jag tänker på att vakna i ett ljust rum under ett alldeles för varmt täcke och att få lyssna till indigo girls och humma nöjt och så tänker jag på att invirad i handdukar och morgonrock nyduschad luta sig över det allra finaste och låta det våra håret ramla fram innan det ska rakas och och humma lite till för värmen inombords när en kiknar av skratt för att en annan är så rolig och en själv vet bäst.

en dag innan jag somnar

idag fick jag vara ledig från arbetet. de ringde och frågade och jag svarade ja.
jazzbrunchen var full så vi promenerade till hermans. (jag betalade dyra pengar men åt bara en portion! (en väldigt god en)). sen såg vi carnage och i all hast köpte jag biogodis för att det skulle kännas lite bra och mysigt; men ångesten kröp ändå inte ur. fast filmen var fin. sällskapet fint. sedan choklad cupcakes med hallon och gnocchi och sparris och britney brittany och rumors. fint.

En kväll på Dansens hus

Jag och Agnes gick till Dansens hus och lyssnade på Maria Sveland och Nour El-Refais samtal. Vi kom dit en timme innan allt satte igång, jag köpte juice och Agnes drack cider - vi skålade i trappan för att hon kommit in på skolan hon sökt. Vad som händer härnäst eller vilka beslut som tas vet ingen, vi var bara glada, just där och då.

Vi gick ner genom den vänstra trappan. Jag hade stått och sett mig omkring, sökandes med blicken efter en annan som skulle möta mig, framkalla ett leende jag inte kunde styra över. Jag ville springa över till den högra kön, se efter där, men mitt redan suspekta beteende hindrade mig.
Väl inne i salen letade mina ögon frenetiskt efter en särskild av vila ögonen på. Jag undrade var du var, vart du satt, om du ens var där. Jag fantiserade om att inse att du satt bakom mig eller nästan bredvid. Jag lekte med tanken att hoppa upp på scenen, ta en mikrofon och efterlysa dig, be dig komma med mig bakom scenen och låta oss sitta där tillsammans, och lyssna.

Två tankar från samtalet
1 När det talades om hatbrev läste Maria Sveland upp hatmail hon fått av upprörda män(niskor) här ute i Sverige. Genast påmindes jag och mailen och smsen min pappa skickat till mig och min syster, senast i ett sms till mig häromdagen. Hans kommunikation är oresonlig och hatisk. Maria talade om att inte läsa, skjuta det ifrån sig och skratta åt det ifall en läser ändå. Jag håller med om det, en ska inte behöva handskas med hatiska mail som inte har svängrum för diskussion. Men om det är ens pappa som skickar mailen blir det så mycket svårare. Då är det inte en okänd person med ett okänt alias bakom en dataskärm du aldrig behöver möta, för det är en människa du tillbringat din uppväxt med och tycker sig veta precis vem du är. Någon du möter ofta och mycket, vars relation till dig spelar roll för andra.
Men jag försöker skratta åt det och helst försöka låta bli att läsa men det är tur att min syster och jag delar bördan - det blir så fruktansvärt mycket lättare med någon som förstår.
2 Den andra blev ganska irrelevant trots allt så den orkar jag inte skriva.

Jag har än inte skrivit någon novell, jag har inte försökt. Kanske är jag rädd för vattensagorna som ska skrivas på mina kinder.

But now they only block the sun
They rain and snow on everyone
So many things I would have done
But clouds got in my way

I've looked at clouds from both sides now
From up and down, and still somehow
It's cloud illusions I recall
I really don't know clouds at all

Så jag lyssnar på Joni istället och låtsas inte om vad som är tomt eller vad som inte känns och låtsas inte om gemenskap i texten trots insjunknandet i den.

Part 3

Praktiska saker;
Jag vill slå in min omgivning i kartmönster; såsom bakgrunden på min blogspot. Så vackert.
Men jag kan tänka mig en vägg i en lägenhet som jag bor i. Tills dess kan jag banna mig själv för att jag aldrig köpte väskan med kartmönster på i Brighton.

Förverkliga drömmar part 2

När vi väl talar om dem, försöker jag fundera ut vad jag vill göra i mitt liv, någon gång. Jag ska väl någonstans försöka få ihop mitt självförverkligande (om en kan uttrycka sig så) men det verkar så svårt. För att kunna förverkliga sig själv, måste en veta vem en är, vilka värderingar och ideal som är mest primära. Hur ens liv ska levas och leva som en lär. Och få ihop allt. Att det ska klaffa. Där är jag inte än, jag som precis har börjat lyfta på locket.
Jag vill (väldigt förvånande med tanke på förra inlägget) resa och upptäcka nya miljöer. Jag vill hemskt gärna prova bo utomlands och se om det passar mig. Jag vill arbeta och ha roligt, spendera pengar och tillbringa ledig tid och vara utan ansvar. Så småningom vill jag utbilda mig till något spännande, inspirerande och viktigt och roligt. Jag vill omges av människor jag älskar. Jag vill våga älska, jag vill våga följa mina drömmar. Jag vill höra underbar musik, jag vill vara kreativ. Jag vill vara självständig och samtidigt en del av någonting större. Jag vill utmana mig själv och samtidigt leva lätt, jag vill finnas och känna att mitt liv är ett val jag gör.
Ganska flummigt och åh så oklart.
Men en sak är jag ganska säker på. Jag vill fortsätta dagdrömma och fantisera; jag tror att det är väldigt nyttigt och långt ifrån behöver allt bli verklighet. Det är viktigt att tillåta sig själv att längta till något, sedan ändra sig och göra om eller inte alls. Men jag vill inte fastna, jag vill lita på mig själv att jag tar tag i det som är viktigt och förverkligar det jag kan och har makt över; mitt egna välbefinnande och mitt egna liv. Vill jag resa så kan jag det. Vill jag leva så kan jag det.

Förverkliga drömmar

Inte drömmar under ögonlocken tänker jag på, eller hur himla fint vore inte det i och för sig. En natt drömde jag att jag red på ett flygande djur, landskap efter landskap. En magisk känsla som då kändes just hur möjlig som helst.
Men jag tänker på dagdrömmar, fantasin om sin verklighet och visioner. Jag har haft hur många planer som helst (som jag inte orkar rabbla nu) men så hittar jag mig själv, dag ut och dag in, skrotandes i Stockholm längtandes ut i världen någon annanstans. Den röda tråden i mina framtidsplaner har varit resor. Jag ser gärna på mig själv som en globetrotter med livet i ryggsäcken, men säg mig, hur ska jag veta att resandet är min identitet då jag nästan aldrig testat. Så varför gör jag det så sällan. Kanske för jag lever i tron att framtiden löser sig självt. Så inser jag helt plötsligt att det jag lever i är min förra framtid. Kanske för att jag är hopplöst svag för att drömma mig iväg med andra, dela planer med de jag håller kär och så vips går vägarna åt olika håll. Jag som drömmer om att resa själv. Och med sällskap.
Jag vill börja resa mer, jag måste börja resa mer, jag vägrar hitta mig själv om femtio år och undra varför. Jag vill se platser jag aldrig varit på förut, möta andra kulturer, jag vill växa.
Fast det jag hela tiden återkommer till, det som egentligen är viktigast, är att jag gör aktiva val. Att jag följer mitt hjärta. Att jag är där jag innerligt önskar att vara. Att jag släpper prestigen och hittar mig.

Men när vi ändå talar om det, här är ett litet urval av platser (vill ju resa i alla världsdelar och överallt) jag hemskt gärna skulle vilja besöka; Madagaskar (typ Tsingy de Bemaraha National Park), Nya Zeeland (valar, regnskog, ÅH), Malaysia (underbar dykning (ska det vara), Chile (regnskog (igen)), San Fransisco i USA, (värme, kullar, spårvagnar och queer), Canada (som Québec (franska)), Barcelona i Spanien (Gaudi bland annat), Italien (en härlig känsla jag bär på bara), Marocko (kulturen och läget), Sri Lanka (klimatet och vilda djurlivet), Japan (vekar surrealistiskt).
Hittills har jag varit i London två gånger, Brighton tre gånger, Alanya, Lüneburg, Hamburg, Kreta, Korfu, Menorca, Nice, Helsingfors, New York och Amsterdam (fast det räknas inte då jag endast befann mig på Schiphol).