Baktips

Jag orkar inte skriva om igår. Jag har ingen lust att skriva om idag. Inte för att något tråkigt har hänt (eller jovisst, att sitta på Skärmarbrinks tunnelbaneperrong klockan två på morgonen i fyrtiofem minuter minusgrader är ganska mycket tråkigt) men jag lyckades ju komma hem sen. Jag skulle dock vilja dela med mig av ett baktips:
När ni backar lussekatter så istället för att endast ha två russin i varsin spiral (eller cirklar eller...vad de nu kallas) ha i russin i hela katten, lite här och var. kanske sju åtta stycken totalt. Då blir det saftigare och lite mer liv i lussekatten!

Ett funnet minne

När jag var yngre, kanske sju-åtta år skulle jag, min storasyster och mina föräldrar åka på en av våra kommande utlandsresor. Jag minns inte vart vi var på väg, vilken årstid det var eller vad jag hade på mig. Kanske var Grekland slutdestination, troligen sommar och jag vill mig minnas att det var denna resa som jag och min syster fick varsin kamera med ett plasthölje som såg ut som en pingvin. Hur som helst, väl på Arlanda vandrade vi omkring bland dess butiker. Vi stannade till vid några skivställ, och jag tråkades ur medan min mamma stod och letade. Till slut hittade hon en skiva av en för mig okänd sångerska, för henne tror jag också, till nedsatt pris. Hon köpte skivan, jag glömde bort den och då och då spelade hon skivan (men inte särskilt ofta, jag tror inte att det blev hennes bästa skivköp genom tiderna.) Jag tyckte kvinnan på omslaget, artisten var så vacker. Jag tyckte om att titta på bilden och nog ville jag se ut som henne. Jag mindes att hon sjöng så vackert.
En dag försvann skivan, eller rättare sagt så låg inte skivan inte i fodralet när jag öppnade det. Jag glömde bort hur hon lät, hur hennes sånger lät, men mindes att hon sjöng väldigt vackert. Då och då öppnade jag skivfodralet i hopp om att skivan skulle hamnat där igen, men det gjorde den aldrig. Tillslut försvann skivfodralet utan att jag la vidare märke till det.
Då och då har skivomslaget poppat upp i mitt huvud, och min förundran över hur hon lät. Efter många om och men tog jag tillfället och minnet till fånga för en liten stund sedan, jag bestämde mig för att hitta henne. Men vad hette hon nu igen? Knappast skulle mamma minnas och inte Emma heller. Det slog mig. Izza hette hon. Inte fanns hon på spotify, inte heller på google. Jag började tänka på Vichy-tabletterna vi en gång köpte på Skansen (de finns förövrigt inte heller på google). Izza ledde mina tankar till Vichy som därpå ledde mig till... ta-da Izzy! Hon finns på google. På Spotify. Och ja visst, nu minns jag hur hon lät.

(känner ingen Elin)

Ibland gör man rätt ibland gör man fel Lev med det!

Ibland blir man ledsen. Ibland blir man hur ledsen som helst och ibland blir man så ledsen att ingenting spelar någon roll och oftast när man blir så ledsen så kan man komma över det (hoppas jag i alla fall).
Igår var jag så där himla ledsen. Jag orkade inte ta upp telefonen och ringa någon - då skulle allt bara skölja över mig ännu mer och personen jag talade med. Jag grät mer under natten och vilken befrielse det var. Idag vaknade jag upp. Jag sov. Jag orkade inte gå upp, mina ögonlock var så tunga och så tjocka, jag hade vätskebrist. Precis som vanligt på torsdagar var jag så trött. Det är någonting speciellt som händer torsdagsmornar, jag orkar aldrig gå upp då. Jag vet inte varför. Mitt huvud var tungt, jag ringde till yogastudion och sa att jag hade maginfluensan. Jag orkade inte ta hand om söta bebisar idag.
Jag gick upp. Vi blev sams. Jag sov lite till. Jag åkte till skolan och lektionen var ingen lektion. Jag fick träffa fina fina Nadine.

Izzo (H.O.V.A.). Falla fritt. Lean on me. Det är okej att gråta.

Ok, hämtat mig nu. Lyssnar på lite härlig musik, dörren är fortfarande låst
tårarna har torkat och nu räcker det med martyr-attityden! Jag mår bra. Jag är lyckligt lottad. Allt kan inte vara som man önskar att de var.
Jag vet att man måste tillåta sig själv att vara ledsen ibland, ge det tid. Inte stänga någonting inne. Det gör jag inte heller (hoppas jag) men jag har av mina tidigare erfarenheter dragit slutsatsen att blir man jävligt ledsen, så måste man ju sörja, men det hjälper fan inte att gräva ner sig och flytta ner i den där sorgen. Jag har varit där och orkar inte ner igen. Då känns det så skönt att lyssna på den där ledsnaste musiken, gömma sig under täcket i mörkret. Få vara ensam, gråta och hoppas på att någon ska hitta en. Skära sig själv, slå sig själv gång på gång i huvudet och inte äta.
Och jo visst, jag faller fortfarande dit ibland. Jag vet hur jävla skönt det är att få banka och banka på huvudet, säga till sig själv att man är värdelös och lyssna den där låten men till skillnad från då orkar jag inte förtro mig på att någon annan ska dra upp mig ur sörjan och det blir faktiskt bättre om man försöker vända på det, tänka på de fantastiska människorna omkring en och lyssna på musik man mår bra av (inte deprimerande musik där man känner igen sig lite för mycket i texterna.). Det kommer inte ha förändrats någonting imorgon, kanske är tomma löften tillbaks igen, men jag det kommer kännas lite bättre.
Så OK, precis nu hulkade jag loss alldeles ordentligt. Bra av mig! Jag önskar att Emma var här, så mycket att det gör ont, men hon är i Örebro och har det mysig å bra. Med fina David. Det är jag glad för! Love'em.


=Puss
(både en smiley och ett gulligt ord.)

Att vara älskad

Många går hur långt som helst. De gör lite vad som helst och nästan vad som helst för att få känna sig lite betydelsefull, att det faktiskt inte är helt onödigt att man finns på jorden. Jag tyckte att det var SÅ JÄVLA ÄCKLIGT förut, folk som gjorde det och så. Tills senare jag insåg att jag är precis lika äcklig och billig själv.
Om jag älskar dig ger jag dig pengar, all min tid och all skitgöra. Jag går ut med dig hund, jag mockar i ditt stal och byter blöja på ditt barn. Jag låter dig ha kul på min bekostnad, ställer in mina drömmar och ger upp mina visioner. Allt för att få lite kärlek. Jag är billig i drift, visa bara lite att du är här så är jag köpt.
Dessutom, jag kan inte heller bli arg utan blir bara ledsen och förlåter så himla supersnabbt, jag klarar ju inte att vara osams med de jag älskar. Jag är verkligen ett fynd för någon som söker någon att utnyttja. En win and win-situation, jag menar, jag kommer ju inte klaga.

Jag kanske inte är så här. men det känns så.
Aja. nu har jag i alla fall låst mitt rum för första gången sedan jag bråkade med pappa kanske 2004.
Jag skriker "lämna mig ifred din jävla hycklare!!!!!!!!!"
och det jag menar är "snälla älska mig lite bara, bara krama mig lite".

FYFAN VILKET JÄVLA KUKDÅLIGT INLÄGG DET HÄR BLEV. jag struntar att jag är så jävla ledsen och besviken. bara du älskar mig nu

Barnteve

Tro på dig själv, på dig själv för det är vad det handlar om!

Klicka på "mottot" där uppe, en länk. En länk till något urgulligt och något som jag älskade när jag var... hmm sisådär sju åtta nio tio år. Jag trodde aldrig jag skulle bli en av dem som inte mindes hur gamla de var vid en viss tidpunktshändelse, fånigt tyckte jag. Nu är jag i samma sits så jag får väl lägga ner de tankarna angående andra. I alla fall, fint klipp vars fortsättning jag värderade högt i begynnelsen av min karriär som tvtittare.

Om hon ramlar på sin lilla rumpa, du kan vara säker på att hon tjöt

Klicka på det lilla citatet, en länk till. Typiskt femman att sända sådan o-feministisk struntteve men vet ni vad? Trots den lilla obstinata feministen jag var redan då i andra klass så tycker jag om det.