Du har bott ensam i en lägenhet ganska så länge. Innan dess bodde du ihop med någon du sällan talar med längre. Efter det bodde du med några vänner, du flyttade kring. Bodde i andra hand, var inneboende. Sedan en tid tillbaka bor du ensam i en lägenhet.
Förhållandevis har du trivts väldigt bra med det. Dina möbler, din smak. Precis som du vill ha det och precis som du förmår. Ingen kan klampa in hur som helst, vill du äta färdigrätter fem dagar i rad gör du det. Vill du sitta ensam i ett hörn och tycka synd om dig själv fem dagar i rad gör du det. Vill du ha en fest, vill du röka inomhus och vill du ringa mamma så gör du det. För hemma hos dig bestämmer bara du och ingen annan.
I din lägenhet bjuder du inte in vem som helst och du kan räkna på när någon ny ska kliva innanför tröskeln. Ibland kan det bli ensamt men ack så bekvämt. Ingen kommer dricka upp din juice och du slipper bli irriterad för att någon skrynklar din matta.
Men plötsligt träffar du någon. En person som är så rolig. Som får dig att känna dig precis hemma och på något underligt vis så kan du spegla dig i den här människan trots att ni är så olika.
Du går ofta hem till den här personen. Ni tillbringar mycket tid ihop, ni har väldigt kul tillsammans och allt känns lite enklare. Helt plötsligt känns det så rätt, "den här personen ska få komma hem till mig. Kliva innanför min tröskel, kanske skrynkla min matta. Jag vill ge den här personen möjligheten att dricka upp min dyra juice. För jag tycker om denna människa så mycket."
Att släppa in denna person innanför tröskeln känns så fantastiskt helt plötsligt. Att släppa garden, sluta vara så hemlighetsfull. Visa sig själv, visa sitt hem. Låta någon förundras och ge av sig själv och veta att med det man ger, kommer människan göra något värdefullt.
Tiden går så himla fort. Dagarna flyger förbi. Plötsligt är allt så oviktigt. Familjen har man och man älskar den men man behöver inte se dem varje dag längre. Vänner finns det inte lika mycket tid för längre, men vad gör det. Man glömmer och fylls av den kärlek och energin man får av sin fina vän. Efter att ha tillbringat så mycket tid tillsammans så inser man en sak, att allt skulle bli så enklare om man bodde ihop. Slippa pendla, stressa emellan och glömma kläder. Ja, let's flytta ihop!!
Äventyret börjar. Sälja lägenheter, rensa lådor. Flytta. Ihop. Aldrig har det känts så bra. Du lämnar några möbler hemma. Din älskade gör likadant. Ni tar med några möbler var, möbler som ni klär om i fina mönstrade tyger. Ni åker till IKEA och second hand-butiker städer runt. Plockar ihop, hittar nytt. Bygger ett hem tillsammans, ett hem som är precis vad ni vill ha.
Ingen dag är sig lik i ert nya hem. Ni lagar goda middagar, ni lagar mat som ni älskar så mycket. Recept som ni själva hittar på, mat som ingen annan tycker om egentligen men det gör ju ingenting. För ni älskar den. Ni har möbler som är fina, foton som ingen förstår sig på men som är så självklara för er. Du älskar dem. Nu går det inte längre att röka inomhus och tycka synd om sig själv händer inte längre. Det är inga uppoffringar, bara nya sett att se på saker. Vänner kommer över på middagar och det är kul. Ni har en gemenskap men de vet att de inte bor där. De vet att de är besök, besök hos några. En duo, en tvåsamhet de själva saknar. En tvåsamhet starkare än någonting annat. Du älskar personen du bor med och blir förvånansvärt aldrig irriterad. Aldrig störd och du gläds över att hitta en person där precis allting är charmigt.
Ibland tänker du tillbaka på tiden i din lägenhet. Hur ensamt det egentligen var. Hur dödade du all tid? Hur klarade du av att inte berätta om allt du kände för någon så himla nära? Var färdigrätterna så goda? Tiden känns så fruktansvärt ensam när du tänker tillbaka, och du är så lättad över hur ditt liv är nu. Delat med någon, där dina känslor spelar roll och påverkar någon annan. En anledning till att gå upp på morgonen! En anledning till att plocka ur diskmaskinen!
Dagarna går. Ni tjafsar aldrig. Ni har tusen gånger talat om nästa husköp ni ska göra, ett stort hus. Alla katter ni ska ta hand om och alla platser ni ska resa till. Alla känslor ni ska dela, allt ni ska uppleva tillsammans. Plötsligt behöver ni inte ens tala om drömmarna ni drömmer, den andre förstår ändå. Tänker likadant. Vill samma sak och går åt samma håll. Du tänker att man behöver inte tala om allt. Man behöver inte uttrycka precis allt och ibland blir du i största hemlighet rädd, "skulle det här kunna vara ett varningstecken? är jag inte fullkomligt älskad längre?". Ibland vågar du uttrycka det, lite smått, och får veta att dina farhågor är så ickeexisterande.
Du börjar arbeta väldigt mycket. Din älskade också. Ni är trötta, men det är ju världens mest logiska grej.
Era vänner börjar besöka er mycket också. Lite väl mycket väl? Förstår de inte? Gå hem. Ja, så kan tankarna snurra ibland... Till slut tar du upp det med din vän, och din vän förstår så himla bra. Allt är så enkelt igen. Ja vad din vän är så bäst! Så vännerna hänger inte lika ofta hos er längre. Skönt! Men plötsligt inser du att din älskade vän börjat hänga hos dem lika mycket. Särskilt en speciell av dem.
Ni ses sällan numera och ni går om varandra och ses ni ses ni aldrig själva. Du har börjat vilja ha den sista juicen för dig själv. När ni umgås bland vänner förundras du över vad din fina säger. Din fina talar inte alls som din fina gör. Din fina är inte din fina med de där andra. Vems fel är det? Ditt fel? Din väns? Era vänners?
Du börjar dra dig undan. Du sitter i hörnet och önskar så himla mycket att du skulle sätta dig i soffan men du vill inte. Du är inte så beroende att få medhåll på dina åsikter om just det där, du är inte längre så intresserad av din väns åsikter. Dock har din arbetskamrat åsikter blivit lite vassare, lite mer spännande att få höra. Ändå försöker du, "kan vi inte ta en sådan där mysmiddag, kan vi inte spela schack igen?" "Jo vilken bra idé!!" Åh vad härligt det känns att tala sådär igen, kanske var det bara en fas. Men den där böljande känslan räcker inte tio timmar som förr. Den har runnit bort efter några minuter. Du vill inte men du tvingas inse, det här är inte en fas. Det sorgligaste av allt är; att ärligt talat spelar det inte någon roll längre.
Nu vet ni det båda två, att det skulle vara skönt att få vara själva ett tag. Och de där små lägenheterna är ju så fina! Skulle vara synd att missa dem, och i dem skulle ni få det så mycket enklare med tiden, en plats att sköta arbetet för att sedan ha tid tillsammans att på riktigt umgås igen och hitta tillbaka till varandra. Flytta isär. Ett litet tag.
Ett litet tag blir ett stort tag. En lång tid går. Du fick aldrig en av de där fina lägenheterna, du får vänta lite till. Så länge sover du över hos vänner, får nya vänner och bor i preliminära kollektiv. Åh vad kul du har!! Mycket näring av nya relationer och nya perspektiv. Fast på kvällarna blir du ledsen. Det är ingen som känner dig på riktigt, ingen gör soppan som din vän. Hur många mer sådana där fartfyllda nätter till du än tillbringar med dem kommer inte känna dig såsom din älskade gjorde på väldigt länge. För känner dig gör inte riktigt din vän längre, nu när du återupptäckt alla sidor av dig som du glömt bort under tiden ni levde tillsammans.
Du kan inte sova hos dina nya kompisar längre, det tar så mycket. Du orkar inte ge mer just nu. Du vill bara ringa din älskade, slippa förklara och förklara en gång till. Så du ringer till din vän, och en del önskar att det var som på de gamla tiderna. Innan ni flyttade ihop och du skulle ringa för att berätta om vad en gemensam kompis sa till dig idag. Bara för att du så gärna ville ha en anledning till att prata med din vän. Men i andra änden av telefonen är det någon annan som svarar, det är inte din vän. Du känner igen rösten och minns den. Den där vännen som din älskade spenderade så mycket tid hos när ni bodde tillsammans.
Du får höra av en kamrat att de bor ihop. Din vän som behövde den där tiden för sig själv bor med någon annan. Sedan slår det dig att senast ni faktiskt sågs var för flera månader sedan.
Du vill bort, du vill hem men du har inget hem. Du måste bygga bo, bygga ett nytt. Någonstans ny. Tillslut får du den där fina lilla lägenheten. Du svär på att aldrig släppa in någon innan för tröskeln igen, och skulle någon händelsevis dricka upp sista juicen ska de fan få betala för den.
