Kyss mig inte! det kommer bara leda till något ont!..

...fast de resonemangen har jag tappat vid det här laget, inga dyra farliga känslor flyter omkring. Älskar jag dig? Ääh vaa.. Varför skulle jag ens någon gång fråga mig själv den frågan, du skulle aldrig fråga den frågan. Jag undrar vad vi hade talat om nu ifall vi varit tillsammans, kanske hade vi slutat tala? Hade vi druckit juice? Hade jag varit rationell, tänkt på uppsatsen som inte blir färdig och ig:t jag hade fått och bla bla bla. Känner jag ingenting eller känner jag bara inte dig.

alla ba: du är kär i henne!
ja ba: eehe gärna talar jag inte om det va

Men nu vet jag att jag hänger med dig för att jag så gärna verkligen vill, oavsett vad det är. att du är en vän som ja ba skrattar me

just det

I dessa inlägg skriver jag bara, utan att mer eller mindre tänka. Därför blir det felaktiga ord, kan hända att det blir ett "och" istället för "jag". Ni förstår, ord som ord flyter bara ihop när jag skriver. Meningarna blir fel. Ni förstår. Bara så ni vet lixxxxxx

Till min kära vän!
Ibland undrar jag om vi bara umgås för att vi inte har någon annan vi tycker lika mycket om. Jag menar, att vi hänger för att vi bara väntar på att möta någon som ska ta oss med storm. Att visst kan vi nöja oss, i alla fall du, som inte har speciellt många andra. Jag å andra sidan har ju hundratals fler än bara dig. Jag vet inte vad jag vill.
Jag lyssnar på en låt vi lyssnade på tillsammans, jag lyssnar på texten. Ibland lyssnar jag inte på dig, jag glömmer, jag fastnar i tankar. Du tråkar ut mig, inte alltid men ibland. Jag ser dig kyssa någon och undrar om jag borde tycka det är jobbigt, jag tycker inte det är jobbigt. Så jag borde ju kunna släppa dig ganska lätt, eller hur?
Men någonstans lättar det inom mig när du inte får den du vill, när du inte har någon annan lika nära som mig. Till hands. Tänk om du träffade någon och blev kär, då skulle det inte finnas lika mycket utrymme för oss längre.
När jag är med dig vill jag inte vara med någon annan än dig och fram tills nyligen när jag var omkring dig så kände jag hur en tillvaro utan dig var omöjlig. Jag beundrade dig så mycket. En del av mig fortfarande, en del av mig vill fortfarande ha dig och en del av mig blir besviken när jag inser vad din mening egentligen handlar om.
Du har blivit lika beroende av mig som jag har av dig och det är inga jungfru-färdar längre. Kanske är det vänskap, kanske är det tomhet, kanske är det livet eller kanske är det ingenting alls. Jag kan bara inte tänka mig att se dig hos någon annan utan mig, jag kan inte släppa dig även om du knappt tillfredsställer mig på något särskilt vis längre. Fast om några veckor prövas vi, på riktigt, och kanske blir allt lite hälsosammare igen. Men jag tycker så mycket om dig bakom här egentligen, vi vet, men du är inte den som jag trodde att du var. Jag blev bara inte himla hopplöst förälskad i dig som jag kanske trodde.

familjekärlek...

Jag älskar att bli uppmärksammad, jag älskar att bli firad och jag älskar att få presenter. Det jobbiga med det bara är att jag får alltid sådan ångest för att jag inte kan uttrycka för mina käraste hur glad jag faktiskt blir. Jag gråter floder inombords för att jag blir så glad men tjatig på utsidan när jag i flera timmar försöker övertyga dem. Ibland känns det som att de tror att jag fejkar. Det gör jag ju inte.
Om tre veckor+1 är det min studentdag. Vi ska ha studentmottagning och då kommer jag bli firad. Vi har planerat den ganska länge hemma, vilka vi ska bjuda, vad jag vill äta och hur jag vill att tallrikarna ska se ut. Allt däremellan.
Jag brukar inte ha kalas när jag fyller år, kanske beror det på låg självkänsla. Rädd för att ingen skulle vilja komma, ingen skulle dyka upp eller what ever. Men nu slår jag/vi på stort!
Att min familj gör detta för mig betyder så otroligt mycket. Att de förbereder överraskningar för mig och att de ens är stolta över mig... Jaja, jag har inte ätit på några timmar och nu är jag riktigt blödig men ni förstår vad jag menar.
Jag är rädd för att de inte ska tro att jag uppskattar det så mycket som jag gör, att de ska tro att jag inte bryr mig och att de då inte kommer vilja ordna något likt detta igen. Att min familj ska sluta bry sig om mig. Det är jag rädd för. Japp.. Så mamma pappa och Emma (om ni läser det här). Tvivla aldrig på hur mycket jag älskar er och hur mycket allt betyder! även om tonerna skulle klinga falskt när jag sa det till er.

studentskiva (inga detaljer-versionen)

Det var studentskiva i fredags. Skrev ett inlägg förut där jag försökte återberätta typ ALLT men skrotade det.
Jag var så lycklig över att mina föräldrar var där. Över att mina syster+kille var där. Jag har aldrig varit så glad över att vistas i samma lokal som min klass.
Sedan, framåt små timmarna stod vi där. Mittemot mig stod min fina, starka, underbara, älskade Agnes. Mellan oss till höger stod käraste fina Lena. Och mellan mig och Agnes till höger stod fina söta Siri. Vad lycklig jag var då, särskilt eftersom att jag kunde texten till alla superdåliga låtarna som spelades och att jag fick en gratis Jinx. Jag stod där, min familj hade varit där och det betydde så mycket. Nu stod jag där med mina fina vänner omkring mig. Det betydde också väldigt mycket. Så fint och så roligt, i en lokal där jag nästan kände alla. Sedan hade jag och Lena värsta perfekta orkeslösa dagen.
Wayra var döläcker som Che och jag var döläcker som Lisbeth.
Tänkte ladda upp en cool fin bild men fb laggar. Langar den senare...

OK, som ni tjatar! (eheh) Jag har ju en annan dikt som jag som sagt hittade. Den dikten skrev jag under en av de första Sv C-lektionerna, med min dåvarande popartist-lärare. Han berättade för oss att vi skulle skriva en dikt och publicera dem. Så fort han nämnde ordet "dikt" dök jag ner i mitt lösa papper som jag fått av någon (bortsett från Sh B-lektionerna är jag värdelös på anteckningar och block). Jag skrev ner den här dikten på kanske tre... kanske fem minuter. Slutet skrev jag om några gånger, tillslut nöjde jag mig. Jag vet inte vem dikten handlar om, men det finns några tänkbara/potentiella det skulle kunna vara. Spillerill (ovant ord för mig), här kommer den och för en gångs skull har min dikt från den tiden ett namn! och den består av hundratjugofem ord ;)

Borta med vinden

Som om vinden blåste bort dig
låtsas som om jag inte märkte.
Så jag undrar
var tog du vägen?
Jag letar efter dig.
Jag går runt bland alla jävla träd
bland alla jävla lövhögar
och vänder på varenda himla löv för att se
För att känna igen det där fragmentet av blått som jag vet är du.
Men bland alla miljardersmiljoners himla löv så hinner jag bara med några hundra men som ändå känns som hur många som helst.
Jag blundar
stoppar huvudet i sanden och jag vill inte tänka tanken som jag kanske vet är sann.
Du gömmer dig inte här.
Så det är ingen idé att jag letar.
Du är redan på väg någon annanstans
Du är borta med vinden.

Recap: tänk om min svensklärare Liselott kör denna i urkund så blir jag misstänkt för plagiat? .. Äsch äsch. Inshallah! Hon ska väl nog ändå inte betygsätta den... hmm...och då får jag vill visa att det är min blogspot den är publicerad på!

Vill ni ha lite pretentiösa texter skrivna av en sjuttonåring och en artonåring? Om vi så vill, allt för er älskade kära läsare.
Skämt åsido... men jag hittade lite texter idag. Två dikter som jag skrev i slutet av andra ring, i mars förra året någon gång. I ämnet litterär gestaltning skulle vi skriva två självporträtt, ett i dur och ett i moll. Här är dem! Första dikten är moll, hehe och den andra dur.
I tvåan var jag väldigt olycklig. Jag tvivlade ofta på livet, meningen med det. Om det fanns någon mening med livet för mig överhuvudtaget. De här dikterna skrev jag när jag började ana något ljust längst bort i tunneln (om vi ska använda oss av liknelser...som jag så gärna gör.)
Även om jag det senaste året har utvecklats väldigt mycket på det personliga planet, och även en del på det litterära planet så tycker jag om dikterna. De känns fortfarande ärliga och återspeglar mig tydligt, de dagar som känns svarta eller vita. Med andra ord, dur och moll!

I

Jag är ett träd som snart faller

en fågelflock som förlorar sitt hem

Jag är bambuskott

som inte längre växer

jag är en uttorkad jord

som inte längre frodas

Jag är rötter som är döda

och som precis hört sin sista fågelsång

jag är bladen som skingras

i väntan på en sista droppe regn

***

II

en droppe faller

en puppa kläcks och en fjäril flyger ut

var ska den flyga?

vingarna är svaga men otvivelaktiga

utan spår i luften att följa

utan vägar att gå

Fjärilen finner sina egna

en kärleksrelation, en vänskaplig eller romantisk.

Du har bott ensam i en lägenhet ganska så länge. Innan dess bodde du ihop med någon du sällan talar med längre. Efter det bodde du med några vänner, du flyttade kring. Bodde i andra hand, var inneboende. Sedan en tid tillbaka bor du ensam i en lägenhet.
Förhållandevis har du trivts väldigt bra med det. Dina möbler, din smak. Precis som du vill ha det och precis som du förmår. Ingen kan klampa in hur som helst, vill du äta färdigrätter fem dagar i rad gör du det. Vill du sitta ensam i ett hörn och tycka synd om dig själv fem dagar i rad gör du det. Vill du ha en fest, vill du röka inomhus och vill du ringa mamma så gör du det. För hemma hos dig bestämmer bara du och ingen annan.
I din lägenhet bjuder du inte in vem som helst och du kan räkna på när någon ny ska kliva innanför tröskeln. Ibland kan det bli ensamt men ack så bekvämt. Ingen kommer dricka upp din juice och du slipper bli irriterad för att någon skrynklar din matta.
Men plötsligt träffar du någon. En person som är så rolig. Som får dig att känna dig precis hemma och på något underligt vis så kan du spegla dig i den här människan trots att ni är så olika.
Du går ofta hem till den här personen. Ni tillbringar mycket tid ihop, ni har väldigt kul tillsammans och allt känns lite enklare. Helt plötsligt känns det så rätt, "den här personen ska få komma hem till mig. Kliva innanför min tröskel, kanske skrynkla min matta. Jag vill ge den här personen möjligheten att dricka upp min dyra juice. För jag tycker om denna människa så mycket."
Att släppa in denna person innanför tröskeln känns så fantastiskt helt plötsligt. Att släppa garden, sluta vara så hemlighetsfull. Visa sig själv, visa sitt hem. Låta någon förundras och ge av sig själv och veta att med det man ger, kommer människan göra något värdefullt.
Tiden går så himla fort. Dagarna flyger förbi. Plötsligt är allt så oviktigt. Familjen har man och man älskar den men man behöver inte se dem varje dag längre. Vänner finns det inte lika mycket tid för längre, men vad gör det. Man glömmer och fylls av den kärlek och energin man får av sin fina vän. Efter att ha tillbringat så mycket tid tillsammans så inser man en sak, att allt skulle bli så enklare om man bodde ihop. Slippa pendla, stressa emellan och glömma kläder. Ja, let's flytta ihop!!
Äventyret börjar. Sälja lägenheter, rensa lådor. Flytta. Ihop. Aldrig har det känts så bra. Du lämnar några möbler hemma. Din älskade gör likadant. Ni tar med några möbler var, möbler som ni klär om i fina mönstrade tyger. Ni åker till IKEA och second hand-butiker städer runt. Plockar ihop, hittar nytt. Bygger ett hem tillsammans, ett hem som är precis vad ni vill ha.
Ingen dag är sig lik i ert nya hem. Ni lagar goda middagar, ni lagar mat som ni älskar så mycket. Recept som ni själva hittar på, mat som ingen annan tycker om egentligen men det gör ju ingenting. För ni älskar den. Ni har möbler som är fina, foton som ingen förstår sig på men som är så självklara för er. Du älskar dem. Nu går det inte längre att röka inomhus och tycka synd om sig själv händer inte längre. Det är inga uppoffringar, bara nya sett att se på saker. Vänner kommer över på middagar och det är kul. Ni har en gemenskap men de vet att de inte bor där. De vet att de är besök, besök hos några. En duo, en tvåsamhet de själva saknar. En tvåsamhet starkare än någonting annat. Du älskar personen du bor med och blir förvånansvärt aldrig irriterad. Aldrig störd och du gläds över att hitta en person där precis allting är charmigt.
Ibland tänker du tillbaka på tiden i din lägenhet. Hur ensamt det egentligen var. Hur dödade du all tid? Hur klarade du av att inte berätta om allt du kände för någon så himla nära? Var färdigrätterna så goda? Tiden känns så fruktansvärt ensam när du tänker tillbaka, och du är så lättad över hur ditt liv är nu. Delat med någon, där dina känslor spelar roll och påverkar någon annan. En anledning till att gå upp på morgonen! En anledning till att plocka ur diskmaskinen!

Dagarna går. Ni tjafsar aldrig. Ni har tusen gånger talat om nästa husköp ni ska göra, ett stort hus. Alla katter ni ska ta hand om och alla platser ni ska resa till. Alla känslor ni ska dela, allt ni ska uppleva tillsammans. Plötsligt behöver ni inte ens tala om drömmarna ni drömmer, den andre förstår ändå. Tänker likadant. Vill samma sak och går åt samma håll. Du tänker att man behöver inte tala om allt. Man behöver inte uttrycka precis allt och ibland blir du i största hemlighet rädd, "skulle det här kunna vara ett varningstecken? är jag inte fullkomligt älskad längre?". Ibland vågar du uttrycka det, lite smått, och får veta att dina farhågor är så ickeexisterande.
Du börjar arbeta väldigt mycket. Din älskade också. Ni är trötta, men det är ju världens mest logiska grej.
Era vänner börjar besöka er mycket också. Lite väl mycket väl? Förstår de inte? Gå hem. Ja, så kan tankarna snurra ibland... Till slut tar du upp det med din vän, och din vän förstår så himla bra. Allt är så enkelt igen. Ja vad din vän är så bäst! Så vännerna hänger inte lika ofta hos er längre. Skönt! Men plötsligt inser du att din älskade vän börjat hänga hos dem lika mycket. Särskilt en speciell av dem.
Ni ses sällan numera och ni går om varandra och ses ni ses ni aldrig själva. Du har börjat vilja ha den sista juicen för dig själv. När ni umgås bland vänner förundras du över vad din fina säger. Din fina talar inte alls som din fina gör. Din fina är inte din fina med de där andra. Vems fel är det? Ditt fel? Din väns? Era vänners?
Du börjar dra dig undan. Du sitter i hörnet och önskar så himla mycket att du skulle sätta dig i soffan men du vill inte. Du är inte så beroende att få medhåll på dina åsikter om just det där, du är inte längre så intresserad av din väns åsikter. Dock har din arbetskamrat åsikter blivit lite vassare, lite mer spännande att få höra. Ändå försöker du, "kan vi inte ta en sådan där mysmiddag, kan vi inte spela schack igen?" "Jo vilken bra idé!!" Åh vad härligt det känns att tala sådär igen, kanske var det bara en fas. Men den där böljande känslan räcker inte tio timmar som förr. Den har runnit bort efter några minuter. Du vill inte men du tvingas inse, det här är inte en fas. Det sorgligaste av allt är; att ärligt talat spelar det inte någon roll längre.

Nu vet ni det båda två, att det skulle vara skönt att få vara själva ett tag. Och de där små lägenheterna är ju så fina! Skulle vara synd att missa dem, och i dem skulle ni få det så mycket enklare med tiden, en plats att sköta arbetet för att sedan ha tid tillsammans att på riktigt umgås igen och hitta tillbaka till varandra. Flytta isär. Ett litet tag.
Ett litet tag blir ett stort tag. En lång tid går. Du fick aldrig en av de där fina lägenheterna, du får vänta lite till. Så länge sover du över hos vänner, får nya vänner och bor i preliminära kollektiv. Åh vad kul du har!! Mycket näring av nya relationer och nya perspektiv. Fast på kvällarna blir du ledsen. Det är ingen som känner dig på riktigt, ingen gör soppan som din vän. Hur många mer sådana där fartfyllda nätter till du än tillbringar med dem kommer inte känna dig såsom din älskade gjorde på väldigt länge. För känner dig gör inte riktigt din vän längre, nu när du återupptäckt alla sidor av dig som du glömt bort under tiden ni levde tillsammans.
Du kan inte sova hos dina nya kompisar längre, det tar så mycket. Du orkar inte ge mer just nu. Du vill bara ringa din älskade, slippa förklara och förklara en gång till. Så du ringer till din vän, och en del önskar att det var som på de gamla tiderna. Innan ni flyttade ihop och du skulle ringa för att berätta om vad en gemensam kompis sa till dig idag. Bara för att du så gärna ville ha en anledning till att prata med din vän. Men i andra änden av telefonen är det någon annan som svarar, det är inte din vän. Du känner igen rösten och minns den. Den där vännen som din älskade spenderade så mycket tid hos när ni bodde tillsammans.
Du får höra av en kamrat att de bor ihop. Din vän som behövde den där tiden för sig själv bor med någon annan. Sedan slår det dig att senast ni faktiskt sågs var för flera månader sedan.

Du vill bort, du vill hem men du har inget hem. Du måste bygga bo, bygga ett nytt. Någonstans ny. Tillslut får du den där fina lilla lägenheten. Du svär på att aldrig släppa in någon innan för tröskeln igen, och skulle någon händelsevis dricka upp sista juicen ska de fan få betala för den.

Jag tittar i min inkorg. Gång på gång. Inga nya mail. Vem vill jag ha mail av? Vem vill jag ska kontakta mig? Jag vet inte