Kyss mig inte! det kommer bara leda till något ont!..

...fast de resonemangen har jag tappat vid det här laget, inga dyra farliga känslor flyter omkring. Älskar jag dig? Ääh vaa.. Varför skulle jag ens någon gång fråga mig själv den frågan, du skulle aldrig fråga den frågan. Jag undrar vad vi hade talat om nu ifall vi varit tillsammans, kanske hade vi slutat tala? Hade vi druckit juice? Hade jag varit rationell, tänkt på uppsatsen som inte blir färdig och ig:t jag hade fått och bla bla bla. Känner jag ingenting eller känner jag bara inte dig.

alla ba: du är kär i henne!
ja ba: eehe gärna talar jag inte om det va

Men nu vet jag att jag hänger med dig för att jag så gärna verkligen vill, oavsett vad det är. att du är en vän som ja ba skrattar me

just det

I dessa inlägg skriver jag bara, utan att mer eller mindre tänka. Därför blir det felaktiga ord, kan hända att det blir ett "och" istället för "jag". Ni förstår, ord som ord flyter bara ihop när jag skriver. Meningarna blir fel. Ni förstår. Bara så ni vet lixxxxxx

Till min kära vän!
Ibland undrar jag om vi bara umgås för att vi inte har någon annan vi tycker lika mycket om. Jag menar, att vi hänger för att vi bara väntar på att möta någon som ska ta oss med storm. Att visst kan vi nöja oss, i alla fall du, som inte har speciellt många andra. Jag å andra sidan har ju hundratals fler än bara dig. Jag vet inte vad jag vill.
Jag lyssnar på en låt vi lyssnade på tillsammans, jag lyssnar på texten. Ibland lyssnar jag inte på dig, jag glömmer, jag fastnar i tankar. Du tråkar ut mig, inte alltid men ibland. Jag ser dig kyssa någon och undrar om jag borde tycka det är jobbigt, jag tycker inte det är jobbigt. Så jag borde ju kunna släppa dig ganska lätt, eller hur?
Men någonstans lättar det inom mig när du inte får den du vill, när du inte har någon annan lika nära som mig. Till hands. Tänk om du träffade någon och blev kär, då skulle det inte finnas lika mycket utrymme för oss längre.
När jag är med dig vill jag inte vara med någon annan än dig och fram tills nyligen när jag var omkring dig så kände jag hur en tillvaro utan dig var omöjlig. Jag beundrade dig så mycket. En del av mig fortfarande, en del av mig vill fortfarande ha dig och en del av mig blir besviken när jag inser vad din mening egentligen handlar om.
Du har blivit lika beroende av mig som jag har av dig och det är inga jungfru-färdar längre. Kanske är det vänskap, kanske är det tomhet, kanske är det livet eller kanske är det ingenting alls. Jag kan bara inte tänka mig att se dig hos någon annan utan mig, jag kan inte släppa dig även om du knappt tillfredsställer mig på något särskilt vis längre. Fast om några veckor prövas vi, på riktigt, och kanske blir allt lite hälsosammare igen. Men jag tycker så mycket om dig bakom här egentligen, vi vet, men du är inte den som jag trodde att du var. Jag blev bara inte himla hopplöst förälskad i dig som jag kanske trodde.

familjekärlek...

Jag älskar att bli uppmärksammad, jag älskar att bli firad och jag älskar att få presenter. Det jobbiga med det bara är att jag får alltid sådan ångest för att jag inte kan uttrycka för mina käraste hur glad jag faktiskt blir. Jag gråter floder inombords för att jag blir så glad men tjatig på utsidan när jag i flera timmar försöker övertyga dem. Ibland känns det som att de tror att jag fejkar. Det gör jag ju inte.
Om tre veckor+1 är det min studentdag. Vi ska ha studentmottagning och då kommer jag bli firad. Vi har planerat den ganska länge hemma, vilka vi ska bjuda, vad jag vill äta och hur jag vill att tallrikarna ska se ut. Allt däremellan.
Jag brukar inte ha kalas när jag fyller år, kanske beror det på låg självkänsla. Rädd för att ingen skulle vilja komma, ingen skulle dyka upp eller what ever. Men nu slår jag/vi på stort!
Att min familj gör detta för mig betyder så otroligt mycket. Att de förbereder överraskningar för mig och att de ens är stolta över mig... Jaja, jag har inte ätit på några timmar och nu är jag riktigt blödig men ni förstår vad jag menar.
Jag är rädd för att de inte ska tro att jag uppskattar det så mycket som jag gör, att de ska tro att jag inte bryr mig och att de då inte kommer vilja ordna något likt detta igen. Att min familj ska sluta bry sig om mig. Det är jag rädd för. Japp.. Så mamma pappa och Emma (om ni läser det här). Tvivla aldrig på hur mycket jag älskar er och hur mycket allt betyder! även om tonerna skulle klinga falskt när jag sa det till er.

studentskiva (inga detaljer-versionen)

Det var studentskiva i fredags. Skrev ett inlägg förut där jag försökte återberätta typ ALLT men skrotade det.
Jag var så lycklig över att mina föräldrar var där. Över att mina syster+kille var där. Jag har aldrig varit så glad över att vistas i samma lokal som min klass.
Sedan, framåt små timmarna stod vi där. Mittemot mig stod min fina, starka, underbara, älskade Agnes. Mellan oss till höger stod käraste fina Lena. Och mellan mig och Agnes till höger stod fina söta Siri. Vad lycklig jag var då, särskilt eftersom att jag kunde texten till alla superdåliga låtarna som spelades och att jag fick en gratis Jinx. Jag stod där, min familj hade varit där och det betydde så mycket. Nu stod jag där med mina fina vänner omkring mig. Det betydde också väldigt mycket. Så fint och så roligt, i en lokal där jag nästan kände alla. Sedan hade jag och Lena värsta perfekta orkeslösa dagen.
Wayra var döläcker som Che och jag var döläcker som Lisbeth.
Tänkte ladda upp en cool fin bild men fb laggar. Langar den senare...

OK, som ni tjatar! (eheh) Jag har ju en annan dikt som jag som sagt hittade. Den dikten skrev jag under en av de första Sv C-lektionerna, med min dåvarande popartist-lärare. Han berättade för oss att vi skulle skriva en dikt och publicera dem. Så fort han nämnde ordet "dikt" dök jag ner i mitt lösa papper som jag fått av någon (bortsett från Sh B-lektionerna är jag värdelös på anteckningar och block). Jag skrev ner den här dikten på kanske tre... kanske fem minuter. Slutet skrev jag om några gånger, tillslut nöjde jag mig. Jag vet inte vem dikten handlar om, men det finns några tänkbara/potentiella det skulle kunna vara. Spillerill (ovant ord för mig), här kommer den och för en gångs skull har min dikt från den tiden ett namn! och den består av hundratjugofem ord ;)

Borta med vinden

Som om vinden blåste bort dig
låtsas som om jag inte märkte.
Så jag undrar
var tog du vägen?
Jag letar efter dig.
Jag går runt bland alla jävla träd
bland alla jävla lövhögar
och vänder på varenda himla löv för att se
För att känna igen det där fragmentet av blått som jag vet är du.
Men bland alla miljardersmiljoners himla löv så hinner jag bara med några hundra men som ändå känns som hur många som helst.
Jag blundar
stoppar huvudet i sanden och jag vill inte tänka tanken som jag kanske vet är sann.
Du gömmer dig inte här.
Så det är ingen idé att jag letar.
Du är redan på väg någon annanstans
Du är borta med vinden.

Recap: tänk om min svensklärare Liselott kör denna i urkund så blir jag misstänkt för plagiat? .. Äsch äsch. Inshallah! Hon ska väl nog ändå inte betygsätta den... hmm...och då får jag vill visa att det är min blogspot den är publicerad på!