Min kropp skriker! I sin dövhet.
Idag var jag sjuk. Eller mitt huvud dunkade så jag kunde inte gå iväg och jobba (jag anade nog allt igår). Jag behövde nog vara hemma, jag behövde nog vila och vara själv. Det kändes viktigt.
Dagen till ära var det vackrare väder än på länge och fågeln på Odengatan/Surbrunnsgatans innegård kvittrade om och om igen, jag ställde fönster på vid gavel. Fast jag gick inte ut. Jag hade dåligt samvete när jag bestämde mig, efter att jag upptäckt att det inte lös någon sol på gården. Jag lät vinden blåsa friskt i min nacke. Så underbart. Så fantastiskt. Våren är det bästa som finns men även blir jag lite vemodig. Men ja. Fint är det!
Mestadels har jag tittat på Lost idag. Avsnitt efter avsnitt. Ensam hemma. Skönt! Det var skönt att stänga av, bara gå in i ett vakuum. Jag ville inte tänka, jag hade ingen lust. Jag ville bara dyka ner och lyssna till fågeln utanför mitt fönster.
Men så småningom börjar jag längta ut från vakuumet, sakta men säkert försöker jag kliva ur. Det går! Fast fastnar man i en sinnesstämning är det svårt att ta sig ur. Mina tankar vill ligga kvar i vakuumet, min kropp vill ut. Min vilja vet jag inte.
Jag är lycklig, jag får vara och jag får andas. Välja själv (i viss mån). Jag har världen framför mina fötter. Jag inser vad jag har, hur fantastiskt det än är och jag vill omfamna det så mycket jag kan. Men det är lite svårt, för lyckan jag har, jag kan känna dess tunna tråd.
