två sjöstjärnor

för sakens skull

1) VAD GJORDE DU FÖR TIO ÅR SEDAN?

Jag hade börjat fyran, jag njöt att kunna säga att jag faktiskt kunna använda uttrycket "För tio år sedan..." och referera till en tid då jag faktiskt levde.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?

Slavade på ett tivoli. Kände in hösten. Hängde på Skeppsholmen i biblioteket.

3) FEM SNACKS DU GILLAR?

1 Choklad i alla dess former 2 Nötter 3 Salt-vinäger-chips 4 Ost 5 Glass

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL?

(Kan de flesta texterna utantill såvida jag får lite hjälp med melodi- men utan-ok då.)
Säkert - Allt som är ditt
Keane - Broken Toy
Ted Gärdestad - Come give me love
Britney Spears - I'm not a girl, not yet a woman
Whitney Huston och Mariah Carey - When you believe

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU BLEV MILJARDÄR?

Åka på semester =)

6) FEM DÅLIGA VANOR?

1 Socker 2 Socker 3 Socker 4 Somnar sent 5 Glömmer egentid

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:

1 Äta 2 Cykla 3 Pussaskramasprata med Kelly 4 Se på bio 5 Läsa om sexualpolitik

8) FEM SAKER DU SANNOLIKT ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I?

(Svårt att säga då jag bär det mesta antingen en eller annan gång men- ok)

1 Stilett-klackar 2 Minkpäls 3 Borat-baddräkt 4 Lady Gagas köttklänning 5 Niqab

Keep on living..

..säger du innan jag hinner vända ryggen till, ilsket och förudmjukat för att kliva ner för trappstegen. Jag är blå av ilska. Det löser ingenting att kasta en ring i golvet, inte heller att sparka stålhätta mot betong. Jag blir arg för att minsann lever jag, jag som socialiserar och umgås, låter intrycken flöda inombords och söker, letar, tar för mig och försöker. Leva. Försöker.
Sök hjälp vädjar alla, ja för visst är det lätt att ömka någon som självmant är ett offer, någon som bara vill finnas hos oss ibland men aldrig vågar ställa krav och sen ger upp hoppet, för då blir ju vädjan nåt patetiskt plåster på såren utan att gräva djupare än ett skavsår. På en hud. Med utslag.
Frustrerad sparkar jag gruset och dammen stiger, aldrig får du tro att du tog skrivandet ifrån mig, hur skulle du kunna tro något sådant, ja påverkan och inflytande i all ära men skulle jag låta dig ta ifrån mig allt? Nej, du har fel, fast vi tror på dig, det är enklast så, tryggast så, åtminstone en förklaring trovärdig nog att vila på.
Jag kliver upp för trappan, in genom passagen, förbi frukten och in på biblioteket. Skriver ut studieavbrottspapper med röd näsa och svullna ögonbrott. Döm mig, gör vad ni vill, skolgången var visst inte min den här gången heller.
Tangenterna är extra hala och klickar på ett professionellt vis när jag slår in framsidans adress. Jag stavar kanske fel, men jag scrollar på den publika framsidan. Molnen luckras upp. Jag luckras upp. Jag är inte arg längre. Jag behövde komma ifrån. Jag vill se på Sagan om ringen ikväll och kanske bränner jag broar för mig själv MEN det är faktiskt inte mitt fel utan vårt, jag finns och väljer dig lika mycket som du väljer mig.
En låg självkänsla ter sig som solen i en galax av planeter med liv, allt handlar om mig i mig när jag är ledsen fastän det är det sista jag vill. Be mig aldrig leva vidare för att det är svårt när ni gör det, varför skulle jag inte leva vidare ändå?
In och genom mörkret med dig. Jag vet att vi klarar det, en passage tills övertygelsen vinner över kontrollen.

jag tänker på att vakna i ett ljust rum under ett alldeles för varmt täcke och att få lyssna till indigo girls och humma nöjt och så tänker jag på att invirad i handdukar och morgonrock nyduschad luta sig över det allra finaste och låta det våra håret ramla fram innan det ska rakas och och humma lite till för värmen inombords när en kiknar av skratt för att en annan är så rolig och en själv vet bäst.

en dag innan jag somnar

idag fick jag vara ledig från arbetet. de ringde och frågade och jag svarade ja.
jazzbrunchen var full så vi promenerade till hermans. (jag betalade dyra pengar men åt bara en portion! (en väldigt god en)). sen såg vi carnage och i all hast köpte jag biogodis för att det skulle kännas lite bra och mysigt; men ångesten kröp ändå inte ur. fast filmen var fin. sällskapet fint. sedan choklad cupcakes med hallon och gnocchi och sparris och britney brittany och rumors. fint.

En kväll på Dansens hus

Jag och Agnes gick till Dansens hus och lyssnade på Maria Sveland och Nour El-Refais samtal. Vi kom dit en timme innan allt satte igång, jag köpte juice och Agnes drack cider - vi skålade i trappan för att hon kommit in på skolan hon sökt. Vad som händer härnäst eller vilka beslut som tas vet ingen, vi var bara glada, just där och då.

Vi gick ner genom den vänstra trappan. Jag hade stått och sett mig omkring, sökandes med blicken efter en annan som skulle möta mig, framkalla ett leende jag inte kunde styra över. Jag ville springa över till den högra kön, se efter där, men mitt redan suspekta beteende hindrade mig.
Väl inne i salen letade mina ögon frenetiskt efter en särskild av vila ögonen på. Jag undrade var du var, vart du satt, om du ens var där. Jag fantiserade om att inse att du satt bakom mig eller nästan bredvid. Jag lekte med tanken att hoppa upp på scenen, ta en mikrofon och efterlysa dig, be dig komma med mig bakom scenen och låta oss sitta där tillsammans, och lyssna.

Två tankar från samtalet
1 När det talades om hatbrev läste Maria Sveland upp hatmail hon fått av upprörda män(niskor) här ute i Sverige. Genast påmindes jag och mailen och smsen min pappa skickat till mig och min syster, senast i ett sms till mig häromdagen. Hans kommunikation är oresonlig och hatisk. Maria talade om att inte läsa, skjuta det ifrån sig och skratta åt det ifall en läser ändå. Jag håller med om det, en ska inte behöva handskas med hatiska mail som inte har svängrum för diskussion. Men om det är ens pappa som skickar mailen blir det så mycket svårare. Då är det inte en okänd person med ett okänt alias bakom en dataskärm du aldrig behöver möta, för det är en människa du tillbringat din uppväxt med och tycker sig veta precis vem du är. Någon du möter ofta och mycket, vars relation till dig spelar roll för andra.
Men jag försöker skratta åt det och helst försöka låta bli att läsa men det är tur att min syster och jag delar bördan - det blir så fruktansvärt mycket lättare med någon som förstår.
2 Den andra blev ganska irrelevant trots allt så den orkar jag inte skriva.

Jag har än inte skrivit någon novell, jag har inte försökt. Kanske är jag rädd för vattensagorna som ska skrivas på mina kinder.

But now they only block the sun
They rain and snow on everyone
So many things I would have done
But clouds got in my way

I've looked at clouds from both sides now
From up and down, and still somehow
It's cloud illusions I recall
I really don't know clouds at all

Så jag lyssnar på Joni istället och låtsas inte om vad som är tomt eller vad som inte känns och låtsas inte om gemenskap i texten trots insjunknandet i den.

Part 3

Praktiska saker;
Jag vill slå in min omgivning i kartmönster; såsom bakgrunden på min blogspot. Så vackert.
Men jag kan tänka mig en vägg i en lägenhet som jag bor i. Tills dess kan jag banna mig själv för att jag aldrig köpte väskan med kartmönster på i Brighton.

Förverkliga drömmar part 2

När vi väl talar om dem, försöker jag fundera ut vad jag vill göra i mitt liv, någon gång. Jag ska väl någonstans försöka få ihop mitt självförverkligande (om en kan uttrycka sig så) men det verkar så svårt. För att kunna förverkliga sig själv, måste en veta vem en är, vilka värderingar och ideal som är mest primära. Hur ens liv ska levas och leva som en lär. Och få ihop allt. Att det ska klaffa. Där är jag inte än, jag som precis har börjat lyfta på locket.
Jag vill (väldigt förvånande med tanke på förra inlägget) resa och upptäcka nya miljöer. Jag vill hemskt gärna prova bo utomlands och se om det passar mig. Jag vill arbeta och ha roligt, spendera pengar och tillbringa ledig tid och vara utan ansvar. Så småningom vill jag utbilda mig till något spännande, inspirerande och viktigt och roligt. Jag vill omges av människor jag älskar. Jag vill våga älska, jag vill våga följa mina drömmar. Jag vill höra underbar musik, jag vill vara kreativ. Jag vill vara självständig och samtidigt en del av någonting större. Jag vill utmana mig själv och samtidigt leva lätt, jag vill finnas och känna att mitt liv är ett val jag gör.
Ganska flummigt och åh så oklart.
Men en sak är jag ganska säker på. Jag vill fortsätta dagdrömma och fantisera; jag tror att det är väldigt nyttigt och långt ifrån behöver allt bli verklighet. Det är viktigt att tillåta sig själv att längta till något, sedan ändra sig och göra om eller inte alls. Men jag vill inte fastna, jag vill lita på mig själv att jag tar tag i det som är viktigt och förverkligar det jag kan och har makt över; mitt egna välbefinnande och mitt egna liv. Vill jag resa så kan jag det. Vill jag leva så kan jag det.

Förverkliga drömmar

Inte drömmar under ögonlocken tänker jag på, eller hur himla fint vore inte det i och för sig. En natt drömde jag att jag red på ett flygande djur, landskap efter landskap. En magisk känsla som då kändes just hur möjlig som helst.
Men jag tänker på dagdrömmar, fantasin om sin verklighet och visioner. Jag har haft hur många planer som helst (som jag inte orkar rabbla nu) men så hittar jag mig själv, dag ut och dag in, skrotandes i Stockholm längtandes ut i världen någon annanstans. Den röda tråden i mina framtidsplaner har varit resor. Jag ser gärna på mig själv som en globetrotter med livet i ryggsäcken, men säg mig, hur ska jag veta att resandet är min identitet då jag nästan aldrig testat. Så varför gör jag det så sällan. Kanske för jag lever i tron att framtiden löser sig självt. Så inser jag helt plötsligt att det jag lever i är min förra framtid. Kanske för att jag är hopplöst svag för att drömma mig iväg med andra, dela planer med de jag håller kär och så vips går vägarna åt olika håll. Jag som drömmer om att resa själv. Och med sällskap.
Jag vill börja resa mer, jag måste börja resa mer, jag vägrar hitta mig själv om femtio år och undra varför. Jag vill se platser jag aldrig varit på förut, möta andra kulturer, jag vill växa.
Fast det jag hela tiden återkommer till, det som egentligen är viktigast, är att jag gör aktiva val. Att jag följer mitt hjärta. Att jag är där jag innerligt önskar att vara. Att jag släpper prestigen och hittar mig.

Men när vi ändå talar om det, här är ett litet urval av platser (vill ju resa i alla världsdelar och överallt) jag hemskt gärna skulle vilja besöka; Madagaskar (typ Tsingy de Bemaraha National Park), Nya Zeeland (valar, regnskog, ÅH), Malaysia (underbar dykning (ska det vara), Chile (regnskog (igen)), San Fransisco i USA, (värme, kullar, spårvagnar och queer), Canada (som Québec (franska)), Barcelona i Spanien (Gaudi bland annat), Italien (en härlig känsla jag bär på bara), Marocko (kulturen och läget), Sri Lanka (klimatet och vilda djurlivet), Japan (vekar surrealistiskt).
Hittills har jag varit i London två gånger, Brighton tre gånger, Alanya, Lüneburg, Hamburg, Kreta, Korfu, Menorca, Nice, Helsingfors, New York och Amsterdam (fast det räknas inte då jag endast befann mig på Schiphol).

Bland karuseller som sover beslutade jag mig för att gå till Aquaria. Aquaria som jag drömt om. Jag ville gå igenom regnskogen, jag ville se hajen och leopardmuranan och drömma mig bort till tropiska miljöer långt bort från den jag lever i.
Väl i regnskogen började det regna. Lamporna släcktes och regnet öste ner. Mina glasögon blev alldeles för immiga, jag tog av dem och sträckte sedan ut händerna ut från taket jag stod under. De blev genomblöta och smakade senare sött. Det doftade så friskt, som ett uns av frihet om än instängt. När jag satte på mina glasögon igen var de fortfarande immiga. Jag låtsades att jag var i regnskogen.
Nu ska jag skriva en novell. Får se vad den handlar om. Kanske om vad som händer när en känner fastän alla tror det står helt still.

Inatt jag drömde nåt jag aldrig drömt förut, lala.

Jag drömmer, jag drömde. Inatt, imorse, någon gång mellan vakna dagdrömmar, drömmandes med stängda ögon i min säng.
I drömmen var jag inte ensam. Jag träffade dig runt någon middag, i farstun som var utomhus. Din nära vän ville ha mig, var ledsen för att hon inte fick mig. Jag ville ha dig fast inte visste jag vad du ville ha. Jag lyckades lura din vän att vi skulle åka iväg och hon klädde på sig sin duffel och gjorde sig redo att gå. Du kom ut i farstun och plötsligt insåg din vän att jag inte skulle följa henne. Hon blev ledsen fast jag låtsades som inget.
Med tvekan beslutade du dig för att följa med mig därifrån, jag som ville vara ensam med dig. Du tog mig i en golfbil och det var natt, kanske väldigt tidig morgon. Du skulle ta med mig till Aquaria. Väl vid Aquaria var inte Aquaria som det Aquaria jag minns, men fint och utomhus, djupa pastell himlar och atmosfärer. Vi gick in på den asiatiska, gigantiska, restaurangen som dolde sig vid sidan om, såg på den dyra menyn. Vi tvättade händerna med alcogel och personalen tog oss till ett bord. Allt var väldigt minimalistiskt och i bambu, många intryck fast ingenting stack ut.
Sen vaknade jag.

Jag; ett filter för en drömfångre

Klockan tickar alldeles försent och nu väntar min nybäddade, osovda säng. På sängen ligger ett hjärta av bomull och under täcket finns värme av dun. Jag undrar vad jag kommer drömma om inatt, jag som drömmer jämt.
Inatt drömde jag om att äta godis ur någons trosor som fortfarande bar dem på. I bakgrunden huserade en irrelevant person som senare tog över mitt jobbuppdrag. Jag undrar var dessa drömmar kommer ifrån, jag kan så sällan släppa dem.
Jag vet inte om jag drömmer i osovda lakan, inte heller vad som väntar inatt. Jag vill inte styra över dem, fast ändå kan jag inte låta bli att önska om vad. Under sluta ögonlock trollas det. I ofrånkomliga ögonblick.
Senaste dygnet har moln tagit över mitt tänkande och blockerar mina uttryck. Jag blir frustrerad och jag bär känslan av att ingenting kommer till sin rätt eller överhuvudtaget. Som olja runt vatten sipprar det inte ut, fastän det kanske visst gör det. Jag är nog för trög för att se. Det är kanske det är då det är dags att citera, för att låta sanningen komma fram. Förutom stela axlar och sömnig är det precis såhär jag känner;
Jag känner mig inte otålig, men längtansfull. Inte ledsen, men melankolisk. Inte orolig, men fundersam.

Jag lyssnar på instrumental för att slippa igenkänning för jag minns ju ändå, känslomässiga overload. Jag lyssnar på instrumental, jag finner lugn men känslorna är fler än någonsin. Jag känner längtan efter famnen, jag känner ro för att den finns.
Jag vandrar på gator, förbi Lao Wai och längs hörnet där ryggsäckarna hänger. Jag promenerar upp för kullar och trallar om hur inspirationen går. Jag inser att staden är vår ifall vi vill ha den (än så länge tillhör den nostalgiska minnen blandat med presens jag inte riktigt vet).
Jag undrar över vad som sker när en buffar Scully
Jag tänker på att det mest utomunderlytiska är när någon annan förstår vad havskänsla är
Jag känner hur hur punkten ur fokus cirkulerar i mitt blodomlopp
Jag drömmer om doften av nacken med det kortklippta håret

Masarin

Chokladfontänen började tjuta igår, likaväl som jag sprängt tårkanalerna tidigare under dagen. Jag som trodde mig var så stark och inte kunde låta bli att befinna mig i lokalen tre stationer och ett slaskhav bort.
Inte hade väl jag anat (jag=lögnare) vilket vakuum som skulle ske inombords när jag såg dig genom glasrutan; vilken tornado som skedde inuti bakom leendet eller hur uppgivenheten skulle spåra ut och hur kroppen ville sprängas bland skjortor och hur själsligt jag sprängdes när jag insåg hur oförmögen jag var på att svara på de vackra meddelanden jag aldrig ville skulle sluta komma till mig genom min telefon. Jag ville så gärna säga rätt, jag vågade inte och fortfarande lägger sig orden för varandra och jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Mitt språk samarbetar inte med mig idag. Jag vill bara blunda och tänka på natten, morgonen, samtalet och vad vi har, vad vi ska värna om, ta hand om i lugn och ro, även om jag, mitt hjärta och min kropp skriker efter nu.

Efterlysning

Har du förlorat tre stycken avocados?
Söndagen den femtonde april (även känt som Agnes tredje och sista namnsdag (Olivia-dagen)) påträffades sex stycken avocados i Agnes väska, varav tre som tillhörde någon annan. De var utvalda av någon som besitter den storslagna hitta den perfekta avocadon-kompetensen (förekommer sällan). I British Airways-väskan hade adovocadosen tidigare placerats av Agnes, väskans ägare, för att underlätta balansen på tunnelbanan för att senare glömmas bort och ännu senare upptäckas på nytt. Med ett dålig samvete och rädsla för att synas som tjuv bävar Agnes till personen som drabbades av avocado-förlust att höra av sig angående hittegodset - om så inte eventuell paus står emellan. Då garanterar Agnes tre, om inte fyra, nya välartade avocados om ingen annan ersättning önskas. Kanske en ost, eller varför inte Rondos. Kanske en Carnegie Porter. Fast vem vet vad avocado-ägaren önskar.

Hen vill inte ha något med dig att göra...

...säger du när du gränslöst håller om mig och upprepar "jag älskar dig" om och om igen på andra språk. Du drar mig i armen, ser till att jag inte försvinner någonstans när jag samtidigt önskar att vi tappade bort varandra på vägen.
Kinder med svarta streck har jag när jag stirrar in i väggen och vaktar väska med nygamla kläder. Du säger att jag borde skriva mer men jag skriver ju för tusan hur mycket som helst det är bara du som sällan får se.

colored edition

vs

(en fredagshälsning)

Intresseklubben antecknar

Fredag den trettonde besökte jag en vårdcentral, ett läkarhus och ett sjukhus. Det resulterade i röntgen och inbokad operation. Fast nä, det är inte alls så farligt som det låter. Jag har betalat flera hundratals kronor för att de ska lyssna på mina problem och lösa dem. Kanske kommer de att lyckas, så kanske är det värt det.

Jag fick se mina händers skelett. Det var så vackert och ofattbart.

Innan jag somnar

När jag var yngre brukade jag drömma om att bli glasblåsare. Jag drömde om många yrken, det gör jag fortfarande (jag har ju en sådan där vacklig kompass inombords som sig så ofta önskar sig ha hittat rätt). Jag romantiserar det mesta, så jag föreställde mig hur jag stod i den vackra ljusa industriella ateljéer medan glasen klirrade och formade fina melodier. Men ganska snart insåg jag att det skulle fortsätta att vara en dröm, för mina handleder och armar skulle inte klara av det yrket. Jag var för en gångs skull realistisk och naturtrogen.
Håller jag handen under rinnande vatten försvinner värken. Jag sluter ögonen och låtsas att vattenfallet jag ser framför mig är på riktigt, att en varelse simmar längs min midja och att ögon under ytan ser igenom mig som det klara vattnet. Men så backar jag ett steg, jag vrider tillbaka kranen och strålen försvinner. Bortom varmvattnet gör det för ont, bortom värmen värker det i armen, i kroppen, i tankarna, i hjärtat.
Jag vill se någonting växa, jag vill så ett frö och plantera om. Jag vill känna jordens fukt i mina torra händer och gräva med mina fingrar, vara med någonting som blir någonting stort. Jag vill andas i förhållanden som blir allt större och vars kanaler ventilerar allt.
Jag vill förklara men helst av allt så gärna förstå. Jag vill pyssla om och göra tryggt fast jag får aldrig när jag kan och när jag väl kan kommer det inte för mig då stoltheten spelar mig ett spratt och distansen tar över. Jag vill vagga in ro, jag vill slippa svara för någonting annat och viska att allt blir bra.

Om nätterna drömmer jag, jag besöker platser jag aldrig sett förr, jag möter personer jag visste fanns men inte såhär och jag drömmer om en människa vars finger har ett sår.
Jag läste någonstans om att saknad inte handlar om hur länge sedan en sågs eller när en senast talades vid, utan att det snarare är när en upplever någonting och upptäcker att en önskade att en andre var ens sida. Eller något sådant väl uttryckt som jag inte får ihop just nu i min natt-svamliga tankebana och ännu mindre nedskrivet.
Men nu; dags att sova innan jag handlöst faller ner i sömnen. I morgon bitti väntar doktorn.

Ingen kärlekskaskelot. Men en kaskelot att känna igen sig i ibland (<----- tryck där (det är en länk)

Strapony

Jag öppnar ett dokument, ett tomt svar på Fefo i korridoren Skriv ett brev. Plötsligt blir alla meningar i huvudet så abstrakta och flytande, de som stunden innan var så nedskrivna de kan bli i ett huvud. Jag vågar inte, jag får inte, jag måste, kan inte låta bli, jag ska inte och så skriver jag nåt i alla fall.
Just nu befinner jag mig lite i ett ingenensland och efter igår har jag blivit lite rädd för att kliva utanför dörren och bekräfta att verkligheten är sann. Men regnet kanske väntar på australienska skor, i köket väntar kanske en mango var etikett säger "ät mig" och jag gick inte till doktorn imorse för att tala om hänsynslös värk i handleder eller uppklippta tungband.

Andas in, andas ut

Igår såg jag en ganska så dålig thriller. Inhale hette den, den handlade om organturism vid den överskridande gränsen mellan Amerika och Mexiko. Som sagt var det ingen film jag kommer vilja se om men det påminde mig om en sak, hur lyckligt lottade jag och min familj är, hur de flesta av mina anhöriga och vänner, hur lyckliga vi är för att vi är friska och lever i ett demokratiskt och på god väg till jämställt land.
Jag kände mig på gränsen till rörd. Jag älskar.
Samtidigt kändes det "en smula" onödigt att just jag fått det här livet. Det finns så många saker jag är lycklig över, det finns så många vackra människor i mitt liv och ingenting (ja, ni förstår) är omöjligt. Men ändå kan mitt liv kännas så oändligt långt, dagarna framöver känns så otroligt långa. Jag sparar tidningar för att läsa en artikel imorgon och jag tvättar mitt hår i handfatet för att kunna ta ett bad senare. Jag väntar med bio för att ha någonting att göra på torsdag och jag planerar inte med vänner förrän till helgen - jag måste ju ha någonting att sysselsätta mig med då.
Jag lyckas bibehålla mitt goda mod och jag försöker ta för mig av vad livet har att erbjuda men ibland känns det tungt. Jag vill göra något, jag MÅSTE, jag njuter när någon tilltalar mig så att jag slipper fundera ensam i det dunkla. Jag lyckas relativt bra ändå, samtidigt som jag försöker klura ut vad det jag egentligen går miste om och vad jag saknar, vad jag kommer sakna och vilken den största förändringen kommer att bli.
Jag har inte spruckit än även fast det kan kännas så för jag är starkare än vad jag tror men det som skrämmer mig är att mitt liv ska skruvas tillbaka till september i höstas och att mitt liv ska som fortsätta där. Fortsätta leva som om månaderna emellan aldrig hände, aldrig få dofta de fragmenten som finns i varje hörn. Men i nya skor kan det fungera ändå, bland sällskap och tidningar på ungdomsmottagningar och tvprogram om en och annan tsunamivåg som aldrig kommer.
Så jag klarar mig nog, jag är ju här och jag kan le och att skriva kan fungera än då.
Tills de ringer och säger att de gått vidare med en annan ansökan men att jag var bra på intervjun ändå. Och sedan ringer upp igen och väcker hopp fast sedan frågande talar om att de slagit fel.
Jag hoppas så mycket på världen. Jag vill tänka och tro att jag förtjänar lika mycket kärlek och tillgång till livets resurser som alla andra. Det är bara svårt, när en en gång fått för sig att en är värdelös och någonstans undermedvetet övertygat sig om det blir det så svårt att förändra det. Även fast en vill. Och lär sig att det inte är sant. Men det är en "resa" en får göra.
Så jag tror på världen, jag hoppas. Även om jag ibland övertygar mig själv om att vissa saker är för andra och inte för mig själv. Jag är värdefull, jag är älskvärd, andas in, andas ut. Det ska gå igenom huden.

En eftermiddag

Idag gick jag "vårfin" ut på Odengatan. Jag var klädd i mina ärvda manchesterbyxor och min nya kavaj. Med gott mod steg jag ut, vi vandrade längs kvarteren ner i källarantikvariat, förbi auktionshus och in i lampbutiken på hörnan. Men vår lampa verkar inte vara värd så mycket vi trodde, det finns ingen marknad för det var redan en till salu. Gammal el är dyr att byta, energin räcker inte till och trots de fina halvkulorna i marmor återstår att sälja på egenhand.

Med superfett hår trivdes jag i min kavaj och mina ökenkängor. Med sällskap kändes livet ändå dugligt bland saker jag inte ville ha, bland hyrfilmer på biblioteket och lånade glossmagasin på Annexet, och så lyckades glömde jag mig själv en stund.
I en källarbutik märkte jag hur mitt skosnöres knut (som i vanlig ordning knuts upp av sig självt (hur lyckas det?)) knutits upp och skosnöret var borta. Jag rusade runt, rusade upp för trappan och synade vägar jag tagit mig till fots från Akademibokhandeln. Grenar var skosnören, jag misstog mig om och om igen. Jag vände, gick tillbaka för att se ännu noggrannare. Och till slut stod jag där, på ett övergångsställe mellan två vägfiler och såg på hur en liten hög av knutar och trådar låg på marken. En liten hög som gång på gång kördes över av gummihjul. Dyblöta. Så fort det blev grönt tog jag upp högen och insåg att bandet hade slitits isär. Jag knöt ihop det och trädde på min sko igen. Kalas.
Nu ska jag äta omelett.
Statusuppdatering på mitt liv; inget nytt jobb, inget nytt par skor, ingen flickvän. Grått väder och regndroppar blandas med stundvisa ledsna blöta kinder då tårfyllda ögonlock töms. Jag känner att jag lever. Snälla systeryster, gå inte, jag ska dricka ur koppen jag fick av dig tills du kommer tillbaka.

LOL (Lite Om Lost)

Så, härom dagen (rättare sagt igår) såg jag klart Lost. Lost blev ett serieprojekt, hehe, som satte igång i höstas och med uppehåll blev jag himla trött på den (fråga Kelly, Emma eller någon annan i min närhet som någon gång sett en serie (jag har inte varit exalterad ständigt och jämt)). Men ändå tänkte jag att jag nog skulle sakna den, och visst såhär i efterhand känns det lite tomt, det vilar på nåt sätt en trygghet i en serie, en värld som aldrig tar slut.
Jag upptäckte för ett tag sedan Lost-encyklopedin, underbart för en sådan som önskar att en parallell verklighet till de serier jag någonstans tycker om finns på riktigt. Tusentals artiklar som låter mig gotta mig i alla karaktärer, om ens de som endast varit i bakgrunden eller talats om som någons avlidne vän. I och med det förstår jag Losts gigantiska spindelnät, hur de skapat något otroligt stort och näst intill får ihop alla miljontals trådar de spunnit.
MEN de två största problemen återstår (förutom det där med att de fortsätter att ställa nya frågor istället för att besvara de som redan finns (jag gav upp att någonsin försöka förstå företeelser som kändes primära)) så var det dessa;
Seriens ofeministiska upplägg av karaktärer
Det finns ett antal huvudkaraktärer, varav få såklart kvinnor. Dessa karaktärer följer vi genom hela serien såklart, alla sex säsonger medan de fajtas för överlevnad. Karaktärerna är Kate, Sayid, Sun, Jack, Jin, Locke, Ben, Sawyer, Hurley (säkert någon mer jag inte minns just nu).
Det som gör mig upprörd är vikten av deras konflikter; medan "herrarna" på ön största kamp på ön är kampen mot the Others, så småningom rädda ön och alla andra kämpar "damerna" för kärleken och före detta öden. Kate till exempel, tillbringar första tiden med att försöka dölja hennes förflutet som mordhäktad, sedan med att försöka välja mellan Jack och Sawyer och sist men inte minst att hämta hem biologiska föräldern åt hennes son. Sun å andra sidan, vars största konflikt i början handlar om relationen till hennes make Jin, återvänder till ön för att få återförenas med honom. För dem spelar det ingen större roll om ön sprängs så länge deras romantiska mål lyckas. De är väl övertygade av deras missions, ibland ger de sig iväg på egen hand men förenas återigen med de andra.
Jag blir trött, att det alltid ska vara så. Såklart en kvinnas mål främst är att rädda sina relationer när allt står på spel, för kärnfamiljstryggheten är det viktigaste medan kallet för en man är helt annorlunda; att rädda världen är viktigare än allt annat kärleks-småtjafs och inte värt att offras för.
Det andra jag stör mig på; Monogamin och strävan efter tvåsamheten
Under hela serien så får vi följa olika kärlekspar, romantiska stunder och attraktion som aldrig får uttryckas. Det är väl det mest naturliga sakerna i världen såklart, sådana saker spelar stor roll i våra liv. Men jag blir trött på när tvåsamheten ställs fram som det absolut lyckligaste tillstånden i världen; meningen med livet och det som spelar roll. De stunderna då överlevarna är som lyckligast är i ett förhållande med någon annan. Sista scenen i serien utspelar sig när alla återförenas; då samtliga förutom en så kallad hunk är en del av ett monogamt par. Då är det ändå en himla massa karaktärer. Men det är klart, att vara i ett förhållande kan vara fantastiskt, jag skulle helst också kanske vara det just nu men ändå. Överallt hela tiden lär samhället en att två ska en vara. Där med basta. Så tröttsamt och uppgivet.

(Så. Denna text är hastigt ihop-skriven och säkert mycket jag skulle vilja ändra på men so what. Den skulle passa bättre i serieblogspoten. Men men. Hursom. Aja. Detta blir ok.)

[Tegan and Sara's "So Jealous" plays over various scenes of the Santa Monica Pier in L.A.] I want the ocean right now I want the ocean right now

Welcome back. Tonight, we are talking about the connection between love and the senses. Your lover... kisses you and... you feel a tremor in the back of your knees.

The synapses fire, sending orders: "Move your legs, move your arms."

"She's the one for you. She's the... girl of your dreams. She's your... one and only..." And you know, because... the smell of her makes your head swim, because... you get a physical jolt every time...

... she sends a glance your way. I mean, she touches you here...

[touches herself on the neck.]

and you feel it... here.

[puts a hand between legs.]

You touch her anywhere, and you feel it everywhere. And then... boom! It's six months later.

And she's touching someone else.

And you might say...

"Hey, A... relationships end, lovers leave, leaving labyrinth of heartache and betrayal."

Rådmansgatan/Odenplan

Jag finner mig själv i den cylinderformade salen på Stockholms stadsbibliotek. Hit kom jag efter omvägar till att försöka hitta min väg till St Eriksplan via vägar jag inte visste fanns bland främlingar jag aldrig mött. Jag gick fel och snart visste jag om det, fast jag vände aldrig om utan gick runt husen i blåsregnet som kanske har skadat min dator och definitivt kylde ner mig. Nyss suddades all text ut, som jag precis skrivit klart och som blev lång. Nu blir allt melankoliskt istället.
Jag kom till biblioteket för en timme sedan, jag kom hit för att hitta en ljudbok om nycklar gömda i en annan dimension, världar som endast finns i vår fantasi och om ungdomar utvalda att rädda universum. Självklart stängde barn-och ungdomsavdelningen fem minuter innan jag hittade just dit, jag tillbringade fyrtio minuter letandes efter böcker på fel plats. Nu sitter jag här, tangentslagen ekar bland böcker, hyllor och fotsulor mot stengolv.
Jag vet inte vad jag gör här, jag vet bara att jag inte vill gå hem. Det är fint hemma om än så vanligt, där ingen tanke får vila ifred. Jag vill nog inte ens tänka, jag vill bara blunda, lyssna.
Allt blir så fruktansvärt melankoliskt när jag inte äter och det är kanske vad jag borde. Jag är hungrig utan matlust, jag tjuvvägde mig utan att veta varför för det spelar ju inte någon roll!

På biblioteken blir mitt ego större än någonsin, plötsligt befinner jag mig i mitt hjärnspektras universum, där jag onekligen är viktigare än någonting annat. Varje betrakelse väger tungt och den melankoliska sinnestämningen tyngre. Vi ska vara glada, vi ska vara lyckliga tänker jag och ja, ingenting är omöjligt om gråtfesten blir limiterad och magen full av kärlek och kost.

Dessvärre är mitt internet okapabelt till att tanka en ljudbok om fyra minuter går min lånetid på bibliotekets dator ut. Det är nog dags att traska hem, skölja bort alla pretentiösa filosofier om hur livet egentligen ska gå. Jag vill leva. Simpelt och på riktigt.

Fruktansvärt känd och fantistiskt fin dikt av Karin Boye

(Apropå att jag blir rädd när förändringar sker).

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

A change we can believe in

Jonis röst strålar ur högtalarna och på det allra ljusaste sätt sjunger hon "I could drink a case of you.......darling. Still I'd be on my feet". Nyss lyssnade jag på Judee som sjöng "the sweet communion of a kiss" och om hur Stevie sjunger att hon drunknar i kärlekens hav. Jag lyssnar för att jag vill, för att musiken som vilar i listorna vi gjorde är den finaste musiken som finns, inte bara för att vi la till den. Den är det. Jag lyssnar för att se om jag klarar av det, ifall jag ska gråta och gå sönder eller om jag slipper drabbas av vätskebrist som de flesta av de senaste dagarna.
En radikal förändring som vi behövde, fastän det gör ont. Då och då (mer än så) ekar tomheten inom kroppen för att symbolerna och definitionen ser annorlunda ut. Jag påminner mig själv om att ingenting är borta, det är bara annorlunda, ibland lyckas jag, ibland tror jag på det och ibland kommer det till och med självmant. Oftare, om än sällan.
Det handlar inte om när jag fick Crayon Angel spelad för mig första gången även om jag så gärna vill tro det. Det handlar inte allt som är soul-mateigt och inte hur jag önskar att jag fortfarande var så där fnittrigt glad som när jag hörde Mountain Dance eller läste lyricsen till Secret Heart men jag vill så gärna gräva mig ner i nostalgins trygga gömma och se tillbaka, fråga mig själv om jag verkligen fick vara med om det där, påminna mig själv om att nypa mig själv i armen för att det kan inte ha varit sant och var det verkligen sant är det klart att det är inte längre är likadant. Men för mig är sentimentaliteten farlig och jag kan längta, tillbaka och jag blir arg för att jag inte betedde mig annorlunda så jag kunde ha sparat på det lite längre.
Jag har aldrig varit bra på förändringar. Jag blir rädd, osäker utan vetskap om vad jag förlorat och jag får svårt att se det som byts ut och blir bra. Men jag lär mig, jag vill försöka och jag vill vara stark. Det går inte alltid för ibland är det tungt. Men det finns fina famnar att gråta i.


Jag vet inte vad det handlar om. Om mig, om dig. Vi får ha varandra hur vi vill. För det är bara vårt. Precis som vi vill ha det♥ Vår relation är utom begränsningar. För även om jag någon gång bannat mig kärlek till dig är det bland det finaste jag har.
En förändring att tro på.

Jag gillar kavvesh vet ni.

Den här till dig Kelly. Och ja, jag lovar att sjunga den för dig.

I flied through the wilderness
Somehow I made it through
Didn't know how high I was
Until I saw you

I was high way up high
I'd been stuck, in my mums old nest
But time for something new
Such an experience
In the shiny and new

Like a bird
Flying for the very first time
Like a bird
When the wind blows
on your soft skin

Gonna teach you all my skills, boy
My strength is gaining fast
Been saving it all for spring
'Cause now my bird pals are coming back

You're so fine on earth down
Make me see, yeah you make me see
That you want to fly
Yeah, your need to fly
Way up here with me

Like a bird
Flying for the very first time
Like a bird
When the sun shines
in your eyes

Oooh, oooh, oooh

You're so fine in sky high
We'll be here 'til the end of time
'Cause you made me fly
Yeah, you made us fly
Here up in sky high

Like a bird
Flying for the very first time
Like a bird
While flying over the seas
Yeah just you and me

Like a bird, ooh, ooh
Like a bird
Feels so good inside
When you fly me, and your heart beats, and you love me

Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh
Ooh, human
Can't you see my wings fly
For the very first time?

Fredagen 9/6 Herp Derp!

Fastän jag inte är ledsen så ser det ut så

Birgitta Stenberg säger i en intervju med Dagens nyheter - Som ensam är man inte fri – då är man fånge i ensamheten. Men ensamheten är svår att hitta. Det finns så många människor runt omkring som man bryr sig om.

De Ser Dig

(ett kollage jag gjorde ikväll)

en sådan här dag

Jag minskar min värld idag, jag drar ner på omfånget, mitt samvete, den stora världen. För att idag är den för stor. Visserligen kan jag använda min vackra förmåga att förstå. Att se på världen genom ett förstoringsglas med National Encyklopedin i ryggen. Jag skulle kunna vara objektiv för att senare vända blad. Uppmuntra mig själv till det som är sant och sluta dra förutfattade slutsatser om känslor jag inte vet någonting om.
Men jag anar, jag har på känn och enda sedan min pappa inte ville sitta matbordet i Enskede ifall jag satt där, till att jag inte hade någon pappa i Amsterdam men sedan plötsligt hade det ändå. Mina tentakler finns där, alltid och ute för de ger aldrig vika. De slutar aldrig känna efter. De slutar aldrig reagera när en blick blir en annan eller när auran ändrar färg.
Så idag handlar min värld om när nästa avsnitt av Lost laddas ner. För jag är lost. Jag är vilsen. I förhållande till världen. Idag vill jag att min värld ska vara liten så jag får luta vila mina sensorer och trycka på paus.

en underbar dag i vakuum

Min kropp skriker! I sin dövhet.
Idag var jag sjuk. Eller mitt huvud dunkade så jag kunde inte gå iväg och jobba (jag anade nog allt igår). Jag behövde nog vara hemma, jag behövde nog vila och vara själv. Det kändes viktigt.
Dagen till ära var det vackrare väder än på länge och fågeln på Odengatan/Surbrunnsgatans innegård kvittrade om och om igen, jag ställde fönster på vid gavel. Fast jag gick inte ut. Jag hade dåligt samvete när jag bestämde mig, efter att jag upptäckt att det inte lös någon sol på gården. Jag lät vinden blåsa friskt i min nacke. Så underbart. Så fantastiskt. Våren är det bästa som finns men även blir jag lite vemodig. Men ja. Fint är det!
Mestadels har jag tittat på Lost idag. Avsnitt efter avsnitt. Ensam hemma. Skönt! Det var skönt att stänga av, bara gå in i ett vakuum. Jag ville inte tänka, jag hade ingen lust. Jag ville bara dyka ner och lyssna till fågeln utanför mitt fönster.
Men så småningom börjar jag längta ut från vakuumet, sakta men säkert försöker jag kliva ur. Det går! Fast fastnar man i en sinnesstämning är det svårt att ta sig ur. Mina tankar vill ligga kvar i vakuumet, min kropp vill ut. Min vilja vet jag inte.
Jag är lycklig, jag får vara och jag får andas. Välja själv (i viss mån). Jag har världen framför mina fötter. Jag inser vad jag har, hur fantastiskt det än är och jag vill omfamna det så mycket jag kan. Men det är lite svårt, för lyckan jag har, jag kan känna dess tunna tråd.

agnes och teenage angst-en

Nej, det är inte så farligt egentligen.
Jag sökte aldrig till DI. Jag vet inte varför. Jag har ju planerat att söka ända sedan gymnasiestarten. Funderandes har jag försökt schemalägga min framtid och visst har jag berättat, jag har talat om för alla som frågat och även för dem som inte frågat, att om några år är DI mitt place to be. Men plötsligt fanns inte DI längre, även om jag fortsatt kalla skolan så. Jag har peppat mig själv och kanske är det där jag vill gå, kanske kommer jag ångra mig i höst och kanske skulle jag tacka nej (lögnare!) men what so ever. Jag sökte inte på grund av en usel tidsplanering. Men vet ni vad.. jag är ganska övertygad om att ifall jag verkligen hade velat så hade jag sökt. Det spelar liksom inte så stor roll. :)

när havskarusellerna sover

KELLY och FINDUS har fallit i sömn. Vi ligger tätt omslungrade i soffan hemma hos dem, klockan är sent och snart somnar jag nog också. Jag har tidigare inte skrvit om någon av dem, kanske har ni väntat på det eller kanske har ni undrat. FINDUS är KELLYs katt. Och KELLY, KELLY är min älskade vän, mitt hjärta, min allra finaste flickvän (som är lyckligt ovetandes i denna stund då jag nynnar på "Hon är så söt när hon sover").

ännu ett "hej - det var länge sedan"

Jag skriver inte här så ofta längre. det är synd! Jag vet inte varför jag inte skriver. Jag upplever saker, jag känner känslor och på nåt sätt känns det som händer nu viktigare än det jag tidigare skrivit om (även om det var väldigt viktigt just då - det jag får vara med om känns mer på riktigt, mer med andra och mindre inom mig själv. Mitt liv är mindre introvert och antagligen är det väl därför. Mindre sömnlösa gråtiga nätter och mer utlopp bland människor MED människor resulterar i mindre utlopp här på blogspoten. Men jag saknar att skriva. Jag vill skriva mer. Kanske är jag dock bättre på att skriva angst, självdestruktiv angst och när jag är lycklig - som nu - blir det lättare att veckla känslor utåt istället för att vrida på kroppen invärtes som jag gör olyckligare stunder).
Jag svamlar, jag flummar, klockan är sent och det är faktiskt OK (bortsett från att jag för åttonde natten i rad detta år bryter mot mitt nyårslöfte). Jag ska nog losta* lite. För sent egentligen, och även om jag vill sova kommer jag helt enkelt inte kunna låta bli.
*se LOST