härlig känsla jag bär på bara), Marocko (kulturen och läget), Sri Lanka (klimatet och vilda djurlivet), Japan (vekar surrealistiskt).
Hittills har jag varit i London två gånger, Brighton tre gånger, Alanya, Lüneburg, Hamburg, Kreta, Korfu, Menorca, Nice, Helsingfors, New York och Amsterdam (fast det räknas inte då jag endast befann mig på Schiphol).

Bland karuseller som sover beslutade jag mig för att gå till Aquaria. Aquaria som jag drömt om. Jag ville gå igenom regnskogen, jag ville se hajen och leopardmuranan och drömma mig bort till tropiska miljöer långt bort från den jag lever i.
Väl i regnskogen började det regna. Lamporna släcktes och regnet öste ner. Mina glasögon blev alldeles för immiga, jag tog av dem och sträckte sedan ut händerna ut från taket jag stod under. De blev genomblöta och smakade senare sött. Det doftade så friskt, som ett uns av frihet om än instängt. När jag satte på mina glasögon igen var de fortfarande immiga. Jag låtsades att jag var i regnskogen.
Nu ska jag skriva en novell. Får se vad den handlar om. Kanske om vad som händer när en känner fastän alla tror det står helt still.

Inatt jag drömde nåt jag aldrig drömt förut, lala.

Jag drömmer, jag drömde. Inatt, imorse, någon gång mellan vakna dagdrömmar, drömmandes med stängda ögon i min säng.
I drömmen var jag inte ensam. Jag träffade dig runt någon middag, i farstun som var utomhus. Din nära vän ville ha mig, var ledsen för att hon inte fick mig. Jag ville ha dig fast inte visste jag vad du ville ha. Jag lyckades lura din vän att vi skulle åka iväg och hon klädde på sig sin duffel och gjorde sig redo att gå. Du kom ut i farstun och plötsligt insåg din vän att jag inte skulle följa henne. Hon blev ledsen fast jag låtsades som inget.
Med tvekan beslutade du dig för att följa med mig därifrån, jag som ville vara ensam med dig. Du tog mig i en golfbil och det var natt, kanske väldigt tidig morgon. Du skulle ta med mig till Aquaria. Väl vid Aquaria var inte Aquaria som det Aquaria jag minns, men fint och utomhus, djupa pastell himlar och atmosfärer. Vi gick in på den asiatiska, gigantiska, restaurangen som dolde sig vid sidan om, såg på den dyra menyn. Vi tvättade händerna med alcogel och personalen tog oss till ett bord. Allt var väldigt minimalistiskt och i bambu, många intryck fast ingenting stack ut.
Sen vaknade jag.

Jag; ett filter för en drömfångre

Klockan tickar alldeles försent och nu väntar min nybäddade, osovda säng. På sängen ligger ett hjärta av bomull och under täcket finns värme av dun. Jag undrar vad jag kommer drömma om inatt, jag som drömmer jämt.
Inatt drömde jag om att äta godis ur någons trosor som fortfarande bar dem på. I bakgrunden huserade en irrelevant person som senare tog över mitt jobbuppdrag. Jag undrar var dessa drömmar kommer ifrån, jag kan så sällan släppa dem.
Jag vet inte om jag drömmer i osovda lakan, inte heller vad som väntar inatt. Jag vill inte styra över dem, fast ändå kan jag inte låta bli att önska om vad. Under sluta ögonlock trollas det. I ofrånkomliga ögonblick.
Senaste dygnet har moln tagit över mitt tänkande och blockerar mina uttryck. Jag blir frustrerad och jag bär känslan av att ingenting kommer till sin rätt eller överhuvudtaget. Som olja runt vatten sipprar det inte ut, fastän det kanske visst gör det. Jag är nog för trög för att se. Det är kanske det är då det är dags att citera, för att låta sanningen komma fram. Förutom stela axlar och sömnig är det precis såhär jag känner;
Jag känner mig inte otålig, men längtansfull. Inte ledsen, men melankolisk. Inte orolig, men fundersam.

Jag lyssnar på instrumental för att slippa igenkänning för jag minns ju ändå, känslomässiga overload. Jag lyssnar på instrumental, jag finner lugn men känslorna är fler än någonsin. Jag känner längtan efter famnen, jag känner ro för att den finns.
Jag vandrar på gator, förbi Lao Wai och längs hörnet där ryggsäckarna hänger. Jag promenerar upp för kullar och trallar om hur inspirationen går. Jag inser att staden är vår ifall vi vill ha den (än så länge tillhör den nostalgiska minnen blandat med presens jag inte riktigt vet).
Jag undrar över vad som sker när en buffar Scully
Jag tänker på att det mest utomunderlytiska är när någon annan förstår vad havskänsla är
Jag känner hur hur punkten ur fokus cirkulerar i mitt blodomlopp
Jag drömmer om doften av nacken med det kortklippta håret

Masarin

Chokladfontänen började tjuta igår, likaväl som jag sprängt tårkanalerna tidigare under dagen. Jag som trodde mig var så stark och inte kunde låta bli att befinna mig i lokalen tre stationer och ett slaskhav bort.
Inte hade väl jag anat (jag=lögnare) vilket vakuum som skulle ske inombords när jag såg dig genom glasrutan; vilken tornado som skedde inuti bakom leendet eller hur uppgivenheten skulle spåra ut och hur kroppen ville sprängas bland skjortor och hur själsligt jag sprängdes när jag insåg hur oförmögen jag var på att svara på de vackra meddelanden jag aldrig ville skulle sluta komma till mig genom min telefon. Jag ville så gärna säga rätt, jag vågade inte och fortfarande lägger sig orden för varandra och jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Mitt språk samarbetar inte med mig idag. Jag vill bara blunda och tänka på natten, morgonen, samtalet och vad vi har, vad vi ska värna om, ta hand om i lugn och ro, även om jag, mitt hjärta och min kropp skriker efter nu.

Efterlysning

Har du förlorat tre stycken avocados?
Söndagen den femtonde april (även känt som Agnes tredje och sista namnsdag (Olivia-dagen)) påträffades sex stycken avocados i Agnes väska, varav tre som tillhörde någon annan. De var utvalda av någon som besitter den storslagna hitta den perfekta avocadon-kompetensen (förekommer sällan). I British Airways-väskan hade adovocadosen tidigare placerats av Agnes, väskans ägare, för att underlätta balansen på tunnelbanan för att senare glömmas bort och ännu senare upptäckas på nytt. Med ett dålig samvete och rädsla för att synas som tjuv bävar Agnes till personen som drabbades av avocado-förlust att höra av sig angående hittegodset - om så inte eventuell paus står emellan. Då garanterar Agnes tre, om inte fyra, nya välartade avocados om ingen annan ersättning önskas. Kanske en ost, eller varför inte Rondos. Kanske en Carnegie Porter. Fast vem vet vad avocado-ägaren önskar.

Hen vill inte ha något med dig att göra...

...säger du när du gränslöst håller om mig och upprepar "jag älskar dig" om och om igen på andra språk. Du drar mig i armen, ser till att jag inte försvinner någonstans när jag samtidigt önskar att vi tappade bort varandra på vägen.
Kinder med svarta streck har jag när jag stirrar in i väggen och vaktar väska med nygamla kläder. Du säger att jag borde skriva mer men jag skriver ju för tusan hur mycket som helst det är bara du som sällan får se.