När jag var yngre brukade jag drömma om att bli glasblåsare. Jag drömde om många yrken, det gör jag fortfarande (jag har ju en sådan där vacklig kompass inombords som sig så ofta önskar sig ha hittat rätt). Jag romantiserar det mesta, så jag föreställde mig hur jag stod i den vackra ljusa industriella ateljéer medan glasen klirrade och formade fina melodier. Men ganska snart insåg jag att det skulle fortsätta att vara en dröm, för mina handleder och armar skulle inte klara av det yrket. Jag var för en gångs skull realistisk och naturtrogen.
Håller jag handen under rinnande vatten försvinner värken. Jag sluter ögonen och låtsas att vattenfallet jag ser framför mig är på riktigt, att en varelse simmar längs min midja och att ögon under ytan ser igenom mig som det klara vattnet. Men så backar jag ett steg, jag vrider tillbaka kranen och strålen försvinner. Bortom varmvattnet gör det för ont, bortom värmen värker det i armen, i kroppen, i tankarna, i hjärtat.
Jag vill se någonting växa, jag vill så ett frö och plantera om. Jag vill känna jordens fukt i mina torra händer och gräva med mina fingrar, vara med någonting som blir någonting stort. Jag vill andas i förhållanden som blir allt större och vars kanaler ventilerar allt.
Jag vill förklara men helst av allt så gärna förstå. Jag vill pyssla om och göra tryggt fast jag får aldrig när jag kan och när jag väl kan kommer det inte för mig då stoltheten spelar mig ett spratt och distansen tar över. Jag vill vagga in ro, jag vill slippa svara för någonting annat och viska att allt blir bra.
Om nätterna drömmer jag, jag besöker platser jag aldrig sett förr, jag möter personer jag visste fanns men inte såhär och jag drömmer om en människa vars finger har ett sår.
Jag läste någonstans om att saknad inte handlar om hur länge sedan en sågs eller när en senast talades vid, utan att det snarare är när en upplever någonting och upptäcker att en önskade att en andre var ens sida. Eller något sådant väl uttryckt som jag inte får ihop just nu i min natt-svamliga tankebana och ännu mindre nedskrivet.
Men nu; dags att sova innan jag handlöst faller ner i sömnen. I morgon bitti väntar doktorn.
fredag 13 april 2012
torsdag 12 april 2012
Ingen kärlekskaskelot. Men en kaskelot att känna igen sig i ibland (<----- tryck där (det är en länk)
Strapony
Jag öppnar ett dokument, ett tomt svar på Fefo i korridoren Skriv ett brev. Plötsligt blir alla meningar i huvudet så abstrakta och flytande, de som stunden innan var så nedskrivna de kan bli i ett huvud. Jag vågar inte, jag får inte, jag måste, kan inte låta bli, jag ska inte och så skriver jag nåt i alla fall.
Just nu befinner jag mig lite i ett ingenensland och efter igår har jag blivit lite rädd för att kliva utanför dörren och bekräfta att verkligheten är sann. Men regnet kanske väntar på australienska skor, i köket väntar kanske en mango var etikett säger "ät mig" och jag gick inte till doktorn imorse för att tala om hänsynslös värk i handleder eller uppklippta tungband.
Just nu befinner jag mig lite i ett ingenensland och efter igår har jag blivit lite rädd för att kliva utanför dörren och bekräfta att verkligheten är sann. Men regnet kanske väntar på australienska skor, i köket väntar kanske en mango var etikett säger "ät mig" och jag gick inte till doktorn imorse för att tala om hänsynslös värk i handleder eller uppklippta tungband.
onsdag 11 april 2012
Andas in, andas ut
Igår såg jag en ganska så dålig thriller. Inhale hette den, den handlade om organturism vid den överskridande gränsen mellan Amerika och Mexiko. Som sagt var det ingen film jag kommer vilja se om men det påminde mig om en sak, hur lyckligt lottade jag och min familj är, hur de flesta av mina anhöriga och vänner, hur lyckliga vi är för att vi är friska och lever i ett demokratiskt och på god väg till jämställt land.
Jag kände mig på gränsen till rörd. Jag älskar.
Samtidigt kändes det "en smula" onödigt att just jag fått det här livet. Det finns så många saker jag är lycklig över, det finns så många vackra människor i mitt liv och ingenting (ja, ni förstår) är omöjligt. Men ändå kan mitt liv kännas så oändligt långt, dagarna framöver känns så otroligt långa. Jag sparar tidningar för att läsa en artikel imorgon och jag tvättar mitt hår i handfatet för att kunna ta ett bad senare. Jag väntar med bio för att ha någonting att göra på torsdag och jag planerar inte med vänner förrän till helgen - jag måste ju ha någonting att sysselsätta mig med då.
Jag lyckas bibehålla mitt goda mod och jag försöker ta för mig av vad livet har att erbjuda men ibland känns det tungt. Jag vill göra något, jag MÅSTE, jag njuter när någon tilltalar mig så att jag slipper fundera ensam i det dunkla. Jag lyckas relativt bra ändå, samtidigt som jag försöker klura ut vad det jag egentligen går miste om och vad jag saknar, vad jag kommer sakna och vilken den största förändringen kommer att bli.
Jag har inte spruckit än även fast det kan kännas så för jag är starkare än vad jag tror men det som skrämmer mig är att mitt liv ska skruvas tillbaka till september i höstas och att mitt liv ska som fortsätta där. Fortsätta leva som om månaderna emellan aldrig hände, aldrig få dofta de fragmenten som finns i varje hörn. Men i nya skor kan det fungera ändå, bland sällskap och tidningar på ungdomsmottagningar och tvprogram om en och annan tsunamivåg som aldrig kommer.
Så jag klarar mig nog, jag är ju här och jag kan le och att skriva kan fungera än då.
Tills de ringer och säger att de gått vidare med en annan ansökan men att jag var bra på intervjun ändå. Och sedan ringer upp igen och väcker hopp fast sedan frågande talar om att de slagit fel.
Jag hoppas så mycket på världen. Jag vill tänka och tro att jag förtjänar lika mycket kärlek och tillgång till livets resurser som alla andra. Det är bara svårt, när en en gång fått för sig att en är värdelös och någonstans undermedvetet övertygat sig om det blir det så svårt att förändra det. Även fast en vill. Och lär sig att det inte är sant. Men det är en "resa" en får göra.
Så jag tror på världen, jag hoppas. Även om jag ibland övertygar mig själv om att vissa saker är för andra och inte för mig själv. Jag är värdefull, jag är älskvärd, andas in, andas ut. Det ska gå igenom huden.
Jag kände mig på gränsen till rörd. Jag älskar.
Samtidigt kändes det "en smula" onödigt att just jag fått det här livet. Det finns så många saker jag är lycklig över, det finns så många vackra människor i mitt liv och ingenting (ja, ni förstår) är omöjligt. Men ändå kan mitt liv kännas så oändligt långt, dagarna framöver känns så otroligt långa. Jag sparar tidningar för att läsa en artikel imorgon och jag tvättar mitt hår i handfatet för att kunna ta ett bad senare. Jag väntar med bio för att ha någonting att göra på torsdag och jag planerar inte med vänner förrän till helgen - jag måste ju ha någonting att sysselsätta mig med då.
Jag lyckas bibehålla mitt goda mod och jag försöker ta för mig av vad livet har att erbjuda men ibland känns det tungt. Jag vill göra något, jag MÅSTE, jag njuter när någon tilltalar mig så att jag slipper fundera ensam i det dunkla. Jag lyckas relativt bra ändå, samtidigt som jag försöker klura ut vad det jag egentligen går miste om och vad jag saknar, vad jag kommer sakna och vilken den största förändringen kommer att bli.
Jag har inte spruckit än även fast det kan kännas så för jag är starkare än vad jag tror men det som skrämmer mig är att mitt liv ska skruvas tillbaka till september i höstas och att mitt liv ska som fortsätta där. Fortsätta leva som om månaderna emellan aldrig hände, aldrig få dofta de fragmenten som finns i varje hörn. Men i nya skor kan det fungera ändå, bland sällskap och tidningar på ungdomsmottagningar och tvprogram om en och annan tsunamivåg som aldrig kommer.
Så jag klarar mig nog, jag är ju här och jag kan le och att skriva kan fungera än då.
Tills de ringer och säger att de gått vidare med en annan ansökan men att jag var bra på intervjun ändå. Och sedan ringer upp igen och väcker hopp fast sedan frågande talar om att de slagit fel.
Jag hoppas så mycket på världen. Jag vill tänka och tro att jag förtjänar lika mycket kärlek och tillgång till livets resurser som alla andra. Det är bara svårt, när en en gång fått för sig att en är värdelös och någonstans undermedvetet övertygat sig om det blir det så svårt att förändra det. Även fast en vill. Och lär sig att det inte är sant. Men det är en "resa" en får göra.
Så jag tror på världen, jag hoppas. Även om jag ibland övertygar mig själv om att vissa saker är för andra och inte för mig själv. Jag är värdefull, jag är älskvärd, andas in, andas ut. Det ska gå igenom huden.
tisdag 10 april 2012
En eftermiddag
Idag gick jag "vårfin" ut på Odengatan. Jag var klädd i mina ärvda manchesterbyxor och min nya kavaj. Med gott mod steg jag ut, vi vandrade längs kvarteren ner i källarantikvariat, förbi auktionshus och in i lampbutiken på hörnan. Men vår lampa verkar inte vara värd så mycket vi trodde, det finns ingen marknad för det var redan en till salu. Gammal el är dyr att byta, energin räcker inte till och trots de fina halvkulorna i marmor återstår att sälja på egenhand.
Med superfett hår trivdes jag i min kavaj och mina ökenkängor. Med sällskap kändes livet ändå dugligt bland saker jag inte ville ha, bland hyrfilmer på biblioteket och lånade glossmagasin på Annexet, och så lyckades glömde jag mig själv en stund.
I en källarbutik märkte jag hur mitt skosnöres knut (som i vanlig ordning knuts upp av sig självt (hur lyckas det?)) knutits upp och skosnöret var borta. Jag rusade runt, rusade upp för trappan och synade vägar jag tagit mig till fots från Akademibokhandeln. Grenar var skosnören, jag misstog mig om och om igen. Jag vände, gick tillbaka för att se ännu noggrannare. Och till slut stod jag där, på ett övergångsställe mellan två vägfiler och såg på hur en liten hög av knutar och trådar låg på marken. En liten hög som gång på gång kördes över av gummihjul. Dyblöta. Så fort det blev grönt tog jag upp högen och insåg att bandet hade slitits isär. Jag knöt ihop det och trädde på min sko igen. Kalas.
Nu ska jag äta omelett.
Statusuppdatering på mitt liv; inget nytt jobb, inget nytt par skor, ingen flickvän. Grått väder och regndroppar blandas med stundvisa ledsna blöta kinder då tårfyllda ögonlock töms. Jag känner att jag lever. Snälla systeryster, gå inte, jag ska dricka ur koppen jag fick av dig tills du kommer tillbaka.
Med superfett hår trivdes jag i min kavaj och mina ökenkängor. Med sällskap kändes livet ändå dugligt bland saker jag inte ville ha, bland hyrfilmer på biblioteket och lånade glossmagasin på Annexet, och så lyckades glömde jag mig själv en stund.
I en källarbutik märkte jag hur mitt skosnöres knut (som i vanlig ordning knuts upp av sig självt (hur lyckas det?)) knutits upp och skosnöret var borta. Jag rusade runt, rusade upp för trappan och synade vägar jag tagit mig till fots från Akademibokhandeln. Grenar var skosnören, jag misstog mig om och om igen. Jag vände, gick tillbaka för att se ännu noggrannare. Och till slut stod jag där, på ett övergångsställe mellan två vägfiler och såg på hur en liten hög av knutar och trådar låg på marken. En liten hög som gång på gång kördes över av gummihjul. Dyblöta. Så fort det blev grönt tog jag upp högen och insåg att bandet hade slitits isär. Jag knöt ihop det och trädde på min sko igen. Kalas.
Nu ska jag äta omelett.
Statusuppdatering på mitt liv; inget nytt jobb, inget nytt par skor, ingen flickvän. Grått väder och regndroppar blandas med stundvisa ledsna blöta kinder då tårfyllda ögonlock töms. Jag känner att jag lever. Snälla systeryster, gå inte, jag ska dricka ur koppen jag fick av dig tills du kommer tillbaka.
LOL (Lite Om Lost)
Så, härom dagen (rättare sagt igår) såg jag klart Lost. Lost blev ett serieprojekt, hehe, som satte igång i höstas och med uppehåll blev jag himla trött på den (fråga Kelly, Emma eller någon annan i min närhet som någon gång sett en serie (jag har inte varit exalterad ständigt och jämt)). Men ändå tänkte jag att jag nog skulle sakna den, och visst såhär i efterhand känns det lite tomt, det vilar på nåt sätt en trygghet i en serie, en värld som aldrig tar slut.
Jag upptäckte för ett tag sedan Lost-encyklopedin, underbart för en sådan som önskar att en parallell verklighet till de serier jag någonstans tycker om finns på riktigt. Tusentals artiklar som låter mig gotta mig i alla karaktärer, om ens de som endast varit i bakgrunden eller talats om som någons avlidne vän. I och med det förstår jag Losts gigantiska spindelnät, hur de skapat något otroligt stort och näst intill får ihop alla miljontals trådar de spunnit.
MEN de två största problemen återstår (förutom det där med att de fortsätter att ställa nya frågor istället för att besvara de som redan finns (jag gav upp att någonsin försöka förstå företeelser som kändes primära)) så var det dessa;
Seriens ofeministiska upplägg av karaktärer
Det finns ett antal huvudkaraktärer, varav få såklart kvinnor. Dessa karaktärer följer vi genom hela serien såklart, alla sex säsonger medan de fajtas för överlevnad. Karaktärerna är Kate, Sayid, Sun, Jack, Jin, Locke, Ben, Sawyer, Hurley (säkert någon mer jag inte minns just nu).
Det som gör mig upprörd är vikten av deras konflikter; medan "herrarna" på ön största kamp på ön är kampen mot the Others, så småningom rädda ön och alla andra kämpar "damerna" för kärleken och före detta öden. Kate till exempel, tillbringar första tiden med att försöka dölja hennes förflutet som mordhäktad, sedan med att försöka välja mellan Jack och Sawyer och sist men inte minst att hämta hem biologiska föräldern åt hennes son. Sun å andra sidan, vars största konflikt i början handlar om relationen till hennes make Jin, återvänder till ön för att få återförenas med honom. För dem spelar det ingen större roll om ön sprängs så länge deras romantiska mål lyckas. De är väl övertygade av deras missions, ibland ger de sig iväg på egen hand men förenas återigen med de andra.
Jag blir trött, att det alltid ska vara så. Såklart en kvinnas mål främst är att rädda sina relationer när allt står på spel, för kärnfamiljstryggheten är det viktigaste medan kallet för en man är helt annorlunda; att rädda världen är viktigare än allt annat kärleks-småtjafs och inte värt att offras för.
Det andra jag stör mig på; Monogamin och strävan efter tvåsamheten
Under hela serien så får vi följa olika kärlekspar, romantiska stunder och attraktion som aldrig får uttryckas. Det är väl det mest naturliga sakerna i världen såklart, sådana saker spelar stor roll i våra liv. Men jag blir trött på när tvåsamheten ställs fram som det absolut lyckligaste tillstånden i världen; meningen med livet och det som spelar roll. De stunderna då överlevarna är som lyckligast är i ett förhållande med någon annan. Sista scenen i serien utspelar sig när alla återförenas; då samtliga förutom en så kallad hunk är en del av ett monogamt par. Då är det ändå en himla massa karaktärer. Men det är klart, att vara i ett förhållande kan vara fantastiskt, jag skulle helst också kanske vara det just nu men ändå. Överallt hela tiden lär samhället en att två ska en vara. Där med basta. Så tröttsamt och uppgivet.
(Så. Denna text är hastigt ihop-skriven och säkert mycket jag skulle vilja ändra på men so what. Den skulle passa bättre i serieblogspoten. Men men. Hursom. Aja. Detta blir ok.)
Jag upptäckte för ett tag sedan Lost-encyklopedin, underbart för en sådan som önskar att en parallell verklighet till de serier jag någonstans tycker om finns på riktigt. Tusentals artiklar som låter mig gotta mig i alla karaktärer, om ens de som endast varit i bakgrunden eller talats om som någons avlidne vän. I och med det förstår jag Losts gigantiska spindelnät, hur de skapat något otroligt stort och näst intill får ihop alla miljontals trådar de spunnit.
MEN de två största problemen återstår (förutom det där med att de fortsätter att ställa nya frågor istället för att besvara de som redan finns (jag gav upp att någonsin försöka förstå företeelser som kändes primära)) så var det dessa;
Seriens ofeministiska upplägg av karaktärer
Det finns ett antal huvudkaraktärer, varav få såklart kvinnor. Dessa karaktärer följer vi genom hela serien såklart, alla sex säsonger medan de fajtas för överlevnad. Karaktärerna är Kate, Sayid, Sun, Jack, Jin, Locke, Ben, Sawyer, Hurley (säkert någon mer jag inte minns just nu).
Det som gör mig upprörd är vikten av deras konflikter; medan "herrarna" på ön största kamp på ön är kampen mot the Others, så småningom rädda ön och alla andra kämpar "damerna" för kärleken och före detta öden. Kate till exempel, tillbringar första tiden med att försöka dölja hennes förflutet som mordhäktad, sedan med att försöka välja mellan Jack och Sawyer och sist men inte minst att hämta hem biologiska föräldern åt hennes son. Sun å andra sidan, vars största konflikt i början handlar om relationen till hennes make Jin, återvänder till ön för att få återförenas med honom. För dem spelar det ingen större roll om ön sprängs så länge deras romantiska mål lyckas. De är väl övertygade av deras missions, ibland ger de sig iväg på egen hand men förenas återigen med de andra.
Jag blir trött, att det alltid ska vara så. Såklart en kvinnas mål främst är att rädda sina relationer när allt står på spel, för kärnfamiljstryggheten är det viktigaste medan kallet för en man är helt annorlunda; att rädda världen är viktigare än allt annat kärleks-småtjafs och inte värt att offras för.
Det andra jag stör mig på; Monogamin och strävan efter tvåsamheten
Under hela serien så får vi följa olika kärlekspar, romantiska stunder och attraktion som aldrig får uttryckas. Det är väl det mest naturliga sakerna i världen såklart, sådana saker spelar stor roll i våra liv. Men jag blir trött på när tvåsamheten ställs fram som det absolut lyckligaste tillstånden i världen; meningen med livet och det som spelar roll. De stunderna då överlevarna är som lyckligast är i ett förhållande med någon annan. Sista scenen i serien utspelar sig när alla återförenas; då samtliga förutom en så kallad hunk är en del av ett monogamt par. Då är det ändå en himla massa karaktärer. Men det är klart, att vara i ett förhållande kan vara fantastiskt, jag skulle helst också kanske vara det just nu men ändå. Överallt hela tiden lär samhället en att två ska en vara. Där med basta. Så tröttsamt och uppgivet.
(Så. Denna text är hastigt ihop-skriven och säkert mycket jag skulle vilja ändra på men so what. Den skulle passa bättre i serieblogspoten. Men men. Hursom. Aja. Detta blir ok.)
måndag 9 april 2012
[Tegan and Sara's "So Jealous" plays over various scenes of the Santa Monica Pier in L.A.] I want the ocean right now I want the ocean right now
Welcome back. Tonight, we are talking about the connection between love and the senses. Your lover... kisses you and... you feel a tremor in the back of your knees.
The synapses fire, sending orders: "Move your legs, move your arms."
"She's the one for you. She's the... girl of your dreams. She's your... one and only..." And you know, because... the smell of her makes your head swim, because... you get a physical jolt every time...... she sends a glance your way. I mean, she touches you here...
[touches herself on the neck.]
and you feel it... here.[puts a hand between legs.]
You touch her anywhere, and you feel it everywhere. And then... boom! It's six months later.
And she's touching someone else.And you might say...
"Hey, A... relationships end, lovers leave, leaving labyrinth of heartache and betrayal."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)