Hejdå Femtioören.

Jag brukade spara på femtioöringar. Ända framtill första oktober då man inte längre skulle kunna använda femtioöringar längre till min stora sorg. Så jag tog fram min lilla spargris (ja, en blå gris i porslin som det står Agnes på inte den röda i bilden, den råkade händelsevis komma med). Jag räknade mina ören och det visade sig att jag hade sparat tvåhundratrettio stycken! Skillnad sedan jag tömde den förra gången..
I alla fall tog jag bussen till Odenplan och vandrade in på Swedbank för att växla in dem. Jag är egentligen bara kund hos Handelsbanken och de två ligger nästan vägg i vägg så oklart varför jag gick just till Swedbank men så var det.
Väl framme vid disken skulle jag växla in mina pengar. Just nu har jag inte särskilt mycket pengar och då jag känner en viss person som fyller år inom närmsta dagarna och jag ska inhandla present till denne så behöver jag de pengarna som jag sparat. Men den anställde på Swedbank ville inte växla in mina pengar. Han sa att de endast nu efter första oktober tar emot mynten för att skänka dem, och sätter inte in dem på kontona. Jag skulle gärna skänka pengarna, men jag vill att det ska vara mitt val. Jag vill inte att någon dryg anställd på Swedbank ska med mina Sparpengar välja var de ska hamna. Jag frågade om alla banker gjorde samma sak och han sa att troligen gjorde de det men han var inte säker. Jag vände på klacken och gick in till Handelsbanken.
På handelsbanken tänkte jag att ja, jag skänker väl pengarna om de säger att de inte är värda någonting annars. Jag la upp mina ören på disken och den anställde frågade "ska jag sätta in dem på kontot?"!!!! Ja tack sa jag. Jag frågade henne om de fick göra så, eller snarare om Swedbank hade rätt till att bestämma över mina pengar. Hon sa att det var märkligt eftersom att på Riksbankens hemsida står det att man kan växla in sina ören ända fram tills mars 2011. Jag hade alltså rätt! När jag väl stod där så såg jag en sådan där insamlingsbössa stå på disken med en så kallad slogan som löd "dina pengar kan bli en skolbok". Så jag tog tillbaka några av mynten och pillade ner dem i bössan. Det kändes bra. För nu fick jag ju faktiskt välja själv!

Självklart uppmanar jag alla till att skänka de pengar de inte behöver och som är i överflöd. Och ja, jag är inte ett helgon för att jag skänkte en del av mina pengar. Men många bäckar små!

Hej Melissa.

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt

En dag av många fina promenader

Idag har jag hängt hos Nadine. Dagen har varit väldigt bra, jag vaknade upp i en skön säng med världens härligaste valp. Jag älskar min hund så mycket! Jag stressade inte, sprang inte efter någon buss eller tunnelbana och vädret var det härligaste på länge. Jag och Nadine hade en härlig dag och jag mindes hur man stickade. Vi stickade. Jag gjorde maskor. Rev upp maskorna. Stickade om på nytt. Jag kämpade för att lära mig de där himla maskorna och men de blev ju så himla hårda. Så jag lät Nadine hjälpa mig för nu kunde jag ju faktiskt om jag ville.
Sen kom jag hem och blev ledsen. Jag vet inte varför jag blev ledsen. Men det var väl dags. jag är så trött. Jag behöver en paus, en dröm som blir sann eller kanske en resa. Inte en flykt, utan snarare en paus eller ett avbrott och hopp om att allt har löst sig självt när jag kommer tillbaka.
Men en skillnad, något som hänt sedan sist är ett framsteg. Även om jag får självdestruktiva impulser och självdestruktiv längtan agerar jag inte på det. Istället ser jag till att ha en ansiktslotion nära tillhands att återfukta huden med.

(Nu tycker jag jättemycket om Melissa Horns låt Falla fritt. Den är jättebra! lyssna på den och texten)

Årsta

I Årsta bor många hundar. I Årsta har de en egen folkets bio och några gånger om året anordnas en loppmarknad. Årsta har en hundfrisérsalong och flera stycken ställen där man kan köpa sushi. I Årsta får man ofta ta med sin hund in till affären och jag har hört att några har haft en syjunta vid torget. I Årsta finns ett bibliotek och Årsta har en egen teater. I Årsta är det inte pretentiös eller snobbigt. Det är grönt och fint och Dagens Nyheter säger att den godaste kebaben finns där. Vid Årsta torg finns det en bokhylla med böcker som folk kan få. Idag hittade jag ett väl läst och lite sliten alldeles fint exemplar av Fjodor Dostdojevskij Brott och straff. I Årsta finns många snälla människor och en djuraffär. Jag älskar Årsta och här är jag nu.

I faded into you. I think it's strange you never knew.

Jag har ingen plats för din tröja längre. Eller snarare att jag har aldrig haft det och nu har jag inte längre lust att göra rum för den. Inte längre har jag ork att låtsas inför mig själv och se det som det lilla beviset på att det som hände var, även om det känns som att det var i våra liv innan det här trots att det bara var på en plats i samma stadsdel.
Vi hade ingen kärlekshistoria utan mer kaos. En kaoshistoria av känslor som var sådana där tonårskänslor törstande efter kärlek och rebelliska jag gör vad jag vill ta ansvar för dig själv. Obefogade känslor. En kaoshistoria jag så länge höll nära.. försöka bevisa för mig själv att allt inte var förgäves. Att det var okej att spilla de där tårarna och vara lite bitter och sårad.
Ja, för sårade mig det gjorde du ju. Men jag förstår nu att det inte var med flit. Du ville inte såra mig, du fattade bara inte. Jag längtar inte längre tillbaka till att ha dig inuti mig längre, varken ord, tungor eller lemmar.
The times are a-changin'

Once a failure always a retard.

Jag saknar Martha Stewart-ådran. Jag kan inte bädda. Jag har sådant stök omkring mig. Jag glömmer att vattna blommor trots att de står framför mig.
Det gör mig ledsen, känslan som kommer över mig när jag har orsakat en vissen blomma tycker jag inte om. Jag känner mig elak och självisk..
Jag saknar även den där skolådran. Den där ådran som får en att gå upp och gå iväg till skolan. I tid. Inte försova sig. Inte "jag orkar verkligen inte nu".
Att jag inte kan bädda spelar mig ingen roll. Det svåraste problemen är att få lakanet att ligga i rätt.. ordning vilket jag kan lösa genom att köpa sådana där lakan med resår under så att de inte kan åka runt och rulla ihop sig, vilket är väldigt bra då jag även rör på mig så mycket när jag sover.. Att jag inte skulle bli någon Martha Stewart sörjer jag inte, men jag kan känna mig som en sådan snorunge när jag inte städar och plockar i ordning i mitt rum. Kaos är vad det är. Men det är okej....
Det är svårare att leva med att jag ständigt dödar blommorna. Som jag älskar. Som jag får av personer som älskar mig. Och jag låter blommorna vissna.
Det där med skolan är också ganska tungt. Jag tycker inte det är jobbigt att inte gå upp och inte gå dit varje dag men det tycker alla andra. Alla andra är också "starka nog" att göra det. Det är meningen att man ska klara det. Det säger normen så jag känner mig fel. Varför klarar jag det inte?
Jag har aldrig älskat skolan. Vissa dagar tycker jag om det. Vissa dagar är det hur roligt som helst. Jag skulle inte vilja vara utan skolan, eller snarare - vill ju ha en syssla. Men jag hatar kraven, jag hatar hur det är så jävla in i berget bestämt att jag ska gå dit. Fem dagar i veckan. Sitta och lyssna. Lära mig.
Jag har alltid drömt om något större. Det större som finns utanför bubblan jag lever i nu. Men sedan insåg jag att jag lever i mina framtidsvisioner och mitt förflutna. Det som hänt förut. Jag är en sådan romantiker inför vad som komma skall och jag är den som ständigt tror att gräset är grönare på andra sidan. När jag väl är där jag längtat till att komma märker jag det inte ens, då är jag så upptagen med att drömma om nästa anhalt.
Jag är så trött på lärare och elever kring mig. På deras eviga moraliserande. På deras eviga ömkan.
Tills dess är jag a retard. A school-failure helt enkelt. även om jag klarar betygen.