Erasure - A little respect.
Nadine lyser så fint. Hon är kär. Det vill jag vara... när jag hör den här låten så påminns jag om det. Hur fantabulöst. Hur härligt det är. När jag lyssnade på den här så klev jag upp ur Mariatorgets tunnelbaneuppgång och var kär.. första och enda gången? Jo. Kär i en kille var jag!
Men jag verkar inte bli så där himla kär längre. Ett femtonårsrus med hormoner var det nog. Kanske kan man inte kalla det kärlek. Fast det kändes ju så, så så var det nog. Spelar inte så stor roll. Låten ger mig en härlig känsla av kärlek. och lite olycklig kärlek jag då inte hade fattat och var glad ändå.
jag svamlar bara och orden efter meningarna om Nadine blev bara dåliga. Men lyssna på låten.

Jag är inte kär i någon. Inte nu. Och då lyssnar jag mer på Glee Cast - Lean on me. Tänker på min älskade familj. Mamma pappa Valter emma-l+david. De är allt! jag älskar dem så.
och mina fina vänner såklart!
OK, nu har jag lyssnat på den... kanske fem gånger sedan Emma-li gick härifrån och sa hejdå. Nej flera gånger. Nu har jag lovat mig att det är sista gången- sedan ska jag se lite W.A.T. Om ni inte förstår vad det betyder vid det här laget så....
(Kuriosa: vi sjöng Lean on me på elevhälsodagen i ettan på gymnasiet.)

Jag är lite som teflon. Mycket rinner av. Men använd inte en stekspade av metall för då rivs rispor upp som aldrig kommer bli hela igen.
Jag borde kämpa hårdare nu. Lite mindfullness va. Kan inte leva i 2019. Inte 2012. Det är 2010-10-28. Jag vet inte vad som kommer hända och minns knappt igår. Det enda som finns är nu... och jag ska fan inte måla upp fan på väggen!
Jag bildgooglade på "nu". Då kom denna välkända målning upp. Väldigt träffande om jag får säga det själv! och det får jag för att det här är faktiskt min blogspot.

Men en sak vet jag och det är att jag faktiskt har gått vidare. Jag har mognat. Jag utnyttjar inte folks känslor längre.... eller va.... jag har i alla fall bytt ut mina offer.

Dagbok ,19 februari 2012

Vad tiden går fort.. Redan 2012. Redan februari. Så mycket har hänt sedan senast jag skrev! Jag och Nadine har redan hunnit bo i Brighton 4 ½ månader, och flera lär det bli eftersom att vi båda stormtrivs! (på bilden är vårat hus och vårat fönster, det höga.)
Hur som helst. Klockan är tio på morgonen, jag ska alldeles gå upp och möta min flickvän Katie. Nadine har redan gått till jobbet, hon jobbar på ett café. Hon börjar ganska tidigt på morgonen eftersom att hon ska baka och så men det gynnar oss faktiskt båda. Hon slutar ganska tidigt, oftast runt klockan ett. Jag börjar klockan ett på biografen (berättar mer senare). Jag har ensam tid på förmiddagen och hon får eftermiddagen för sig själv. Vi är ju båda ganska beroende av eget space så det är perfekt! Jag slutar typ vid sju-åtta någon gång. Just det, jo jag fick ju jobb på Duke's of Yorks biograf i London. Såg den redan sommaren 2008 när jag, Emma-li och mamma åkte förbi den med bilen.. Så fin är den <3 href="http://www.themarwood.com">the Marwood coffee shop, Nadines café. Vi ska äta frukost och hjälpa Nadine med dress.. glasyrer till hennes cup cakes. Sedan ska jag rusa till Duke's, vi brukar hänga där lite för länge och så får jag springa till biografen, jag brukar öppna och första visningen är ofta klockan två.
Jag har bjudit Nadine+hennes pojkvän Mark på bio idag (på Duke's alltså). Det blir roligt, hoppas de tycker om filmen. Sedan ska vi möta upp Katie och gå till någon pub. Vet ni vad det bästa är? Fröken Rylander ska åka hit idag!! Vi har saknat henne så mycket. Hon brukar komma hit ganska ofta, så har vi syjuntor men främst stickjuntor :) Hon ska eventuellt möta upp oss vid baren. Nadine och jag hade fixat en sjukt snygg blinddate till henne, som heter Luke, men igår så berättade hon att hon och den där killen hon dejtat ett tag hade blivit ihop på allvar så vi får väl ringa återbud.. haha stackars Luke. Vi går till baren som vi oftast går till, någon orientalisk som påminner om Little Persian på Söder i Stockholm. Mysigt! Vi brukar sitta där och bli lite småfulla och fnittriga tills vi blir trötta och hungriga, då vi bestämmer oss för att gå och äta någonting. Skräpmat! Första månaderna knarkade vi Fish n chips, fast vi har tröttnat nu verkligen. Så nu är vi tillbaka i vårt gamla mönster. McDonalds eller Burger King. Det slutar oftast med att jag och Nadine blir sura på varandra.. Det är egentligen det enda vi tjafsar om! Ibland skiljs vi åt, hehe, men annars kör vi på "varannan gång"-systemet. Ikväll får Rylander bestämma!
Imorgon är det Nadines namnsdag. Jag och My har en överraskning till henne, en namnsdagspresent, en utflykt till London! Vi ska bara gå omkring bland alla caféer, strosa bland affärer, hänga i parken och Nadine ska få välja vilket té hon vill på Harrods. Så ska vi köpa det till henne, jag och My. Sent på kvällen flyger jag hem till Stockholm för att på måndag fira mammas femtiotredje födelsedag och pappas försenade femtioårsdag!! Han fyllde år för tre dagar sedan, men eftersom att jag inte fick ledigt från biografen slår jag ihop det. Sedan, på torsdag ska jag, Emma-li och pappa åka till New York. Ska bli så kul! och häftigt.
Jag längtar verkligen efter mamma, pappa, Valter, Emma-li+David och kissen såklart! Ska bli så kul att få se dem igen. Sorgligt varje gång vi skiljs åt. Men jag ska ju dit igen snart, Emma-li och David ska ju ha förlovningsfest senare i Maj, wiho!!
Från New York åker jag direkt till Brighton. Hoppas My är kvar då.
Det börjar bli vår här. Så härligt. Nejfan, nu ska jag gå upp och sätta mig på dubbeldäckaren och möta upp Katie vid pirerna så tar vi promisen till Marwood därifrån. Brighton är bra härligt, fint och bra roligt ändå.

Jag har många kompisar. Få vänner. Del II

Det är många som vill tala med mig när de är ledsna. Kanske vill de ha ett gott råd, kanske vill de ha några stöttande ord eller kanske vill de bara tala av sig, rensa ur all skit som finns där inombords. Lätta på orosmolnen som mörkar och berätta för någon precis hur det känns.
Jag älskar att människor vill tala med mig när deras glas är halvt tomma. Jag uppskattar det väldigt, det får mig att känna mig betydelsefull och viktig. Jag vill veta när de jag bryr mig om mår dåligt och om jag på något sätt kan hjälpa dem vill jag göra det. Det känns väldigt viktigt.
Vad många dock kan glömma bort är att jag också blir ledsen ibland. Att jag också kan känna mig värdelös. Men när jag känner mig värdelös är det inte så jättemånga som stannar upp mig i skolkorridoren och säger att jag är värdefull. Ibland gör jag fel, och jag känner mig jättedålig. Men när jag känner mig dålig är det inte så många som ringer mig och säger att alla gör fel ganska ofta och att det inte spelar någon roll, att jag är fantastisk ändå. Ibland ser jag mig i spegeln och avskyr min spegelbild men det är inte så många som säger jag är så väldigt vacker och jag är så fin, inte alls vore det lika fint om jag såg ut som de på reklampelarna. Ibland när det är någon jag förälskat mig i är dum är det inte så många som skickar sms och säger att jag är värd någon som kysser marken jag går på, någon som tar det hemska i mig och kysser mig ändå och låter mig ställa de krav jag är värd utan att springa därifrån. Precis som alla känner jag mig ensammast i världen är det inte så många som kramar om mig utan att släppa och säga att de älskar mig.
Detta är såklart inte bara alla andras fel. Ibland säger jag ingenting. De flesta bara hoppas på att jag alltid är så stark som jag verkar och hellre tröstas än tröstar mig.

Jag har många kompisar. Jag har få vänner. del 1

Jo, jag är väl en del av det stora "sociala nätverket" som man blir en del av lite vare sig man vill eller inte om man bor i en huvudstad, studerat vid några skolor och är social. Ingenting särskilt unikt med det, det blir ju ganska lätt så.
Det är ganska ytligt, eller inte så ganska men det är det. Vi möts, träffas, umgås och har roligt. Vi pratar om vad som har hänt senaste tiden, om plugget och om att vi gärna skulle vilja åka bort från kylan i vinter. Det är trevligt och det kan vara så skönt att bara ha det där ytliga och flyta omkring i det ibland. Ofta. Ta sina lyxproblem på största allvar och slippa tänka tankarna som finns längst där inne.
Men vad spelar det egentligen för roll? Det betyder ju egentligen inte så mycket. Inte så mycket alls. Jag ska inte påstå att de kamratskaperna är värdelösa, för de är de ju inte, jag skulle nog känna mig ensam utan dem. Men jag kan säga, för det är sant, de får mig varken att växa särskilt mycket. Stimulerar mig inte så värst. Lättar definitivt inte mitt hjärta med en kort anspråkslös kram när vi ser varandra eller skrattar bort att vi känner oss som missfoster.
Så, jag har många av de där. Många fina, coola, roliga kompisar som säkert har potential att bli något mer om jag skulle ge det chansen. Men det gör jag inte. För jag är rädd, rädd för att bli sårad, förödmjukad och lämnad kvar där med mina knäppa tankar.
Men då och då när blixten slår ner eller när det är fullmåne, kanske när vi smakar på det där teet eller när jag är ledsen för någonting oklart så gör jag det där. Hoppar ut och tänker "fan nu får det bära eller brista". Jag öppnar mig. Berättar om de där känslorna jag skäms över, eller hur jag våndades över hur jag betedde mig den där gången för fem år sen och så kanske jag ser i dina ögon att det går in i dig. Eller jag känner din hand på min axel som ligger kvar där i flera sekunder och jag känner "det här var det värt". Det blir som ömsesidigt. Vi tar av oss de där maskerna. Vi avger ett löfte. Vi bryr oss om varandra. Vi är vänner.
& mina vänner glömmer jag aldrig.

Man blir inte roligare än vad man gör sig...

....så nej jag tänker inte skylla ifrån mig på någon annan att det känns trist just nu. Jag har ingen inspiration överhuvudtaget, jag är inte trött men inte pigg och helt och hållet o-entusiastisk. Jag gör ingenting som jag borde och ingenting som jag inte borde. Eller jo, äter choklad. Smorde inte in benen.

Bestämde mig för att första kvällen på länge ta en paus från Samantha och Without a trace. Känns tomt. Men vadfan, ibland får man faktiskt stanna kvar i verkliga världen weather you like it or not!