många jag känner har romantiska djupa fina drömmar. de drömmer om att flytta ut på landet dit typ ingen når. de drömmer om att bli jazzsångerska på en liten pub också där ute på landet i provence där de jammar med gamla gubbar från lokalbefolkningen (de som inte talar engelska). de drömmer om att dricka rödvin i berlin och vara konstnärer. Ja nej det låter väldigt härligt alltihop. men ändå kan jag drömma om att bli popstjärna. och jag fick ig i historia a för att jag tyckte det var så himla tråkigt och för att jag var lat. ovärt men sådan är jag. varken mer eller mindre.
jag drömmer om att se alla platser i världen, jag drömmer om att bli doktorand (kanske för att jag någonstans vet att jag inte skulle klara av det.) jag drömmer om att vara älskad för den jag är och jag drömmer om att ha så mycket pengar att jag aldrig skulle behöva tänka på ordet pengar (annars hatar jag dem). jag har "fula" drömmar, ytliga drömmar. så lite indie som de kan bli. jag drömmer också om att bli en världskänd poet, missionär i afghanistan, vars landnamn som jag knappt kan stava till. jag drömmer om ett liv där jag har råd att dricka hur mycket brämhults jag vill. jag drömmer mardrömmar om att vara ensam oälskad och lämnad och övergiven. dålig slutsats, nedtrappning och avslutning men strunt samma.
söndag 17 juli 2011
fredag 1 juli 2011
Jag skrev en dikt!!
I wont publish anything written by my dissected heart infected by emotions well described by our polite scentences. I've got no feelings in my words, a letter is just a symbol of nonsense crawling around on the ground though we never seem to hang in there despite our promises of monogamous visions thought by demons in our minds while we're dancing with tears in our eyes among humans who once felt the same
I wont publish my broken spirit for your sake even if it hurts because of its lonliness, cries because of its castles in the air which you just blew away derisively until my soul realises its confusion is everywhere all around forever, because my future is now and your just then, a sad memory of last season left over by bare hands and eyes wide open who see clearly,
becauseI can see clearly now
and my now is mine and it is ever changing and forever
I wont publish my broken spirit for your sake even if it hurts because of its lonliness, cries because of its castles in the air which you just blew away derisively until my soul realises its confusion is everywhere all around forever, because my future is now and your just then, a sad memory of last season left over by bare hands and eyes wide open who see clearly,
becauseI can see clearly now
and my now is mine and it is ever changing and forever
torsdag 30 juni 2011
Confessions of a teenage heart
Hej till er mina läsare
Ni kanske har märkt att det blivit en viss jargong här bloggen. Den är inte så rolig alla gånger. Många av inläggen (har jag i efterhand upptäckt) kan vara självnedvärderande. De kan kännas destruktiva ibland och en viss negativ klang är återkommande.
Det är inte roligt och det är inte bra. Bloggen är som ett fri plats där jag ska andas mina känslor, där de ska få plats - och det har det visserligen varit. Men för varje dag som går och för varje beslut jag tar blir jag mer besatt av att mina ord ska vara av högt värde, så mycket som möjligt. Jag ställer allt högre krav på mig själv och min kreativitet har fått en snara kring halsen. Jag har kört fast och jag vet inte vad jag vill, inte alls någonstans. Jag har börjat tvivla på mig själv för att jag så gärna vill finna min plats här i livet.
Ett alternativ till att få bukt på problemet, jargongen, de oändliga kraven är att ta en paus på bloggen. Lägga ner allt skapade tills det kryper tillbaka till under skinnet på mig. Men jag vill inte! Jag vill inte att mina prestationskrav ska ta över och kontrollera mig. Jag vill kunna leva med att ha skrivtorka eller liknande utan att min värld inombords ska falla isär och att jag ska banka så hårt jag bara kan på mitt huvud på grund av frustration.
Idag handlar det inte om att jag är deprimerad. Jag är vilsen och jag avskyr att vara vilsen. Jag vill veta vad jag ska göra men jag måste inse att det tar tid. Jag känner mig ensam där jag är och då kan jag känna mig dålig. Jag är inte dålig men emellanåt kan jag inte låta bli att känna så.
Det skulle vara roligt om ni kommenterade mer. Det skulle kännas mer...jag vet ärligt talat inte. Men det skulle vara skönt. Ni behöver inte skriva en avhandling om vad jag skrivit och vad ni läst, bara ett litet tecken på att ni faktiskt gjort det.
puss och kram
Agnes
Ni kanske har märkt att det blivit en viss jargong här bloggen. Den är inte så rolig alla gånger. Många av inläggen (har jag i efterhand upptäckt) kan vara självnedvärderande. De kan kännas destruktiva ibland och en viss negativ klang är återkommande.
Det är inte roligt och det är inte bra. Bloggen är som ett fri plats där jag ska andas mina känslor, där de ska få plats - och det har det visserligen varit. Men för varje dag som går och för varje beslut jag tar blir jag mer besatt av att mina ord ska vara av högt värde, så mycket som möjligt. Jag ställer allt högre krav på mig själv och min kreativitet har fått en snara kring halsen. Jag har kört fast och jag vet inte vad jag vill, inte alls någonstans. Jag har börjat tvivla på mig själv för att jag så gärna vill finna min plats här i livet.
Ett alternativ till att få bukt på problemet, jargongen, de oändliga kraven är att ta en paus på bloggen. Lägga ner allt skapade tills det kryper tillbaka till under skinnet på mig. Men jag vill inte! Jag vill inte att mina prestationskrav ska ta över och kontrollera mig. Jag vill kunna leva med att ha skrivtorka eller liknande utan att min värld inombords ska falla isär och att jag ska banka så hårt jag bara kan på mitt huvud på grund av frustration.
Idag handlar det inte om att jag är deprimerad. Jag är vilsen och jag avskyr att vara vilsen. Jag vill veta vad jag ska göra men jag måste inse att det tar tid. Jag känner mig ensam där jag är och då kan jag känna mig dålig. Jag är inte dålig men emellanåt kan jag inte låta bli att känna så.
Det skulle vara roligt om ni kommenterade mer. Det skulle kännas mer...jag vet ärligt talat inte. Men det skulle vara skönt. Ni behöver inte skriva en avhandling om vad jag skrivit och vad ni läst, bara ett litet tecken på att ni faktiskt gjort det.
puss och kram
Agnes
Vad är jag jättebragrymfantasisk på?
Ingenting. det känns äckligt. Tröttsamt. har inte ens något att skriva. Jag är besviken. men orkar inte vara besviken på mig själv så jag är besviken på ** istället.
När är det min tur?
Aldrig. vad äckligt.
När är det min tur?
Aldrig. vad äckligt.
lördag 25 juni 2011
Lillifee
Önskar jag kunde säga att jag gjort någonting nyttigt, någonting vettigt idag. Det kan jag inte.
Jag har inte städat rummet, jag har inte pratat med någon förutom mamma och vi har endast växlat några ord (om man bortser från enstaka sms). Jag har inte skrivit tackkort, jag har varken dammsugit, bytt sänglakan eller städat rummet. Jag har inte bokat om och jag är hungrig men jag orkade inte gå och handla någonting med protein så jag åt potatis och smör.
Jag vill städa och plocka i mitt rum men jag tycks övertala mig själv att inte göra det av någon dum anledning. Jag vill ta en promenad. Men jag är inte en sådan som promenerar på måfå hur långt som helst utan att tänka och bara njuter av livet och rensar skallen. Kalla nig ohärlig men jag vill ha ett mål (skulle kunna vara "gå runt Skeppsholmen" till exempel). Jag vill ha någon att gå med och de två som bor i mitt område har jag ingen vidare kontakt med ens och jag orkar inte åka någonstans. Jag är tråkig och det blir precis vad jag gör det till. Tråkigt.
Jag har inte städat rummet, jag har inte pratat med någon förutom mamma och vi har endast växlat några ord (om man bortser från enstaka sms). Jag har inte skrivit tackkort, jag har varken dammsugit, bytt sänglakan eller städat rummet. Jag har inte bokat om och jag är hungrig men jag orkade inte gå och handla någonting med protein så jag åt potatis och smör.
Jag vill städa och plocka i mitt rum men jag tycks övertala mig själv att inte göra det av någon dum anledning. Jag vill ta en promenad. Men jag är inte en sådan som promenerar på måfå hur långt som helst utan att tänka och bara njuter av livet och rensar skallen. Kalla nig ohärlig men jag vill ha ett mål (skulle kunna vara "gå runt Skeppsholmen" till exempel). Jag vill ha någon att gå med och de två som bor i mitt område har jag ingen vidare kontakt med ens och jag orkar inte åka någonstans. Jag är tråkig och det blir precis vad jag gör det till. Tråkigt.
blubb
Jag har börjat skratta åt bisarra saker. Vänners förhållanden som tar slut. Jag tycker inte det är kul någonstans, mest sorgset och konstigt och ledset för deras skull. Gamla verser som "Ole dole doff" (jag hittade hela texten.) Jag skrattar åt allt men det som egentligen är roligt på riktigt får mig inte att röra en min.
Nu har Katrín åkt hem. På ett eller annat sätt hade jag sett fram emot en dag som denna, första dagen på väldigt länge jag är ensam hemma. Jag hade tänkt att inte göra någonting. Surfa, se serier. Äta onyttiga saker vi har hemma och konversera, göra planer inför veckan som kommer.
Men idag har jag haft huvudvärk. De jag vill prata med svarar inte på mina sms. Jag går back i all tid jag har, nu satte Spotify på "Drugs don't work" med The Verve och internet är bara en skärm med ord. Det finns ingenting jag vill se på och egentligen inte någon speciell jag vill träffa.
Jag brukade älska sådana här dagar och jag vill älska sådana här dagar och jag önskar att jag kommer göra det länge till. Men inte idag. Det känns som att varje dag som går är ett slöseri på tid.
Nu har Katrín åkt hem. På ett eller annat sätt hade jag sett fram emot en dag som denna, första dagen på väldigt länge jag är ensam hemma. Jag hade tänkt att inte göra någonting. Surfa, se serier. Äta onyttiga saker vi har hemma och konversera, göra planer inför veckan som kommer.
Men idag har jag haft huvudvärk. De jag vill prata med svarar inte på mina sms. Jag går back i all tid jag har, nu satte Spotify på "Drugs don't work" med The Verve och internet är bara en skärm med ord. Det finns ingenting jag vill se på och egentligen inte någon speciell jag vill träffa.
Jag brukade älska sådana här dagar och jag vill älska sådana här dagar och jag önskar att jag kommer göra det länge till. Men inte idag. Det känns som att varje dag som går är ett slöseri på tid.
onsdag 22 juni 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)