Ja, jag sitter inte bara hemma och räknar får. Jag skrev nyss klart ett manus och nu har jag gjort en sak jag länge har velat kunna; gjort en gif/bild/video!
Ja, bilderna är väl inte de mest charmerande bilderna. De är ganska gamla också. Det får duga!

Vad som händer

OK, jag lurade väl mig själv lite kanske när jag sa att diskussionen var över. Eller det kanske den är, detta kanske är en annan.
Någonting som jag hade för mig själv och någonting hon trodde var precis som det skulle.
För att det är det ju inte.
Så när mamma ringde brast det lite. Jag började grina och hade inte så mycket att säga.
Det var en stund sedan nu.
Det har nog slagit mig vad som händer...

Jag håller på att gå in i väggen. Jag håller på att bli utbränd.

Jag är en person som har ett stort behov av sömn och mat. Sedan är jag också i behov av rutiner. Jag och min psykolog kom i samråd fram till att jag är en orolig själ!
En annan sak jag också är i behov av är fritid.

Senaste tiden har varit väldigt fullpackad. Det började med dåligt samvete januari och jouren jag volontärar på, födelsedagar i februari och då skulle jag börja på ett till jobb. Sedan var det äntligen sportlov och jag hade tänkt att vila upp mig. Men det blev ytterligare ett jobb då. Jouren har varit väldigt kul men tagit mycket tid, och under hela denna tid har jag också arbetat extra på en yogastudio. Jag har även försökt att träna regelbundet, gå ut med vovvisens ibland och hinna med att träffa vänner och främst spendera tid med syrran när hon har varit här.
Jag åkte även till England, en fantastisk resa som kom smula fel i tidsplaneringen för både mig och Nadine. Jag har hållit på att styra och ställe med studentkommittén under denna period också.
I snitt har jag kommit hem kanske klockan tio varje kväll. På tre månader har jag alltså haft fyra olika jobb som tagit mycket tid, firat tre födelsedagar, försökt träna, försökt ha roligt, bedrivit en studentkommitté, demonstrerat och rest. Samtidigt som detta har jag haft en skola jag varit tvungen att gå till och ganska mycket plugg att sköta. Jag ska även sitta med i valberedningen nu på min skola, jag har en mösspåtagning att råda över samt att jag får många samtal om hur gärna folk/vänner som så gärna vill att jag ska gå med i deras organisationer. Som grädden på moset ska jag sälja hundra studentbiljetter till första skivan, marknadsföra slutskivan och planera inför framtiden. Söka skolor, söka sommarjobb. För att inte glömma - fyra prov att plugga till, ett högskoleprov, en och en halv film och himlans andra mycket saker där borta i hammarby sjöstad

Detta kanske låter rimligt för dig att hinna med. Och hinner - visst gör man det. Men jag har blivit så fruktansvärt uttömd. Uttömd på ork, på känslor, på vilja och allt annat som kan tänkas höras dit.

Jag har legat på bristningsgränsen länge nu och nu tror jag fan att botten är nådd. En förändring NU måste ske! men det kan inte ske.
(måste lära mig att säga nej....) Något som för mig är så oerhört svårt. Sakta men säkert blir det bättre, men jag oroar mig. För att bli utan sysselsättning, för att bli utan allt.

Jag hittade detta gamla inlägget i min blogspot, hmm. Jag kanske inte har förändrats så mycket på ett halvt år! Bortsett från piercingen. Och att jag har våren framför mig nu, inte vintern. Tack gode gud för det!

http://agnescandy.blogspot.com/2010/09/svartskalle-stoltast-i-staden-spritt.html

Tyck inte synd om mig snälla!!!

Det är en jobbig sits jag har försatt mig i. Att inte gå till skolan på morgonen. Att försova sig och inte komma upp. Sen inte komma iväg av dumma anledningar. Så dumt! Så korkat! Förlora studiebidrag ännu värre!
Det är mitt fel. Jag hade kunna lösa detta problem med olika åtgärder. Men jag orkar bara inte.
Hela min skolkarriär har jag försökt fixa, se till närvaron och göra så att det ska bli rätt. Tala med lärare om min frånvaro, komma på tusen ursäkter för att mjölka ur dem empati och förståelse. Ibland finns den där men många gånger inte.
Men vet ni vad?
Det spelar inte någon särskild roll. Jag bryr mig inte om ifall någon lärare tycker jag är dum i huvudet eller någon annan lärare ömmar för mig, funderar över hur jag mår. Och i sådana fall är det fint men jag har verkligen ingen energi över till dem.
Så snälla. Sluta tyck synd om mig. Att jag sitter i denna situation är mitt fel, mitt fel och mina val. Det är ingen idé att tycka synd om lilla mig. Det är ingen idé att jag talar med en lärare för läraren kommer endast lägga upp en plan hur jag ska göra. Tjata om studiebidrag. Jag bryr mig inte! Om några månader kommer studiebidrags-tiden ändå vara över. Om några månader kommer gymnasietiden ändå vara över.
Det är som att jag redan använt alla mina endorfiner och nu är de slut. Jag har använt all min obligatoriska-skola-kraft och nu är den slut.
Måste man vara så jävla tapper jämt?

Nä nu har jag ingen lust att tala om det mer. Jag ska försöka hitta var jag ska gå, vilken väg jag ska ta. Mer om det senare men nu orkar jag inte mer av vara i skolan-diskussionen.

Och ni som bryr er Det är verkligen fint! Jag har bara blivit så avtrubbad på grund av icke ork, besvikelse och gud vet vad.

Vad är en dejt.....

egentligen.........
Förstår inte!
Ibland vore det skönt att leva i ett sådant där amerikanskt seriesamhälle (höhöh eller inte bara ibland) där kille frågar tjej om de ska ses efter skolan = en dejt. När man pratar i telefon och man sagt det man det man skulle i telefonen så vet båda att man ska lägga på, och på ett charmigt sätt kunna just lägga på i telefonen utan att säga hejdå. Eller ta ett enkelt körkort när man är 16 . Och om man skulle ha legat med någon vid 16=definitivt tillsammans!

Mitt liv är väldigt oamerikanskt. Jag har talat mycket i telefon men nästan alla gånger försökt komma på vem som ska säga det sista hejdå:et (många blir ofta stressade). När jag var yngre hade jag och min pappa en körkortsplanering som nu ligger på hyllan. Jag har gått ut många gånger med killar efter skolan, funderat många timmar över "var detta en dejt eller ej?" och i flesta kommit fram till att det nog inte var det. Jag har legat med killar och istället för att det är det kanske tredje stora steget i ett förhållande har det varit början på något, ja kanske potentiellt om det, efter ha legat ensam och vridit sig i bädden. agnes 16 ligga med någon = definitivt inget förhållande.

Men Så Vad Är En Dejt I Sverige?? Ska man ha sagt till varandra tjugo gånger att den andre är snygg, att man gillar den andre mer än som en vän och vad händer? Fast nej så får man inte säga. För då blir den andre rädd.
Är den där fikan en dejt? Är promenaden en dejt? Shoppingturen är inte en dejt. Är museibesöket en dejt?
Man kan väl inte dra dejter över en kam så där, det vet jag ju. Men hur vet man att det är en dejt?
Det känner man. Det känner man. Man vet när det är dejt.
Om det är en kille och en tjej. Om det är en tjej och en tjej eller en kille å kille. Dejt. dejt.

Man det är jobbigt att känna ibland

Bo här? ja varför inte

ett klick

En liten förändring......
den som kan se den bjuder jag på en glass <3

Liten recap bara

Om gårnattens inlägg.

1 Det började kännas rysligt ont i ögonen, pannan, vänstra huvudhalvan. Sedan satte jag på L word och då försvann det mystiskt.

2 Om Lukas. Jag var aldrig kär i honom och kanske därav anledningen. Men jag lät honom inte liksom. äh ni fattar säkert.

Ville bara klara upp de!

nattens varför eller snarare hur

Hur ska man göra.
Jag vill att när jag säger "jag älskar dig" till någon ska personen som hör det känna att det verkligen är så. Jag vill säga det ofta så att personen vet om det, inte glömmer och påminns om det. Men jag vill inte att det ska bli uttjatat och betydelselöst. Så hur gör man då?
Givetvis vet jag att säga "jag älskar dig" är så himla liten del av att visa att man älskar någon, men jag gillar ändå tyngden som kan finnas i och med att säga det.

Nu framstår jag som värsta kärlekshuliganen särskilt då man ser en trend bland mina senaste inlägg...glöm inte att det här endast är ett utkast av mina känslor. typ.

ännu ett varför

Det gör förjävla ont i vänstra ögongloben. De ilar i venerna. Sträcker sig ner till kinderna. Var kanske femte sekund. Lite oftare, lite mer sällan.
Nu börjar de göra ont i andra ögongloben också. AJ det gör så ont. Orkar inte hålla tårarna inne så nu ska jag banne mig låta dem rinna ner för kinderna. Fast det kommer inte att gå över.
Varför gör det så ont?
Jag älskar denna låt som jag lyssnar på så fruktansvärt mycket <3 versionen med j&b <3

Recap cirkus kvart senare.
Det gör bara ondare och nu gör det ont i pannan oxå. Varför är det enda jag känner. Hur kommer det sig? Hur blir det så här ur ett biologiskt perspektiv? Jag kanske är trött.

Nattens insikt 2

Och denna ständiga undran varför. Varför smakar chokladen så gott, varför lär jag mig aldrig tycka om melon, varför kan jag aldrig lära mig vad framförhållning innebär och varför kan jag inte disciplinera mig själv när jag behöver det som mest.
Men oftast varför får jag aldrig visa dig hur mycket jag tycker om dig? Varför får jag inte sluta spela spelet, strunta i det och säga precis som det är. Tala om för dig precis hur fin jag tycker du är, eller hur du får mig att glömma allt annat när jag med dig, kanske hur charmigt det är när du säger just så där när du säger något hemligt. Varför får jag aldrig göra det? Varför får jag inte skicka sms, varför får jag inte hålla kvar blicken och varför får jag inte röra dig när jag vet att du önskar det mest i hela världen?

Sedan tänker jag på Lukas. Och några andra. Varför fick inte Lukas tycka om mig? Varför fick han inte säga att jag var vacker, varför fick han inte säga att han ville hänga med mig varje dag framöver och varför fick han inte ringa och fråga när han undrade varför jag inte hört av mig på flera veckor. Varför fick han inte göra det, varför fick han inte hålla om mig när jag behövde det som mest.
Varför kändes det som att jag var intryckt i ett hörn, varför kände jag mig äcklad.
Bara lite kärlek.
Jag vill inte spela spel. Jag går hellre utan. Fast jag vill inte gå utan. En balans behöver jag här med, och en lösning till ekvationen.

Jag älskar låten Irreplaceable med Beyonce. Den gör mig så glad. Hittade en liveversion när hon talade till den om så fina saker. Eller snarare coolare kanske. Jag älskar Beyonce. Irreplaceble gör mig glad. Kanske hör ihop med det där himla citatet kanske...hehe.

Nattens insikt!!!

För ett tag sedan läste jag, eller kanske var det att jag hörde, ett citat. Det löd något i stil med "man är sin egen lyckas smed".
Jag har inte lagt märke till det, men nu inser jag att mitt undermedvetna tagit det på fullaste allvar.

Genom vissa tider under mitt tonårsliv har jag varit deprimerad. Många gånger har jag försökt lösa upp knutarna, knäcka lösenordet och hitta rätt, slippa fumlandet i den eviga tunneln utan ljus. Några gånger har jag lyckats, lite har jag tryckt undan så att det hoppar fram (kanske när jag anar det) när det inte är särskilt önskvärt eller lägligt. Fast det är det väl aldrig egentligen.

Jag kan ta att jag är deppig. Kanske för att jag är en sådan, kanske för att jag räknar med att tonåren är skit ibland och kanske för att.. ja eller jag vet inte. Men jag kan ta det - mina depressioner är något jag lärt mig att leva med. Saker jag inte orkat ta itu med förut, saker som uppstår på grund av biologiska faktorer et cetera.
Något jag dock inte kan leva med är att någon annan gör mig deppig, ledsen och helt förkrossad. Visserligen är väl familjen ett undantag men till exempel vänner eller några som är mer än vänner får bara inte såra mig.
Jag tror att det handlar om stolthet. Inte ska någon komma och tro att jag bryr mig! Att de betyder något! Till och från blir jag ganska så oresonlig. Jag är för stolt för att bli sårad, framförallt visa att jag blir sårad. Det är ju såååååå pinsamt tycker jag då. Särskilt inför mig själv.

När jag märker att någon sårar mig, någon gör mig ledsen blir jag ledsen på mig själv som låter mig påverkas. Jag tänker att "detta kan jag lösa". Jag ser mig som roten till alla problem. Att jag kan lösa och jag kan göra det bra. Att jag kan vända det till något positivt. Smida min lycka! Så när jag hör folk säga att man blir lyckligare av att vara ihop med någon blir jag besviken. Ryggradslösa människor som inte kan ta tag i sina egna liv, sin egen lycka och beroende på bekräftelse kan leva vidare sina goa glada lyckliga liv. Det har känts så falskt och oäkta.

Jag tror mycket på det där citatet. Men jag kan inte lösa ekvationen. Handlar allt om hur jag tar det eller om hur jag tar emot andra eller what the fuck nu kan jag ändå inte formulera mig. Ni kanske förstår vad jag menar. Jag kan ju inte leva såhär. Inte heller så där. Hitta en balans. Borde jag göra.

Men jo! Lite av det jag vill säga är att man inte kan lägga sin lycka i andras händer. Inte förvänta sig att någon annan ska lösa ens problem. Men vad kan man då förvänta sig? Och vad kan man kräva?
Jag jobbar så hårt på att bli så känslomässigt oberoende som jag kan. Men det är så jävla tråkigt.

Ligger och lyssnar på musik och jag har det så mysigt. Lyssnar på musik som gör mig glad, lyssnar på musik som gör mig ledsen.
Jag ligger här och jag tänker så mycket. Så mycket som det knakar. Det är vad jag gör bäst, jag ligger och funderar.
Klockan är sent och inte många timmar sedan tillät jag mig själv att få ligga och lyssna på bra musik i natt, strunta i att sova.
Sedan kommer jag ihåg vilken hektisk vecka detta kommer bli. Hur lite jag kommer få sova. Så jag borde sovit nu när jag haft tid. Men äsch, jag hade legat och funderat ännu ändå.

middle of the universe

Right there right then. when nothing else mattered. with a disney-castle behind and birds above.

St James park.

I kept crooning on "..it's a beautiful day, don't let it get away..."

England

Jag har mycket att berätta och många bilder att visa.
Men först och främst har jag lite insikter att tala om för er!

Under hela resans gång insåg jag hur många så fina och snälla människor omkring mig. Människor som vill mig väl, bryr sig om mig och hjälper till med saker för att underlätta för mig.
Mamma, pappa, Emma, Valter(!) och andra fina nära i min omgivning.
Så glad för utan dem vore jag ingenting!

hej

Jag vill inte vara rädd, varför måste jag vara rädd? /kent

Ibland önskar jag det. Att jag var en robot.
Jag önskar att jag kunde trycka på. Vrida upp volym, kanske för känslor. Vrida ner ledna känslovolymen. Kanske vrida ner alla känslor och trycka extra många gånger på dopamin-knappen. Tycka allt är roligt. Vara stark och inte låta allt fint dränkas i tvivel och osäkerhet. För det är jag ju, jag blir ju det, osäker precis som alla andra. Trodde inte att låga självkänslan och låg självförtroende någonsin skulle komma ikapp mig och klappa mig på huvudet. Den gör ju dock det ibland. Inte så ofta men nog för att jag avskyr den medans jag faller ner platt.
I sådana situationer vill jag vrida ner allt. Inte trycka på standby. Koppla ur helt och hållet. Ta ut batterierna, gå i ide i en kartong på en hylla någonstans. När jag sedan vaknar igen gör jag det med fullproppade nya batterier, med ny färg på lamporna och distanserad till det förgångna om de minnena ens finns kvar.

Jag avskyr hur jag försöker placera människor jag bryr mig om i lådor. Avskyr hur jag vill att dem ska ligga där för att jag ska slippa vara rädd. Rädd för att se någon utvecklas till någon vacker utan mig, se sanningen i vitögat om hur jag inte var tillräcklig. Rädd för att de ska se någon annan och plötsligt ska det vara sant, sant att allt jag säger är strunt.

You've been acting awful tough lately
Smoking a lot of cigarettes lately
But inside, you're just a little baby
It's okay to say you've got a weak spot
You don't always have to be on top
Better to be hated than loved, loved, loved for what you're not

You're vulnerable, you're vulnerable
You are not a robot
You're loveable, so loveable
But you're just trouble

Guess what? I'm not a robot, a robot
Guess what? I'm not a robot, a robot

You've been hanging with the unloved kids
Who you never really liked and you never trusted
But you are so magnetic, you pick up all the pins
Never committing to anything
You don't pick up the phone when it ring, ring, rings
Don't be so pathetic, just open up and sing

I'm vulnerable, I'm vulnerable
I am not a robot
You're loveable, so loveable
But you're just trouble

Guess what? I'm not a robot, a robot
Guess what? I'm not a robot, a robot

Can you teach me how to feel real?
Can you turn my power off?
Well, let the drum beat drop

Guess what? I'm not a robot
Guess what? I'm not a robot

Guess what? I'm not a robot, a robot
Guess what? I'm not a robot, a robot
Guess what? I'm not a robot, a robot
Guess what? I'm not a robot, a robot

äsch ganska ointressant

Imorgon har jag med stor sannolikhet prov i samhällskunskap b. Egentligen är inte proven särskilt svåra, inte svårt alls om man har med sig anteckningar. För det får man ha som hjälp till proven. Men om man har som jag, missat de tre senaste lektionerna, har man inga anteckningar. Då gåre inge bra på proven för man pallar inte lära sig genom att lyssna när man har ambitionen att närvara på alla prov och ha anteckningar. Som sagt. Jag har inte anteckningar så det räcker till provet imorn, och jag har inte råd med ett ig. Förra provet, ja då hade jag inte särskilt med anteckningar heller. IG! och innan dess var jag sjuk under något prov. Man måste bara klara tre av proven för att få G eftersom att det är oförberedda prov. Hela kvällen har jag försökt plugga, fast det har inte gått.
Jag har haft sådant magknip hela dagen. Det gör så ont! Har ätit bra, har tagit ipren. Mamma säger stress. Ja kanske sant. Jag är väldigt trött efter en dag på BOJ och lång skolan men jag har inte samvete att gå och lägga mig när jag vet att det kanske blir prov (och på det omprov då, där man inte får ha anteckningar). Jag sitter med tjugo jävla powerpoints men vet inte vilka jag har och inte för att jag pallade inte ta med blocket hem, det vägde så mycket. Jag pallar inte skriva.

Jag vet inte vad jag ska göra. Sån jävla magvärk, sån jävla trötthet och utan anteckningar.
mår ännu mer fruktansvärt dåligt av det här för jag verkar som en äcklig bortskämd skitunge när jag skriver det här för att det finns folk som mår dåligt på riktigt.
men att jag är en bortskämd jävla skitunge är ju ingen nyhet.... det har jag alltid hört. det kommer jag alltid att vara. jag är det.

eufori

Här är en bild när jag går på en stenstrand. Jag böjer huvudet ner och tittar efter snäckor som har spolats upp. Jag kommer snart hitta två snäckor som jag tar med mig hem och en som jag ger till Nadine. En fin fiskmås står framför mig och funderar. Jag står lite utåt med fötterna, fast det märker jag inte. För jag är upptagen med att tänka "det var längesen jag kände mig så här lycklig"

trekant va nä

Person 1 och person 2 står och talas i ett rum. De står nära varandra och berömmer varandras kläder. Plötsligt kommer person 3 in i rummet. Person 3 känner 1 ganska väl, 3 och 2 känner också varandra men inte alls lika väl. Man skulle kunna säga att 1 är en ytterligare länk mellan 3 och 2.
De står där och talar med varandra, de trivs i varandras sällskap men på något vis är ändå allt lite knepigt. 2 tycker nog ganska mycket om 1. 1 tycker nog en del om 2. 1 tycker också, nästan mer, jo mer om 3. Kanske kanske kan det vara så att 3 tycker om 1 också. Fast 3 har tidigare frågat utan att ha fått något svar, 3 har frågat 1 om 1 har legat med 2. Eftersom att senaste tiden har 1 och 2 hängt ganska mycket och vid de tillfällena stött ihop med 3 så är det nog så att 3 tror att 1 och 2 ligger med varandra. 1 tycker om 2 och 3. 1 vet inte riktigt var 1 ska vända sig.
1 står i mitten. 2 och 3 talar med varandra och 1 hänger med. Ett samtalsämne som är ganska ytligt och relevant för samtliga parter att tala om. Men 2 och 3 pratar mycket om världens simplaste ämne (typ) men helt enkelt får inte 1 vara med och tala om det. Det hon säger är inte intressant, så hon får ingen syl i vädret. Kanske är hon inte värd det, kanske är det egentligen 2 och 3 som är kära eller kanske vet 2 och 3 hur de ska förhålla sig tillsammans med 1. Sedan skiljs de åt, upp och ner fram och tillbaka. 1 vet inte var hon ska gå.

1 är ju jag!

OK lite egobilds-fånerier som alla inklusive jag sysslar med men Hallå min piercing ser man lite av :*

portobello road

någonting som kändes likt hemma. inte visuellt kanske...men någonting som hemma
Jag sa till Nadine "åh kolla tekannan som hänger där" och hon svarade någonting.. att den var fin tror jag.

vad som hänt sedan sist

oops, english it was!
If you remember, me and N went to england. is was a-okay. no it was unbelievable! it was so warm, so sunny and as we walked on the beach in Brighton I felt so happy and "well-satisfied" (hehe). In the end I was tired of being a guest, with only dirty clothes and of course - I really missed my family. but now when I am back in Stockholm I feel like.... i'm not attached here anymore. Except for school and family (of course) and some friends I feel that I've got nothing worth hanging on to here.

I think this trip was important to my. Not only beacuase I really needed a break from Stockholm. This trip was like a proof... that I actually can do the things I want to do - for me! I'm so tired of talking about things that never happens- about going to a concert, flying somewhere else or yeah, what ever.
And also I wont forget.... and maybe wont you... I got a piercing! On the way to the train who would take us to the airport we walked by a tattoo and piercing studio. Me, who always have wanted an industrial piercing, went in there and asked if they did that. Then I got an industrial piercing. I love it!
This might sounds weird but I feel like it's a lengthening of my self. Maybe because I did it for me, and nobody else.???
Well well anyway. Me and N had a fantastic trip to Brighton and London!

Withing the next 14 hours me and N are sitting on an airplane. I'm almost done with my packing, ready to go to bed .... you know what.... I'm leaving my "lovley grey almost broken"-skirt at home. It feels good flying away. And a little bit scary...

Lying in my bed, listening to Håkan Hellström. Right now I'm listening to his record "För sent för Edelweiss". It was released 2008. That summer me and Emma went to two music fesivals, he performed at both of them.
These songs reminds me of all the feelings I carried around that year. What I did. What I felt. Who I loved. Who I kissed and who I desired. But most of all.... all the weird, fun, fantastic things me and E went trough that summer.
Right now I just want to go back. Or nooooooo, never go back but feel those feeling just for an evening. And go to a Håkan Hellström concert in the middle of a summer.


and CRASH BOM BANG suddenly Spotify commercial destroys that cute feeling.

E&D is taking a bath, I'm watching tulips

They turned down Splice yesterday. But it felt okay, I was so tired. To tired to watch Splice. So we saw Dinner with friends instead, one of my absolute best films!! It's so funny, good och I love the constant on-going conversations. To say - it's a classic! Me, mum and Emma bought it a couple of years ago, maybe five? when we still lived in Enskede. We've seen it like ten times, at least I have.
So, I thint I probably have to start packing my stuff to England soon. It's not that much to pack but I wont have much time the nearest days so I better start....
David made a beautiful cake to Emma, and I over slept. Again.

♥the most beautiful girl turns 21 today♥

daisies, don't you see?
xoxo
lavva favva!

(now it's splice time finally ♥)

dunno what to say dunno what to do

So, I ate up my candy and I am still waiting on Emma and David to see Splice.... dunno what to do. I've already read some blogs, the newspaper, read an interwiew with Kate and Leo (my absolute favour-couple in hollywood) and compared prices on my Moulin rouge-soundtrack I bought earlier today. I'm feeling quite tired... tomorrow is E's birthday, she turns 21 and is then allowed to drink wine in USA! wiiihooo I am so happy for her and all the presents we're giving her is absolutley fantastic :)
well well I hope we start watching splice soon before I fall to sleep against my will, hehe.

Jag ska ha en tema vecka bestämmer jag mig för, här och nu. Temat är att jag endast ska skriva på engelska i en vecka! Spännande väl?
Nu är det så att jag inte längre läser engelska i skolan så engelskan kanske blir sisådär. Fast jag fick ju faktiskt MVG i engelska så jag borde ju kunna en del i alla fall, he he.
So long fuckers!! (nä jag skoja bara med det där "fuckers".) Nu kom Emma och David med godis å snart ska vi se på Splice.

Au revoir!

Jag är så himla, så nedras trött. Jag sitter ... nä ligger i soffan. Pappa har somnat, emma och david retas och Valter gick precis och la sig i sin bädd.
Vi åt tacos. Diskmaskinen gick sönder men vet ni vad? inga sura miner. Jag har jobbat klart. är så slut, och sen var jag barnvakt åt en hamster.
Nu sitter vi och ser på en film. vi har det mysigt.

Krispy Kreme Doughnuts

Jag och Nadine åker om nio dagar till Brighton iiih! Jag ser väldigt mycket fram emot detta.
Jag var inne på någon blogg. Då fann jag detta. Tidningen Glamour har ett samarbete med Krispy Kreme Doughnuts. Som ni ser på bilden ovanför har Krispy Kreme gjort donuts med glasyr som ser ut som läppglans!!?
Väldigt roligt tycker jag. Eller inte så värst kanske egentligen, men roligt. Så jag länkades till deras hemsida och store locator. Innan jag hann skriva in Brighton så såg jag ytterligare en länk som hette "nu öppnar vi i Brighton"!!
Så nu Nadine, nu vet du vad vi ska göra en av dagarna i Brighton. Vi ska äta Krispy Kreme Doughnuts med läppglans på!
Check it out (en länk)

Ni kanske finner mig lite hysterisk, detta trams med Krispy. Jag som egentligen inte är den som älskar donuts mest. Anledningen till att jag blir så ivrig är att jag tänker på ett visst Sex and the city-avsnitt då Miranda unnar sig donuts med glasyr från just Krispy Kreme Doughnuts efter att ha dejtat en kille från Viktväktarna.