Jag träffade en sådan vacker människa idag.
Hon klev in i rummet. Mytomspunnen som hon är, jodå jag har hört mycket om henne. Hon klev in i rummet och allting stannade till. Allt frös utom hon.
Jag ville så gärna tala om för henne hur vacker hon var. Inte nödvändigtvis för att hon skulle säga detsamma, för att hon skulle bli intresserad av mig eller ja vad vet jag.. Jag ville bara tala om hur vacker hon var för henne så att hon fick veta. Fick veta att jag tyckte det. Men jag gjorde aldrig det. Jag fick aldrig chansen. Eller det var väl en lögn men det blev inte så. Men så stod jag i köket. Så klev hon in där också. Och talade om för mig hur fint min klänning satt på mig. Givetvis blev jag generad och började babbla på om något väldigt oviktigt och inte alls ett fint svar som jag blir när jag får en komplimang jag blir så glad för.
Jag önskar att jag hade talat om för henne hur vacker hon var. Eller ännu hellre, att jag träffar henne någon gång snart igen så att jag får tala om det då.

ett minne

Jag minns i slutet av högstadiet. Ofta var det på våren tror jag. När jag kom hem från skolan och var ensam hemma. Jag brukade sätta på Keane's andra skiva, Under the iron sea på hög volym. Jag tog fram texthäften och sjöng med i alla sånger. Sedan när skivan var slut sjöng jag om alla låtar. Utan skivan till. Detta tog kanske två timmar. Sen sved det i halsen.

inlägg nummer 123

Hittade en text jag skrev i september. I all hast. Kollade inte igenom den. Minns inte vem jag tänkte på. Men jag tänker ju på så många så ofta så kort tid. Så ja
kan vara vem som helst.
Fast det är inte vem som helst. nån jag hade ögon för. Då

Du är precis som den där låten. Den där låten jag råkar höra vilken dag som helst. Den låten jag i början inte riktigt fastnar för. Men låten som ändå bara sätter sig där och jag inte kan få loss. Låten som jag vill höra om och om igen utan någon riktig substans. Låten som jag älskar, låten vars rader jag ska tatuera in i min hud, låten som alltid kommer påminna mig om hur fantastiskt, ljuv och underbart är. Låten jag sjunger med i. Låten som alltid kommer återspegla tiden i mitt liv svävandes på moln. Låten jag knarkar, låter mig leva dygnet runt. Tills jag tycker att den gick så snabbt. Tills den inte längre avbryter alla andra tankar, konversationer och all annan aktion. Tills jag längre inte lägger märke just till det där fina partiet i mitten så jag spolar tillbaks men lyckas missa det en gång till trots att koncentrerar mig så. Kanske just för att vi just passerade en djuraffär med fyrans buss eller jag helt och hållet kom att tänka på religionlektionen imorgon. Plötsligt fylls jag inte längre med eufori eller får dopaminkickar.. Fast så gör jag det ändå. Men så hör jag att det är en annan låt.

Nu har dopaminkicken börjat lägga sig. Euforin slutat sprudla. Är det för att jag bara väntade på att den skulle ta slut? För att jag tänkte den tanken för många gånger? Kan jag inte sova för att jag bestämt mig för att jag inte kan? Kommer jag bli ledsen nu?

Fjärilar i magen och dopaminkickar

Fåglarna kvittrade idag. När jag och Emma gick upp ur tunnelbanan och på väg ur tunneln lyste solen.
Nu pirrar det i benen och i mig vänder det sig ut och in. Jag lyssnar på nåt speciellt. Tänker på nån speciell. Så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen. ahaahaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!

Je suis

Historialektion. Vi talar om Preussen.
Jag råkade nyss somna till. Nadine stickar.
Jag har en Risenta i väskan. Fast den spar jag nog till religionen.

Preussen Preussen Preussen...

Det är tråkigt att läsa mina senaste inlägg på denna blogspot. De har blivit så deppiga. Med en sådan negativ klang.
Senaste tiden har jag sovit dåligt. Jag har givit upp hoppet om att somna. Jag försöker helt enkelt inte längre. Så det är inte så konstigt att jag inte orkar gå upp på morgonen. Att jag försover mig. Att jag missar skolan. Att jag blir besviken på mig själv.
Januari är en sådan ansträngande månad för mig. Inte bara för mig, ingen verkar ha någon energi dagar som dessa. Men jag kan ju endast tala för mig själv. Jag har ingen energi. Ingen lust. Inte som helst alls motivation. Jag är så trött på att missa tunnelbanan och vilja banka mitt huvud i betongväggar när det händer. Ganska ofta. Jag är så trött på att vara.
Varje jävla januari är så här. Minns ingenting annat. Hela höstarna är så här. Minns ingenting annat.
Jag undrar om jag någonsin kommer bli helt sams med mig själv. Om jag någonsin kommer vara sådär himlans lycklig. Det känns som att jag är för vemodig för det. Letar undermedvetet fel. Det är jag också trött på.

Men nu såg jag att det är februari..Asdas.dkaödköafaödkaödasdsödsödsödödködlaskdöadköasdköaldfsdfdsfsdfjdlflfjlsf
Jag har inte mycket att vara olycklig över och . mitt lilla vemod, min lilla hamster
det får jag leva med.