Jag tycker han är så vacker, snygg! Det har jag alltid tyckt (OK, han kunde skippa det blonda korta håret) Han påminner väldigt mycket om en kille som jag var kär i, som var kär i mig när vi gick i sexan. Fast då vågade jag inte bli ihop med honom. Fast jag tänkte mycket mycket på honom. Jag mindes hans msn-adress så jag la till den när vi gick i ettan på gymnasiet. Jag blev betuttad i honom och vi träffades ganska mycket under ganska lång period.
Sedan rann det ut i sanden och han tappade lite av sin charm. Men Gerard, honom gillar jag fortfarande.

Jag tycker väldigt mycket om sångerskan Enya. Hon har gjort många låtar jag tycker om. Låtar och sånger som jag vuxit upp med.
Jag tycker inte om alla låtar med Enya, men en del är magiska. En del kanske för att jag minns dem så väl, andra för att de är just så magiska. Många andra har jag inte så mycket över till.
Det är dock två låtar med Enya som jag med ljus och lykta letat efter en längre till utan att finna dem. En av dem var lugn och jag lyssnade ofta på den på sexårsverksamheten i min skola. Jag och min sexåriga klasskamrat och då bästis sedan länge, Olivia, sprang runt i ett stort rum med sjalar. Lyssnade på låten om och om igen. Vi var odödliga och bara fina svävande känslor fanns.
Den andra låten var med i en Kellogg's reklam i slutet av 90-talet. Den kan jag inte heller finna.
Jag har sammanställt en liten låtlista med mina personliga favoriter med Enya (dock utan de där två som sagt. och "If I could be where you are" är jag fortfarande lite osäker på men äsch, den är fin. Visste ni förresten att Enya tackade nej till att göra soundtracket till Titanic?)

Här är låtlistan. Klicka på enya nedanför. Även två andra låtar är med. Den ena är väldigt lång och kanske dålig tycker du, men ganska så härlig på något speciellt vis när de börjar sjunga.
enya

Kom igen, Lena

Sluta dröm om det ljuva livet,
(vi kommer aldrig va med om det)
Och be aldrig mer om ursäkt
(för sakerna du aldrig gjorde) 

Men det äter upp dig när du
ligger i din säng.
Åh gud det gör så ont att nåt
så nära kan va så långt bort.

Ja Lena. Då: Lena med de vackra benen. Lena med de starka benen.
Nu: Lena med de trasiga benen med skruvar och metallplattor i sig.
Lena på intensiven med respirator och trasiga revben.
Lena med de trasiga revbenen.

man ba: vene

Jag har inte särskilt med inspiration just nu och vill ju inte att allt ska rinna ut i sanden så jag gör en liten lista för att sådant kan kanske kännas kul ibland. Listan går ut på att man ska svara med första bokstaven i sitt namn!

Jag heter: Agnes
Jag vill dricka: Apelsinjuice
Jag vill äta: Ananas (helst krossad på burk)
Jag har: Anpassat mig
Jag har inte: Avrättat (hoppas jag)
Jag är rädd för: Anarkism
Jag är: Admirabel
Jag är inte en: Amiral
Jag sjunger: Avundsvärt (icke)
Jag påminner om djuret: Apa. Jag är född i apans år.
Jag vill ha en: Ask
Jag vill åka till: Amerika'tt

Alive and kicking

Jag kräver inte så mycket.
Jag skulle vilja bo någonstans där det var lite varmt. Kanske tio grader plus, kanske femton. Någonstans däremellan så man kan ha en jacka på sig utan en tjocktröja under och nylonstrumpisar utan att frysa. Jag skulle vilja ha ett jobb eller studera någonting. Kanske ha ett jobb som går ut på att skriva dödsrunor, kanske ett jobb som innebär att slå in varor på ica eller ha världens roligaste jobb som kanske jobba på radio, någonting där jag gör någon skillnad eller kanske skriva. Fast det spelar inte en så stor roll.
Jag skulle vilja bo någonstans där det var ljust när jag gick upp och halvmörkt när jag la mig. När jag går upp är jag utvilad. Inte kanske för.. äsch, det spelar inte så stor roll. Jag vill bara vakna utvilad.
Jag skulle vilja bo med någon jag tycker om, någon jag tycker väldigt mycket om. Någon som får mig att skratta och som jag känner mig trygg med. Lite mysigt, lite sexigt.
Jag skulle vilja känna mig fri och känna mig meningsfull.
Jag känner inte att jag kräver så mycket av livet, men ändå har jag så svårt att hitta rätt. Jag tycks ständigt ändå kompromissa med mig själv och finna lugn i lagom. Men aldrig hittar jag rätt. Hur jag än vrider på min strävan. Strävan efter vadå?
Den ständiga sökan efter vad som är rätt. Vad som känns bäst. Vad som gör mig lycklig. Que??? Jag orkar inte leta något mera. Orkar inte försöka gjuta mina känslor som gips.

avskyr egentligen korta inlägg.

livet är fint
men jag måste tygla känslorna

Jag blir aldrig kär i någon som blir kär i mig. Jag blir inte heller kär i någon som är kär i mig.
Varför är det så?
Jag har alltid tänkt att om man känner så himla starkt för någon, om man verkligen känner kärlek så måste den andra känna något också. Möjligtvis inte lika starkt men...
Fast det var så himla optimistiskt. För att rädda mig ur omöjligt kärlekstrassel som jag lyckats fastna i. Jag vill inte vara flugan i nätet som fastnat och väntar på att ätas upp!!!!!
Jag vill inte kära ner mig i någon som inte kärar ner sig i mig.
Varför gör jag det? Är jag så självdestruktiv så jag gör det med flit?

innan man inser att nästa gång vi ses kommer allt vara som bortblåst precis som alltid

man ba står där och kramas och tänker "jag vill aldrig göra något än att stå här och krama dig" och du ba tänker "jag vill aldrig göra nåt annat än stå här och krama dig" och man ba tänker på den där foten under bordet längtar man till igen och man ba "hoppas foten var där med flit".
man ba hoppas att du ska säga de där till en miljoner gånger till å man ba vill alltid se dig så där och man ba önskar att du aldrig någonsin ska sluta se på en precis just sådär å man ba önskar att allt flöt samman. man ba står där och kramas och håller om varann och tänker "jag vill aldrig göra något annat än att stå här å krama dig" men plötslig inser man att man faktiskt vill nåt annat å så tänker man "jag vill aldrig göra nåt annat än stå här å krama och pussa dej"

för där finns ba vi å ingen annan

Jag fick ett psykbryt. Blev frustrerad och ledsen. Kände mig lite hjälplös.

Jag önskar att tiden frös. att jag kunde strypa min midja och stoppa huvudet i vakuum.

Sällan visar jag saker jag gjort för mamma och pappa. Oftare för Emma, men det händer väl kanske inte så ofta det heller. Varför gör vi inte det Emma?
Hursomhelst. Nu sitter mamma och läser min långa text som jag skrivit till min bok. Det känns lite konsigt, särskilt då den ganska så tydligt handlar om sex och främst hur jobbigt det kan kännas efter. Okej ingen bred text i den bemärkelsen men hur smutsig jag kände mig efter att ha haft sex en gång. ÖVERTYDLIGHET är viktigt för mig märker ni nu kanske..... sedan kommer en liten dikt skriven av mig på samma blad.
Vet inte varför jag tycker det är jobbigt när just mamma och pappa ser vad jag skrivit? Konstigt.. undra vad hon kommer säga. Något positivt förmodligen. Kanske att jag ska ändra något. Ett litet moderligt råd. Och jag kommer bli arg besviken och ledsen. Precis som med Kristers dikt. Men denna gång ska jag inte strunta i den för att jag känner mig förolämpad och dålig. Såsom jag gjorde med Kristers dikt och hans begravningscermoni.
Jag varnade mamma om att hon skulle tycka den var jobbig att läsa. Att hon inte skulle bli upprörd och att det som händer i texten hände för länge sedan.
Undra hur hon tar det.
Hhhuummhum.
Just det Emma... förlåt
men jag sände henne din text också för att den var så bra tycker jag.

Okej, nu har det gått ungefär två och en halvtimme sedan mamma läste texten och jag skrev det där. Hon tyckte att jag var modig. Hon sa ingenting negativt om texten, att jag fläkte ut mig för mycket och hon hade ingen ändring. Det har hon ibland. Aldrig för att göra mig ledsen, utan för att hon är bara sådan. Ser saker som kan göras annorlunda och på andra sätt. Hon är bara sådan.

Det känns bra att hon tyckte om texten, och nu känns det som att jag har varit ärlig mot henne om händelsen. Som om jag har berättat om allt jag burit på och tänkt på om den. Äntligen känns det som att jag kan släppa det där jobbiga. Gå vidare.
Jag visste inte att det hade sådan stor betydelse vad hon tyckte om vad jag skrev och sådant. Eller innerst inne visste jag väl det, eftersom att det har varit så jobbigt att visa det. Hum hum

Recap (nej jag har inte glömt er)

Jag har inte skrivit någonting på flera dagar. Nu ska jag tala om varför:

Senaste veckan har jag varit ledig från skolan. Men det har samtidigt varit min mest stressade vecka på väldigt länge. Jag hade tänkt att ta veckan med ro, lätta sovmornar och effektivitet. Istället blev det sena nätter, tidiga mornar, fram och tillbaka upp och ner. Hit och dit och tillbaks igen med ett eller flera korta projekt varje dag. Detta kombinerat med dåliga matvanor är inte en bra kombination. Jag har haft en väldig värk i kroppen, nära till bristningsgränsen ett flertal gånger och ingen lust eller ork till något egentligen. Lite osams som grädde på moset.
Det värsta som varit denna vecka är också att det gått så fruktansvärt mycket tid åt att vänta på tunnelbana, buss eller tvärbana. Så mycket tid till att gå och ta sig fram till olika platser. Jag har stressat dagarna i ända och somnat med ångest över att jag faktiskt inte uträttat någonting viktigt överhuvudtaget. Jag och Emma simmade aldrig. Jag ställde in tiden hos psykologen då jag kände att jag var i sådant behov av sömn och kände att om jag skulle sätta mig på tunnelbanan och till och med byta till en annan linje skulle jag gått sönder på riktigt.
Men inte bara trista, jobbiga och stressrelaterade saker här skett de senaste dagarna. Jag har exempelvis gjort detta!
*Emma har varit hemma och vi flanerade till råga på allt en stund i Globen city där jag köpte ett par skor som jag ej vet om jag ska behålla än..
*Jag har sysslat jättemycket med min bok! Väldigt roligt att se den växa fram, få in alla fina texter och sätta ihop dem med teckningar
*Efter många om och men lyckades jag nå Reimersholme (hur det gick när jag skulle ta mig hit orkar jag inte ens tänka på) och träffa en fantastisk Nadine!
*Träffa en underbar Agnes

Det endaste enda jävlar jag orkar med just nu

slussen klockan sex

Jag fikade med Lena idag.
Det tyckte jag mycket om. Flera gånger skrattade vi tills vi grät. Vi talade om livets mysterier och om hur hopplöst allt känns. Hur vi inte orkar. Hur vi inte vill. Vad vi inte slösar i väntan på något bättre. Vi talade om vad vi vill. Hur lite vi begär men ändå allt vi vill göra.
Lena visade sina fina verk och jag tappade räkningen på antalet gånger jag utbrustit i "ååh" efter kanske hundra gånger..? Vi talade om våra böcker.
Jag tycker om Lena. Vi talade om allt. Det var en fin fyra-timmars-fika.

Det är väldigt sorgligt när folk dör. Men är det en gammal människa som är sjuk är det inte så konstigt om man gör det.
Ibland är det som att människor förväntar sig att någon ska leva för evigt. Att folk inte åldras, insjuknar eller inte vill leva mer. För att någon alltid har funnits där och världen blir så underlig på fel sätt.
Per Oscarsson dog under julhelgen, väldigt sorgligt då han blev innebränd. Lena Nyman dog nu i dagarna. Också väldigt sorgligt och säkert fruktansvärt för hennes familj och vänner. Ledsamt för alla hennes beundrare. Själv har jag inte så mycket minnen av henne men jag älskade henne i "Jag är nyfiken gul".

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
                             och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra  -
svårt att vilja stanna
                             och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden  -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
                             som skapar världen.

En dag då man fyllde arton. en agnes, emma, pappa, louise, valter och david. en familj. En alldeles varm dag i vanadislunden. Alldeles alldeles torrt gräs. några Sushikartonger. lite Choklad. En bra dag. En god dag. en bästa födelsedagen på länge-dag.

Jag träffade en sådan vacker människa idag.
Hon klev in i rummet. Mytomspunnen som hon är, jodå jag har hört mycket om henne. Hon klev in i rummet och allting stannade till. Allt frös utom hon.
Jag ville så gärna tala om för henne hur vacker hon var. Inte nödvändigtvis för att hon skulle säga detsamma, för att hon skulle bli intresserad av mig eller ja vad vet jag.. Jag ville bara tala om hur vacker hon var för henne så att hon fick veta. Fick veta att jag tyckte det. Men jag gjorde aldrig det. Jag fick aldrig chansen. Eller det var väl en lögn men det blev inte så. Men så stod jag i köket. Så klev hon in där också. Och talade om för mig hur fint min klänning satt på mig. Givetvis blev jag generad och började babbla på om något väldigt oviktigt och inte alls ett fint svar som jag blir när jag får en komplimang jag blir så glad för.
Jag önskar att jag hade talat om för henne hur vacker hon var. Eller ännu hellre, att jag träffar henne någon gång snart igen så att jag får tala om det då.

ett minne

Jag minns i slutet av högstadiet. Ofta var det på våren tror jag. När jag kom hem från skolan och var ensam hemma. Jag brukade sätta på Keane's andra skiva, Under the iron sea på hög volym. Jag tog fram texthäften och sjöng med i alla sånger. Sedan när skivan var slut sjöng jag om alla låtar. Utan skivan till. Detta tog kanske två timmar. Sen sved det i halsen.

inlägg nummer 123

Hittade en text jag skrev i september. I all hast. Kollade inte igenom den. Minns inte vem jag tänkte på. Men jag tänker ju på så många så ofta så kort tid. Så ja
kan vara vem som helst.
Fast det är inte vem som helst. nån jag hade ögon för. Då

Du är precis som den där låten. Den där låten jag råkar höra vilken dag som helst. Den låten jag i början inte riktigt fastnar för. Men låten som ändå bara sätter sig där och jag inte kan få loss. Låten som jag vill höra om och om igen utan någon riktig substans. Låten som jag älskar, låten vars rader jag ska tatuera in i min hud, låten som alltid kommer påminna mig om hur fantastiskt, ljuv och underbart är. Låten jag sjunger med i. Låten som alltid kommer återspegla tiden i mitt liv svävandes på moln. Låten jag knarkar, låter mig leva dygnet runt. Tills jag tycker att den gick så snabbt. Tills den inte längre avbryter alla andra tankar, konversationer och all annan aktion. Tills jag längre inte lägger märke just till det där fina partiet i mitten så jag spolar tillbaks men lyckas missa det en gång till trots att koncentrerar mig så. Kanske just för att vi just passerade en djuraffär med fyrans buss eller jag helt och hållet kom att tänka på religionlektionen imorgon. Plötsligt fylls jag inte längre med eufori eller får dopaminkickar.. Fast så gör jag det ändå. Men så hör jag att det är en annan låt.

Nu har dopaminkicken börjat lägga sig. Euforin slutat sprudla. Är det för att jag bara väntade på att den skulle ta slut? För att jag tänkte den tanken för många gånger? Kan jag inte sova för att jag bestämt mig för att jag inte kan? Kommer jag bli ledsen nu?

Fjärilar i magen och dopaminkickar

Fåglarna kvittrade idag. När jag och Emma gick upp ur tunnelbanan och på väg ur tunneln lyste solen.
Nu pirrar det i benen och i mig vänder det sig ut och in. Jag lyssnar på nåt speciellt. Tänker på nån speciell. Så mycket att jag inte vet var jag ska ta vägen. ahaahaaaaaaaaaaaaa!!!!!!!

Je suis

Historialektion. Vi talar om Preussen.
Jag råkade nyss somna till. Nadine stickar.
Jag har en Risenta i väskan. Fast den spar jag nog till religionen.

Preussen Preussen Preussen...

Det är tråkigt att läsa mina senaste inlägg på denna blogspot. De har blivit så deppiga. Med en sådan negativ klang.
Senaste tiden har jag sovit dåligt. Jag har givit upp hoppet om att somna. Jag försöker helt enkelt inte längre. Så det är inte så konstigt att jag inte orkar gå upp på morgonen. Att jag försover mig. Att jag missar skolan. Att jag blir besviken på mig själv.
Januari är en sådan ansträngande månad för mig. Inte bara för mig, ingen verkar ha någon energi dagar som dessa. Men jag kan ju endast tala för mig själv. Jag har ingen energi. Ingen lust. Inte som helst alls motivation. Jag är så trött på att missa tunnelbanan och vilja banka mitt huvud i betongväggar när det händer. Ganska ofta. Jag är så trött på att vara.
Varje jävla januari är så här. Minns ingenting annat. Hela höstarna är så här. Minns ingenting annat.
Jag undrar om jag någonsin kommer bli helt sams med mig själv. Om jag någonsin kommer vara sådär himlans lycklig. Det känns som att jag är för vemodig för det. Letar undermedvetet fel. Det är jag också trött på.

Men nu såg jag att det är februari..Asdas.dkaödköafaödkaödasdsödsödsödödködlaskdöadköasdköaldfsdfdsfsdfjdlflfjlsf
Jag har inte mycket att vara olycklig över och . mitt lilla vemod, min lilla hamster
det får jag leva med.