Rådmansgatan/Odenplan

Jag finner mig själv i den cylinderformade salen på Stockholms stadsbibliotek. Hit kom jag efter omvägar till att försöka hitta min väg till St Eriksplan via vägar jag inte visste fanns bland främlingar jag aldrig mött. Jag gick fel och snart visste jag om det, fast jag vände aldrig om utan gick runt husen i blåsregnet som kanske har skadat min dator och definitivt kylde ner mig. Nyss suddades all text ut, som jag precis skrivit klart och som blev lång. Nu blir allt melankoliskt istället.
Jag kom till biblioteket för en timme sedan, jag kom hit för att hitta en ljudbok om nycklar gömda i en annan dimension, världar som endast finns i vår fantasi och om ungdomar utvalda att rädda universum. Självklart stängde barn-och ungdomsavdelningen fem minuter innan jag hittade just dit, jag tillbringade fyrtio minuter letandes efter böcker på fel plats. Nu sitter jag här, tangentslagen ekar bland böcker, hyllor och fotsulor mot stengolv.
Jag vet inte vad jag gör här, jag vet bara att jag inte vill gå hem. Det är fint hemma om än så vanligt, där ingen tanke får vila ifred. Jag vill nog inte ens tänka, jag vill bara blunda, lyssna.
Allt blir så fruktansvärt melankoliskt när jag inte äter och det är kanske vad jag borde. Jag är hungrig utan matlust, jag tjuvvägde mig utan att veta varför för det spelar ju inte någon roll!

På biblioteken blir mitt ego större än någonsin, plötsligt befinner jag mig i mitt hjärnspektras universum, där jag onekligen är viktigare än någonting annat. Varje betrakelse väger tungt och den melankoliska sinnestämningen tyngre. Vi ska vara glada, vi ska vara lyckliga tänker jag och ja, ingenting är omöjligt om gråtfesten blir limiterad och magen full av kärlek och kost.

Dessvärre är mitt internet okapabelt till att tanka en ljudbok om fyra minuter går min lånetid på bibliotekets dator ut. Det är nog dags att traska hem, skölja bort alla pretentiösa filosofier om hur livet egentligen ska gå. Jag vill leva. Simpelt och på riktigt.

Fruktansvärt känd och fantistiskt fin dikt av Karin Boye

(Apropå att jag blir rädd när förändringar sker).

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

A change we can believe in

Jonis röst strålar ur högtalarna och på det allra ljusaste sätt sjunger hon "I could drink a case of you.......darling. Still I'd be on my feet". Nyss lyssnade jag på Judee som sjöng "the sweet communion of a kiss" och om hur Stevie sjunger att hon drunknar i kärlekens hav. Jag lyssnar för att jag vill, för att musiken som vilar i listorna vi gjorde är den finaste musiken som finns, inte bara för att vi la till den. Den är det. Jag lyssnar för att se om jag klarar av det, ifall jag ska gråta och gå sönder eller om jag slipper drabbas av vätskebrist som de flesta av de senaste dagarna.
En radikal förändring som vi behövde, fastän det gör ont. Då och då (mer än så) ekar tomheten inom kroppen för att symbolerna och definitionen ser annorlunda ut. Jag påminner mig själv om att ingenting är borta, det är bara annorlunda, ibland lyckas jag, ibland tror jag på det och ibland kommer det till och med självmant. Oftare, om än sällan.
Det handlar inte om när jag fick Crayon Angel spelad för mig första gången även om jag så gärna vill tro det. Det handlar inte allt som är soul-mateigt och inte hur jag önskar att jag fortfarande var så där fnittrigt glad som när jag hörde Mountain Dance eller läste lyricsen till Secret Heart men jag vill så gärna gräva mig ner i nostalgins trygga gömma och se tillbaka, fråga mig själv om jag verkligen fick vara med om det där, påminna mig själv om att nypa mig själv i armen för att det kan inte ha varit sant och var det verkligen sant är det klart att det är inte längre är likadant. Men för mig är sentimentaliteten farlig och jag kan längta, tillbaka och jag blir arg för att jag inte betedde mig annorlunda så jag kunde ha sparat på det lite längre.
Jag har aldrig varit bra på förändringar. Jag blir rädd, osäker utan vetskap om vad jag förlorat och jag får svårt att se det som byts ut och blir bra. Men jag lär mig, jag vill försöka och jag vill vara stark. Det går inte alltid för ibland är det tungt. Men det finns fina famnar att gråta i.


Jag vet inte vad det handlar om. Om mig, om dig. Vi får ha varandra hur vi vill. För det är bara vårt. Precis som vi vill ha det♥ Vår relation är utom begränsningar. För även om jag någon gång bannat mig kärlek till dig är det bland det finaste jag har.
En förändring att tro på.

Jag gillar kavvesh vet ni.

Den här till dig Kelly. Och ja, jag lovar att sjunga den för dig.

I flied through the wilderness
Somehow I made it through
Didn't know how high I was
Until I saw you

I was high way up high
I'd been stuck, in my mums old nest
But time for something new
Such an experience
In the shiny and new

Like a bird
Flying for the very first time
Like a bird
When the wind blows
on your soft skin

Gonna teach you all my skills, boy
My strength is gaining fast
Been saving it all for spring
'Cause now my bird pals are coming back

You're so fine on earth down
Make me see, yeah you make me see
That you want to fly
Yeah, your need to fly
Way up here with me

Like a bird
Flying for the very first time
Like a bird
When the sun shines
in your eyes

Oooh, oooh, oooh

You're so fine in sky high
We'll be here 'til the end of time
'Cause you made me fly
Yeah, you made us fly
Here up in sky high

Like a bird
Flying for the very first time
Like a bird
While flying over the seas
Yeah just you and me

Like a bird, ooh, ooh
Like a bird
Feels so good inside
When you fly me, and your heart beats, and you love me

Oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh, oh
Ooh, human
Can't you see my wings fly
For the very first time?

Fredagen 9/6 Herp Derp!

Fastän jag inte är ledsen så ser det ut så

Birgitta Stenberg säger i en intervju med Dagens nyheter - Som ensam är man inte fri – då är man fånge i ensamheten. Men ensamheten är svår att hitta. Det finns så många människor runt omkring som man bryr sig om.

De Ser Dig

(ett kollage jag gjorde ikväll)

en sådan här dag

Jag minskar min värld idag, jag drar ner på omfånget, mitt samvete, den stora världen. För att idag är den för stor. Visserligen kan jag använda min vackra förmåga att förstå. Att se på världen genom ett förstoringsglas med National Encyklopedin i ryggen. Jag skulle kunna vara objektiv för att senare vända blad. Uppmuntra mig själv till det som är sant och sluta dra förutfattade slutsatser om känslor jag inte vet någonting om.
Men jag anar, jag har på känn och enda sedan min pappa inte ville sitta matbordet i Enskede ifall jag satt där, till att jag inte hade någon pappa i Amsterdam men sedan plötsligt hade det ändå. Mina tentakler finns där, alltid och ute för de ger aldrig vika. De slutar aldrig känna efter. De slutar aldrig reagera när en blick blir en annan eller när auran ändrar färg.
Så idag handlar min värld om när nästa avsnitt av Lost laddas ner. För jag är lost. Jag är vilsen. I förhållande till världen. Idag vill jag att min värld ska vara liten så jag får luta vila mina sensorer och trycka på paus.