(Apropå att jag blir rädd när förändringar sker).
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.
måndag 26 mars 2012
A change we can believe in
Jonis röst strålar ur högtalarna och på det allra ljusaste sätt sjunger hon "I could drink a case of you.......darling. Still I'd be on my feet". Nyss lyssnade jag på Judee som sjöng "the sweet communion of a kiss" och om hur Stevie sjunger att hon drunknar i kärlekens hav. Jag lyssnar för att jag vill, för att musiken som vilar i listorna vi gjorde är den finaste musiken som finns, inte bara för att vi la till den. Den är det. Jag lyssnar för att se om jag klarar av det, ifall jag ska gråta och gå sönder eller om jag slipper drabbas av vätskebrist som de flesta av de senaste dagarna.
En radikal förändring som vi behövde, fastän det gör ont. Då och då (mer än så) ekar tomheten inom kroppen för att symbolerna och definitionen ser annorlunda ut. Jag påminner mig själv om att ingenting är borta, det är bara annorlunda, ibland lyckas jag, ibland tror jag på det och ibland kommer det till och med självmant. Oftare, om än sällan.
Det handlar inte om när jag fick Crayon Angel spelad för mig första gången även om jag så gärna vill tro det. Det handlar inte allt som är soul-mateigt och inte hur jag önskar att jag fortfarande var så där fnittrigt glad som när jag hörde Mountain Dance eller läste lyricsen till Secret Heart men jag vill så gärna gräva mig ner i nostalgins trygga gömma och se tillbaka, fråga mig själv om jag verkligen fick vara med om det där, påminna mig själv om att nypa mig själv i armen för att det kan inte ha varit sant och var det verkligen sant är det klart att det är inte längre är likadant. Men för mig är sentimentaliteten farlig och jag kan längta, tillbaka och jag blir arg för att jag inte betedde mig annorlunda så jag kunde ha sparat på det lite längre.
Jag har aldrig varit bra på förändringar. Jag blir rädd, osäker utan vetskap om vad jag förlorat och jag får svårt att se det som byts ut och blir bra. Men jag lär mig, jag vill försöka och jag vill vara stark. Det går inte alltid för ibland är det tungt. Men det finns fina famnar att gråta i.
Jag vet inte vad det handlar om. Om mig, om dig. Vi får ha varandra hur vi vill. För det är bara vårt. Precis som vi vill ha det♥ Vår relation är utom begränsningar. För även om jag någon gång bannat mig kärlek till dig är det bland det finaste jag har.
En förändring att tro på.
En radikal förändring som vi behövde, fastän det gör ont. Då och då (mer än så) ekar tomheten inom kroppen för att symbolerna och definitionen ser annorlunda ut. Jag påminner mig själv om att ingenting är borta, det är bara annorlunda, ibland lyckas jag, ibland tror jag på det och ibland kommer det till och med självmant. Oftare, om än sällan.
Det handlar inte om när jag fick Crayon Angel spelad för mig första gången även om jag så gärna vill tro det. Det handlar inte allt som är soul-mateigt och inte hur jag önskar att jag fortfarande var så där fnittrigt glad som när jag hörde Mountain Dance eller läste lyricsen till Secret Heart men jag vill så gärna gräva mig ner i nostalgins trygga gömma och se tillbaka, fråga mig själv om jag verkligen fick vara med om det där, påminna mig själv om att nypa mig själv i armen för att det kan inte ha varit sant och var det verkligen sant är det klart att det är inte längre är likadant. Men för mig är sentimentaliteten farlig och jag kan längta, tillbaka och jag blir arg för att jag inte betedde mig annorlunda så jag kunde ha sparat på det lite längre.
Jag har aldrig varit bra på förändringar. Jag blir rädd, osäker utan vetskap om vad jag förlorat och jag får svårt att se det som byts ut och blir bra. Men jag lär mig, jag vill försöka och jag vill vara stark. Det går inte alltid för ibland är det tungt. Men det finns fina famnar att gråta i.
Jag vet inte vad det handlar om. Om mig, om dig. Vi får ha varandra hur vi vill. För det är bara vårt. Precis som vi vill ha det♥ Vår relation är utom begränsningar. För även om jag någon gång bannat mig kärlek till dig är det bland det finaste jag har.
En förändring att tro på.
söndag 18 mars 2012
Jag gillar kavvesh vet ni.
Den här till dig Kelly. Och ja, jag lovar att sjunga den för dig.
I flied through the wilderness
Somehow I made it through
Didn't know how high I was
Until I saw you
I was high way up high
I'd been stuck, in my mums old nest
But time for something new
Such an experience
In the shiny and new
Like a bird
Flying for the very first time
Like a bird
When the wind blows
on your soft skin
Gonna teach you all my skills, boy
My strength is gaining fast
Been saving it all for spring
'Cause now my bird pals are coming back
You're so fine on earth down
Make me see, yeah you make me see
That you want to fly
Yeah, your need to fly
Way up here with me
Like a bird
Flying for the very first time
Like a bird
When the sun shines
in your eyes
Oooh, oooh, oooh
You're so fine in sky high
We'll be here 'til the end of time
'Cause you made me fly
Yeah, you made us fly
Here up in sky high
Like a bird
Flying for the very first time
Like a bird
While flying over the seas
Yeah just you and me
Like a bird, ooh, ooh
Like a bird
Feels so good inside
When you fly me, and your heart beats, and you love me
Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh
Ooh, human
Can't you see my wings fly
For the very first time?
I flied through the wilderness
Somehow I made it through
Didn't know how high I was
Until I saw you
I was high way up high
I'd been stuck, in my mums old nest
But time for something new
Such an experience
In the shiny and new
Like a bird
Flying for the very first time
Like a bird
When the wind blows
on your soft skin
Gonna teach you all my skills, boy
My strength is gaining fast
Been saving it all for spring
'Cause now my bird pals are coming back
You're so fine on earth down
Make me see, yeah you make me see
That you want to fly
Yeah, your need to fly
Way up here with me
Like a bird
Flying for the very first time
Like a bird
When the sun shines
in your eyes
Oooh, oooh, oooh
You're so fine in sky high
We'll be here 'til the end of time
'Cause you made me fly
Yeah, you made us fly
Here up in sky high
Like a bird
Flying for the very first time
Like a bird
While flying over the seas
Yeah just you and me
Like a bird, ooh, ooh
Like a bird
Feels so good inside
When you fly me, and your heart beats, and you love me
Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh
Ooh, human
Can't you see my wings fly
For the very first time?
fredag 9 mars 2012
Fredagen 9/6 Herp Derp!
Fastän jag inte är ledsen så ser det ut så
Birgitta Stenberg säger i en intervju med Dagens nyheter - Som ensam är man inte fri – då är man fånge i ensamheten. Men ensamheten är svår att hitta. Det finns så många människor runt omkring som man bryr sig om.
torsdag 1 mars 2012
en sådan här dag
Jag minskar min värld idag, jag drar ner på omfånget, mitt samvete, den stora världen. För att idag är den för stor. Visserligen kan jag använda min vackra förmåga att förstå. Att se på världen genom ett förstoringsglas med National Encyklopedin i ryggen. Jag skulle kunna vara objektiv för att senare vända blad. Uppmuntra mig själv till det som är sant och sluta dra förutfattade slutsatser om känslor jag inte vet någonting om.
Men jag anar, jag har på känn och enda sedan min pappa inte ville sitta matbordet i Enskede ifall jag satt där, till att jag inte hade någon pappa i Amsterdam men sedan plötsligt hade det ändå. Mina tentakler finns där, alltid och ute för de ger aldrig vika. De slutar aldrig känna efter. De slutar aldrig reagera när en blick blir en annan eller när auran ändrar färg.
Så idag handlar min värld om när nästa avsnitt av Lost laddas ner. För jag är lost. Jag är vilsen. I förhållande till världen. Idag vill jag att min värld ska vara liten så jag får luta vila mina sensorer och trycka på paus.
Men jag anar, jag har på känn och enda sedan min pappa inte ville sitta matbordet i Enskede ifall jag satt där, till att jag inte hade någon pappa i Amsterdam men sedan plötsligt hade det ändå. Mina tentakler finns där, alltid och ute för de ger aldrig vika. De slutar aldrig känna efter. De slutar aldrig reagera när en blick blir en annan eller när auran ändrar färg.
Så idag handlar min värld om när nästa avsnitt av Lost laddas ner. För jag är lost. Jag är vilsen. I förhållande till världen. Idag vill jag att min värld ska vara liten så jag får luta vila mina sensorer och trycka på paus.
onsdag 29 februari 2012
en underbar dag i vakuum
Min kropp skriker! I sin dövhet.
Idag var jag sjuk. Eller mitt huvud dunkade så jag kunde inte gå iväg och jobba (jag anade nog allt igår). Jag behövde nog vara hemma, jag behövde nog vila och vara själv. Det kändes viktigt.
Dagen till ära var det vackrare väder än på länge och fågeln på Odengatan/Surbrunnsgatans innegård kvittrade om och om igen, jag ställde fönster på vid gavel. Fast jag gick inte ut. Jag hade dåligt samvete när jag bestämde mig, efter att jag upptäckt att det inte lös någon sol på gården. Jag lät vinden blåsa friskt i min nacke. Så underbart. Så fantastiskt. Våren är det bästa som finns men även blir jag lite vemodig. Men ja. Fint är det!
Mestadels har jag tittat på Lost idag. Avsnitt efter avsnitt. Ensam hemma. Skönt! Det var skönt att stänga av, bara gå in i ett vakuum. Jag ville inte tänka, jag hade ingen lust. Jag ville bara dyka ner och lyssna till fågeln utanför mitt fönster.
Men så småningom börjar jag längta ut från vakuumet, sakta men säkert försöker jag kliva ur. Det går! Fast fastnar man i en sinnesstämning är det svårt att ta sig ur. Mina tankar vill ligga kvar i vakuumet, min kropp vill ut. Min vilja vet jag inte.
Jag är lycklig, jag får vara och jag får andas. Välja själv (i viss mån). Jag har världen framför mina fötter. Jag inser vad jag har, hur fantastiskt det än är och jag vill omfamna det så mycket jag kan. Men det är lite svårt, för lyckan jag har, jag kan känna dess tunna tråd.
Idag var jag sjuk. Eller mitt huvud dunkade så jag kunde inte gå iväg och jobba (jag anade nog allt igår). Jag behövde nog vara hemma, jag behövde nog vila och vara själv. Det kändes viktigt.
Dagen till ära var det vackrare väder än på länge och fågeln på Odengatan/Surbrunnsgatans innegård kvittrade om och om igen, jag ställde fönster på vid gavel. Fast jag gick inte ut. Jag hade dåligt samvete när jag bestämde mig, efter att jag upptäckt att det inte lös någon sol på gården. Jag lät vinden blåsa friskt i min nacke. Så underbart. Så fantastiskt. Våren är det bästa som finns men även blir jag lite vemodig. Men ja. Fint är det!
Mestadels har jag tittat på Lost idag. Avsnitt efter avsnitt. Ensam hemma. Skönt! Det var skönt att stänga av, bara gå in i ett vakuum. Jag ville inte tänka, jag hade ingen lust. Jag ville bara dyka ner och lyssna till fågeln utanför mitt fönster.
Men så småningom börjar jag längta ut från vakuumet, sakta men säkert försöker jag kliva ur. Det går! Fast fastnar man i en sinnesstämning är det svårt att ta sig ur. Mina tankar vill ligga kvar i vakuumet, min kropp vill ut. Min vilja vet jag inte.
Jag är lycklig, jag får vara och jag får andas. Välja själv (i viss mån). Jag har världen framför mina fötter. Jag inser vad jag har, hur fantastiskt det än är och jag vill omfamna det så mycket jag kan. Men det är lite svårt, för lyckan jag har, jag kan känna dess tunna tråd.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)