Erasure - A little respect.
Nadine lyser så fint. Hon är kär. Det vill jag vara... när jag hör den här låten så påminns jag om det. Hur fantabulöst. Hur härligt det är. När jag lyssnade på den här så klev jag upp ur Mariatorgets tunnelbaneuppgång och var kär.. första och enda gången? Jo. Kär i en kille var jag!
Men jag verkar inte bli så där himla kär längre. Ett femtonårsrus med hormoner var det nog. Kanske kan man inte kalla det kärlek. Fast det kändes ju så, så så var det nog. Spelar inte så stor roll. Låten ger mig en härlig känsla av kärlek. och lite olycklig kärlek jag då inte hade fattat och var glad ändå.
jag svamlar bara och orden efter meningarna om Nadine blev bara dåliga. Men lyssna på låten.

Jag är inte kär i någon. Inte nu. Och då lyssnar jag mer på Glee Cast - Lean on me. Tänker på min älskade familj. Mamma pappa Valter emma-l+david. De är allt! jag älskar dem så.
och mina fina vänner såklart!
OK, nu har jag lyssnat på den... kanske fem gånger sedan Emma-li gick härifrån och sa hejdå. Nej flera gånger. Nu har jag lovat mig att det är sista gången- sedan ska jag se lite W.A.T. Om ni inte förstår vad det betyder vid det här laget så....
(Kuriosa: vi sjöng Lean on me på elevhälsodagen i ettan på gymnasiet.)

Jag är lite som teflon. Mycket rinner av. Men använd inte en stekspade av metall för då rivs rispor upp som aldrig kommer bli hela igen.
Jag borde kämpa hårdare nu. Lite mindfullness va. Kan inte leva i 2019. Inte 2012. Det är 2010-10-28. Jag vet inte vad som kommer hända och minns knappt igår. Det enda som finns är nu... och jag ska fan inte måla upp fan på väggen!
Jag bildgooglade på "nu". Då kom denna välkända målning upp. Väldigt träffande om jag får säga det själv! och det får jag för att det här är faktiskt min blogspot.

Men en sak vet jag och det är att jag faktiskt har gått vidare. Jag har mognat. Jag utnyttjar inte folks känslor längre.... eller va.... jag har i alla fall bytt ut mina offer.

Dagbok ,19 februari 2012

Vad tiden går fort.. Redan 2012. Redan februari. Så mycket har hänt sedan senast jag skrev! Jag och Nadine har redan hunnit bo i Brighton 4 ½ månader, och flera lär det bli eftersom att vi båda stormtrivs! (på bilden är vårat hus och vårat fönster, det höga.)
Hur som helst. Klockan är tio på morgonen, jag ska alldeles gå upp och möta min flickvän Katie. Nadine har redan gått till jobbet, hon jobbar på ett café. Hon börjar ganska tidigt på morgonen eftersom att hon ska baka och så men det gynnar oss faktiskt båda. Hon slutar ganska tidigt, oftast runt klockan ett. Jag börjar klockan ett på biografen (berättar mer senare). Jag har ensam tid på förmiddagen och hon får eftermiddagen för sig själv. Vi är ju båda ganska beroende av eget space så det är perfekt! Jag slutar typ vid sju-åtta någon gång. Just det, jo jag fick ju jobb på Duke's of Yorks biograf i London. Såg den redan sommaren 2008 när jag, Emma-li och mamma åkte förbi den med bilen.. Så fin är den <3 href="http://www.themarwood.com">the Marwood coffee shop, Nadines café. Vi ska äta frukost och hjälpa Nadine med dress.. glasyrer till hennes cup cakes. Sedan ska jag rusa till Duke's, vi brukar hänga där lite för länge och så får jag springa till biografen, jag brukar öppna och första visningen är ofta klockan två.
Jag har bjudit Nadine+hennes pojkvän Mark på bio idag (på Duke's alltså). Det blir roligt, hoppas de tycker om filmen. Sedan ska vi möta upp Katie och gå till någon pub. Vet ni vad det bästa är? Fröken Rylander ska åka hit idag!! Vi har saknat henne så mycket. Hon brukar komma hit ganska ofta, så har vi syjuntor men främst stickjuntor :) Hon ska eventuellt möta upp oss vid baren. Nadine och jag hade fixat en sjukt snygg blinddate till henne, som heter Luke, men igår så berättade hon att hon och den där killen hon dejtat ett tag hade blivit ihop på allvar så vi får väl ringa återbud.. haha stackars Luke. Vi går till baren som vi oftast går till, någon orientalisk som påminner om Little Persian på Söder i Stockholm. Mysigt! Vi brukar sitta där och bli lite småfulla och fnittriga tills vi blir trötta och hungriga, då vi bestämmer oss för att gå och äta någonting. Skräpmat! Första månaderna knarkade vi Fish n chips, fast vi har tröttnat nu verkligen. Så nu är vi tillbaka i vårt gamla mönster. McDonalds eller Burger King. Det slutar oftast med att jag och Nadine blir sura på varandra.. Det är egentligen det enda vi tjafsar om! Ibland skiljs vi åt, hehe, men annars kör vi på "varannan gång"-systemet. Ikväll får Rylander bestämma!
Imorgon är det Nadines namnsdag. Jag och My har en överraskning till henne, en namnsdagspresent, en utflykt till London! Vi ska bara gå omkring bland alla caféer, strosa bland affärer, hänga i parken och Nadine ska få välja vilket té hon vill på Harrods. Så ska vi köpa det till henne, jag och My. Sent på kvällen flyger jag hem till Stockholm för att på måndag fira mammas femtiotredje födelsedag och pappas försenade femtioårsdag!! Han fyllde år för tre dagar sedan, men eftersom att jag inte fick ledigt från biografen slår jag ihop det. Sedan, på torsdag ska jag, Emma-li och pappa åka till New York. Ska bli så kul! och häftigt.
Jag längtar verkligen efter mamma, pappa, Valter, Emma-li+David och kissen såklart! Ska bli så kul att få se dem igen. Sorgligt varje gång vi skiljs åt. Men jag ska ju dit igen snart, Emma-li och David ska ju ha förlovningsfest senare i Maj, wiho!!
Från New York åker jag direkt till Brighton. Hoppas My är kvar då.
Det börjar bli vår här. Så härligt. Nejfan, nu ska jag gå upp och sätta mig på dubbeldäckaren och möta upp Katie vid pirerna så tar vi promisen till Marwood därifrån. Brighton är bra härligt, fint och bra roligt ändå.

Jag har många kompisar. Få vänner. Del II

Det är många som vill tala med mig när de är ledsna. Kanske vill de ha ett gott råd, kanske vill de ha några stöttande ord eller kanske vill de bara tala av sig, rensa ur all skit som finns där inombords. Lätta på orosmolnen som mörkar och berätta för någon precis hur det känns.
Jag älskar att människor vill tala med mig när deras glas är halvt tomma. Jag uppskattar det väldigt, det får mig att känna mig betydelsefull och viktig. Jag vill veta när de jag bryr mig om mår dåligt och om jag på något sätt kan hjälpa dem vill jag göra det. Det känns väldigt viktigt.
Vad många dock kan glömma bort är att jag också blir ledsen ibland. Att jag också kan känna mig värdelös. Men när jag känner mig värdelös är det inte så jättemånga som stannar upp mig i skolkorridoren och säger att jag är värdefull. Ibland gör jag fel, och jag känner mig jättedålig. Men när jag känner mig dålig är det inte så många som ringer mig och säger att alla gör fel ganska ofta och att det inte spelar någon roll, att jag är fantastisk ändå. Ibland ser jag mig i spegeln och avskyr min spegelbild men det är inte så många som säger jag är så väldigt vacker och jag är så fin, inte alls vore det lika fint om jag såg ut som de på reklampelarna. Ibland när det är någon jag förälskat mig i är dum är det inte så många som skickar sms och säger att jag är värd någon som kysser marken jag går på, någon som tar det hemska i mig och kysser mig ändå och låter mig ställa de krav jag är värd utan att springa därifrån. Precis som alla känner jag mig ensammast i världen är det inte så många som kramar om mig utan att släppa och säga att de älskar mig.
Detta är såklart inte bara alla andras fel. Ibland säger jag ingenting. De flesta bara hoppas på att jag alltid är så stark som jag verkar och hellre tröstas än tröstar mig.

Jag har många kompisar. Jag har få vänner. del 1

Jo, jag är väl en del av det stora "sociala nätverket" som man blir en del av lite vare sig man vill eller inte om man bor i en huvudstad, studerat vid några skolor och är social. Ingenting särskilt unikt med det, det blir ju ganska lätt så.
Det är ganska ytligt, eller inte så ganska men det är det. Vi möts, träffas, umgås och har roligt. Vi pratar om vad som har hänt senaste tiden, om plugget och om att vi gärna skulle vilja åka bort från kylan i vinter. Det är trevligt och det kan vara så skönt att bara ha det där ytliga och flyta omkring i det ibland. Ofta. Ta sina lyxproblem på största allvar och slippa tänka tankarna som finns längst där inne.
Men vad spelar det egentligen för roll? Det betyder ju egentligen inte så mycket. Inte så mycket alls. Jag ska inte påstå att de kamratskaperna är värdelösa, för de är de ju inte, jag skulle nog känna mig ensam utan dem. Men jag kan säga, för det är sant, de får mig varken att växa särskilt mycket. Stimulerar mig inte så värst. Lättar definitivt inte mitt hjärta med en kort anspråkslös kram när vi ser varandra eller skrattar bort att vi känner oss som missfoster.
Så, jag har många av de där. Många fina, coola, roliga kompisar som säkert har potential att bli något mer om jag skulle ge det chansen. Men det gör jag inte. För jag är rädd, rädd för att bli sårad, förödmjukad och lämnad kvar där med mina knäppa tankar.
Men då och då när blixten slår ner eller när det är fullmåne, kanske när vi smakar på det där teet eller när jag är ledsen för någonting oklart så gör jag det där. Hoppar ut och tänker "fan nu får det bära eller brista". Jag öppnar mig. Berättar om de där känslorna jag skäms över, eller hur jag våndades över hur jag betedde mig den där gången för fem år sen och så kanske jag ser i dina ögon att det går in i dig. Eller jag känner din hand på min axel som ligger kvar där i flera sekunder och jag känner "det här var det värt". Det blir som ömsesidigt. Vi tar av oss de där maskerna. Vi avger ett löfte. Vi bryr oss om varandra. Vi är vänner.
& mina vänner glömmer jag aldrig.

Man blir inte roligare än vad man gör sig...

....så nej jag tänker inte skylla ifrån mig på någon annan att det känns trist just nu. Jag har ingen inspiration överhuvudtaget, jag är inte trött men inte pigg och helt och hållet o-entusiastisk. Jag gör ingenting som jag borde och ingenting som jag inte borde. Eller jo, äter choklad. Smorde inte in benen.

Bestämde mig för att första kvällen på länge ta en paus från Samantha och Without a trace. Känns tomt. Men vadfan, ibland får man faktiskt stanna kvar i verkliga världen weather you like it or not!

en värld full av liv

Jag har en underlig känsla i mig. Det känns inte som jag, snarare att jag... är någon nej jag vet inte. Jag ser alla lyckliga människor som är kära. Jag vänder mig om och ser andra kära människor, de är omaka men perfekta ändå. Var jag än vänder mig.
Jag har inte blivit paranoid och såklart är det inte bara för att jag inte är ihop med någon och jag hela tiden ska bli påmind om det som jag ser alla kära människor. Folk skaffar barn. Folk gifter sig. Folk håller om varandra på bänkarna som egentligen är för kalla att sitta på eftersom att det är kyligt. Och de som inte är ihop ligger ändå.
Jag vill inte längre ligga med någon jag inte har respekt för och tycker är något alldeles särskilt. Det finns inte så många speciellt särskilda omkring mig på det planet så jag ligger inte så mycket längre. Istället ägnar jag mig åt att betrakta den spirande kärleken. Utan att vara kär. Utan att vara förtjust. Men ack så kärlekstörstande.

Hejdå Femtioören.

Jag brukade spara på femtioöringar. Ända framtill första oktober då man inte längre skulle kunna använda femtioöringar längre till min stora sorg. Så jag tog fram min lilla spargris (ja, en blå gris i porslin som det står Agnes på inte den röda i bilden, den råkade händelsevis komma med). Jag räknade mina ören och det visade sig att jag hade sparat tvåhundratrettio stycken! Skillnad sedan jag tömde den förra gången..
I alla fall tog jag bussen till Odenplan och vandrade in på Swedbank för att växla in dem. Jag är egentligen bara kund hos Handelsbanken och de två ligger nästan vägg i vägg så oklart varför jag gick just till Swedbank men så var det.
Väl framme vid disken skulle jag växla in mina pengar. Just nu har jag inte särskilt mycket pengar och då jag känner en viss person som fyller år inom närmsta dagarna och jag ska inhandla present till denne så behöver jag de pengarna som jag sparat. Men den anställde på Swedbank ville inte växla in mina pengar. Han sa att de endast nu efter första oktober tar emot mynten för att skänka dem, och sätter inte in dem på kontona. Jag skulle gärna skänka pengarna, men jag vill att det ska vara mitt val. Jag vill inte att någon dryg anställd på Swedbank ska med mina Sparpengar välja var de ska hamna. Jag frågade om alla banker gjorde samma sak och han sa att troligen gjorde de det men han var inte säker. Jag vände på klacken och gick in till Handelsbanken.
På handelsbanken tänkte jag att ja, jag skänker väl pengarna om de säger att de inte är värda någonting annars. Jag la upp mina ören på disken och den anställde frågade "ska jag sätta in dem på kontot?"!!!! Ja tack sa jag. Jag frågade henne om de fick göra så, eller snarare om Swedbank hade rätt till att bestämma över mina pengar. Hon sa att det var märkligt eftersom att på Riksbankens hemsida står det att man kan växla in sina ören ända fram tills mars 2011. Jag hade alltså rätt! När jag väl stod där så såg jag en sådan där insamlingsbössa stå på disken med en så kallad slogan som löd "dina pengar kan bli en skolbok". Så jag tog tillbaka några av mynten och pillade ner dem i bössan. Det kändes bra. För nu fick jag ju faktiskt välja själv!

Självklart uppmanar jag alla till att skänka de pengar de inte behöver och som är i överflöd. Och ja, jag är inte ett helgon för att jag skänkte en del av mina pengar. Men många bäckar små!

Hej Melissa.

Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika
varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla
då ska det finnas tid att falla fritt

En dag av många fina promenader

Idag har jag hängt hos Nadine. Dagen har varit väldigt bra, jag vaknade upp i en skön säng med världens härligaste valp. Jag älskar min hund så mycket! Jag stressade inte, sprang inte efter någon buss eller tunnelbana och vädret var det härligaste på länge. Jag och Nadine hade en härlig dag och jag mindes hur man stickade. Vi stickade. Jag gjorde maskor. Rev upp maskorna. Stickade om på nytt. Jag kämpade för att lära mig de där himla maskorna och men de blev ju så himla hårda. Så jag lät Nadine hjälpa mig för nu kunde jag ju faktiskt om jag ville.
Sen kom jag hem och blev ledsen. Jag vet inte varför jag blev ledsen. Men det var väl dags. jag är så trött. Jag behöver en paus, en dröm som blir sann eller kanske en resa. Inte en flykt, utan snarare en paus eller ett avbrott och hopp om att allt har löst sig självt när jag kommer tillbaka.
Men en skillnad, något som hänt sedan sist är ett framsteg. Även om jag får självdestruktiva impulser och självdestruktiv längtan agerar jag inte på det. Istället ser jag till att ha en ansiktslotion nära tillhands att återfukta huden med.

(Nu tycker jag jättemycket om Melissa Horns låt Falla fritt. Den är jättebra! lyssna på den och texten)

Årsta

I Årsta bor många hundar. I Årsta har de en egen folkets bio och några gånger om året anordnas en loppmarknad. Årsta har en hundfrisérsalong och flera stycken ställen där man kan köpa sushi. I Årsta får man ofta ta med sin hund in till affären och jag har hört att några har haft en syjunta vid torget. I Årsta finns ett bibliotek och Årsta har en egen teater. I Årsta är det inte pretentiös eller snobbigt. Det är grönt och fint och Dagens Nyheter säger att den godaste kebaben finns där. Vid Årsta torg finns det en bokhylla med böcker som folk kan få. Idag hittade jag ett väl läst och lite sliten alldeles fint exemplar av Fjodor Dostdojevskij Brott och straff. I Årsta finns många snälla människor och en djuraffär. Jag älskar Årsta och här är jag nu.

I faded into you. I think it's strange you never knew.

Jag har ingen plats för din tröja längre. Eller snarare att jag har aldrig haft det och nu har jag inte längre lust att göra rum för den. Inte längre har jag ork att låtsas inför mig själv och se det som det lilla beviset på att det som hände var, även om det känns som att det var i våra liv innan det här trots att det bara var på en plats i samma stadsdel.
Vi hade ingen kärlekshistoria utan mer kaos. En kaoshistoria av känslor som var sådana där tonårskänslor törstande efter kärlek och rebelliska jag gör vad jag vill ta ansvar för dig själv. Obefogade känslor. En kaoshistoria jag så länge höll nära.. försöka bevisa för mig själv att allt inte var förgäves. Att det var okej att spilla de där tårarna och vara lite bitter och sårad.
Ja, för sårade mig det gjorde du ju. Men jag förstår nu att det inte var med flit. Du ville inte såra mig, du fattade bara inte. Jag längtar inte längre tillbaka till att ha dig inuti mig längre, varken ord, tungor eller lemmar.
The times are a-changin'

Once a failure always a retard.

Jag saknar Martha Stewart-ådran. Jag kan inte bädda. Jag har sådant stök omkring mig. Jag glömmer att vattna blommor trots att de står framför mig.
Det gör mig ledsen, känslan som kommer över mig när jag har orsakat en vissen blomma tycker jag inte om. Jag känner mig elak och självisk..
Jag saknar även den där skolådran. Den där ådran som får en att gå upp och gå iväg till skolan. I tid. Inte försova sig. Inte "jag orkar verkligen inte nu".
Att jag inte kan bädda spelar mig ingen roll. Det svåraste problemen är att få lakanet att ligga i rätt.. ordning vilket jag kan lösa genom att köpa sådana där lakan med resår under så att de inte kan åka runt och rulla ihop sig, vilket är väldigt bra då jag även rör på mig så mycket när jag sover.. Att jag inte skulle bli någon Martha Stewart sörjer jag inte, men jag kan känna mig som en sådan snorunge när jag inte städar och plockar i ordning i mitt rum. Kaos är vad det är. Men det är okej....
Det är svårare att leva med att jag ständigt dödar blommorna. Som jag älskar. Som jag får av personer som älskar mig. Och jag låter blommorna vissna.
Det där med skolan är också ganska tungt. Jag tycker inte det är jobbigt att inte gå upp och inte gå dit varje dag men det tycker alla andra. Alla andra är också "starka nog" att göra det. Det är meningen att man ska klara det. Det säger normen så jag känner mig fel. Varför klarar jag det inte?
Jag har aldrig älskat skolan. Vissa dagar tycker jag om det. Vissa dagar är det hur roligt som helst. Jag skulle inte vilja vara utan skolan, eller snarare - vill ju ha en syssla. Men jag hatar kraven, jag hatar hur det är så jävla in i berget bestämt att jag ska gå dit. Fem dagar i veckan. Sitta och lyssna. Lära mig.
Jag har alltid drömt om något större. Det större som finns utanför bubblan jag lever i nu. Men sedan insåg jag att jag lever i mina framtidsvisioner och mitt förflutna. Det som hänt förut. Jag är en sådan romantiker inför vad som komma skall och jag är den som ständigt tror att gräset är grönare på andra sidan. När jag väl är där jag längtat till att komma märker jag det inte ens, då är jag så upptagen med att drömma om nästa anhalt.
Jag är så trött på lärare och elever kring mig. På deras eviga moraliserande. På deras eviga ömkan.
Tills dess är jag a retard. A school-failure helt enkelt. även om jag klarar betygen.

I try

Är jag trött? Ja. Borde jag sova? Ja!! Varför sover jag inte? Jag såg nyss lite W.a.T och ville lyssna på den där fina låten som e vår! Vad tror jag egentligen kommer hända om fem år? Vi kommer sitta i varsin världsdel och inse att vi egentligen varit kära på alla sätt alla år.

Idag öppnade jag min dagbok för första gången på väldigt länge. Sedan mars 2010. Sextonde mars rättare sagt vill jag minnas. Känns så kort tid sedan, men ändå så länge sedan. Det har hänt så mycket sedan dess.
Det här till exempel:

Nej jag orkar inte rabbla upp allt. Vad bevisar det? Att jag förändrats, att jag går vidare? Jag behöver väl ingen lista för att se att mitt liv ständigt är i rörelse. Det här är ingen jädra sammanfattning på hur mycket som skett. Jag vet hur långt jag kommit med mig själv ändå. Det jag lärt mig.
Jag skriver den här blogspoten för mig själv. Därav blir den såhär trist ibland. Men skulle jag skriva den för någon annan skulle jag skriva den för fröken Rylander. Hon skulle inte bli av med det här. Jag vill skriva för henne! jag blev så rörd över den finaste kritiken jag fått av henne, av någon på länge.

Nåväl, för en gångs skull kan jag väl erkänna att jag lyssnar på "It takes a fool to remain sane". Lyssnar inte på den särskilt ofta, men det händer ibland. Jag tycker om hur Salo sjunger i den här låten. Han är övertygad liksom!!
Från en sak till en annan. Jag "surfar" in på Stockholms universitet och tittar på de kurser de har under hösten 2011 innan det eventuellt (förhoppningsvis) bär av till Brighton våren 2012. Jag hittar många väldigt spännande kurser jag vill läsa, för att nämna en; internationella relationer om jag minns rätt. Men de kurser jag helst av allt vill läsa; Genus och sexualitet 7,5 hp och Sexualitetens kulturhistoira 15 hp. (Samt även genusvetenskap och sexologi men de finns ju inte på su!!!). Jag blev glad när jag såg att varken någon av kurserna var högre än 15 hp, och tänkte då att jag kunde läsa dem efter varandra. Men sedan såg jag att de börjar samtidigt. Varför måste det vara så!! Varför kan det inte bara gå precis som jag vill någon enda jävla gång.

Låten jag lovade. Lyssna på texten. Älska den. Håll med om den. Typ där är jag i mitt liv. Puss

http://www.youtube.com/watch?v=NDq36YD1ESM

Vuxna människor

Ett par kommer ut från parterapin.
- Ligga med varandra, varför har vi aldrig tänkt på det förut?

Ja. Jag är ingen vitsare. Ganska för seriös för det. Men för en gångs skulle bjuder jag på det!

Hallelujah som om jag aldrig skulle älska igen

Förstår mig inte riktigt på den, men varje gång jag lyssnar på den får den känna mig så nära döden, avsked. kärlek. Allt sätts lite på sin spets. Hallelujah.

Vet inte vilken av Jeffs och Leonards version som jag gillar mest. Kanske Leonards. Jeffs känns ännu mer verkligen på något sätt, kanske för att han är död. Båda har fina texter. Båda är nära någon älskade och båda är nära döden.
Det känns som att det tar slut med någon. Känns som att någon ska dö. Kanske du eller jag. Men den känns fin

Jag sätter inte punkt där, för att jag vet att om fortsättningen. Jag såg nyss klart säsong ett av Without a trace och serien avslutades med den låten. Jag är för jävla mainstreem med att tycka om låten men så fåre väl vara.
Skriver nog senare och berättar mer om texterna.

en fredagskväll på folkbaren

Ligger och diggar lite musik. Lite eller fan nej jag tänker inte avslöja vad jag lyssnar på! Men snart ska jag tipsa om en fantastisk låt. som säger mycket om livet. Väldigt opretentiös!
Ikväll hade jag en fin själ över på middag. Min vän Agnes. Vi har genom årens gång blivit ett sådant där segt gammalt par som helst är hemma, äter choklad (främst jag). Vi skriver poesi, ser film och dissekerar allt man kan verbalt. Men nu idag bestämde vi oss för att gå ut. Inte ut som i att klubba, snarare ta en öl som jag säger eller hon ta ett glas vin. Jag gillar begreppet "ta en öl" av någon anledning, men jag är ju inte särskilt vidare förtjust i öl så det fyller ingen direkt funktion. Hur som helst, att vi ens kom iväg var en stor bedrift (säger man så?) för oss! Vi hamnade på folkbaren, baren som tillhör Folkoperan på Hornsgatan. Det var härligt! Jag drack en väldigt god cider, den var väldigt god eftersom att den snarare smakade äppelmust än den där sliskiga cidern jag är van vid här i Stockholm. Men om Agnes hade tagit med de där chokladbakelserna som hon glömde, kanske vi hade stannat hemma i alla fall. Choklad. Choklad.
Jag och Agnes talade om hur mycket som helst. Så ställde hon frågan "vad tror du vi gör om fem år?". Jag började med att svara, och talade om hur hon skulle bo i Paris, studera litteratur och vara tokkär i en fransyska. Det tror jag också. Även om smula romantiserad. Men sån e ja!
Sedan var det hennes tur. Hon tror att jag kommer sitta i fängelse. För att ha klätt mig olämpligt i en moské och haft sex där och sedan blivit helt kär i min lesbiska cellkamrat. Jo inte helt osannolikt! det kan nog henne. Sedan sa hon att jag även skulle ha ett litet barn utanför fängelset som jag skulle fått med herren jag hade sex med i moskén. Dessutom skulle jag utbilda mig till en väldigt feministisk advokat (så helt förhoppningsvis sant!) som delvis gjorde det för att få ut min älskade femme fatale ur fängelset men mest för att bekämpa könsstympning, särskilt på min dotter i Somalia men även över land och rike (oxå så helt förhoppningsvis sant!!).
Så tekniskt sätt var jag och Agnes ute på vår första dejt efter alla våra år tillsammans. Helt plötsligt spelades vår låt och just då insåg vi att det var vår låt. Väldigt töntigt och klyschigt det där det håller jag med om. Fånigt men sån är ja! egentligen inte men den här gången.
Så den där första dejten var bra. jag är så kär i henne! men jag vill inget annat än vara hennes vän.

svartskalle stoltast i staden spritt språngande galen

Idag använde jag byxor för första gången på väldigt länge. Inte länge som i flera år, men länge som i flera månader. Det är lång tid för mig, särskilt då jag använde väldigt mycket byxor förut.
Nu för tiden vill jag mestadels använda kjol och klänning. Det gläder mig på något vis, för att då får jag användning för allt fint jag har. Inte mycket i garderoben som hänger i väntan på att få användas men bara används någon gång då och då när jag ska på en kalasmiddag eller kalas överhuvudtaget. Det var varmt och skönt att ha byxor på mig, men det slår inte strumpbyxor och kjol. Mina ben blir finare i strumpbyxor. Strumpbyxor är världens skönaste plagg. Nu fruktar jag bara lite inför kylan och vintern. Då blir det byxor igen tror jag nog.
Jag har länge känt en längtan efter att göra något galet. Men vad är galet? Jag vet inte. Jag kommer ju inte på. Jag har funderat kring piercings, men det känns lite befängt. och David å Emma "dissade" ju lite grejen med den där piercingen jag föreslog häromdagen så då känns det ju inte helt rätt. Ibland blir jag lite rebellisk och vill göra det där lite galna. Jag struntar i att borsta tänderna men det känns ju så fruktansvärt onödigt så jag gör det sen ändå. Ibland röker jag och känner mig lite rebellisk men inte galen. Det är mest dumt. Jag dricker inte särskilt mycket alkohol, jag blir ju aldrig full så det är inga galenskaper där heller. Jag tänker på att vara galen som i att typ köpa en enkel dyr flygbiljett till ja, låt oss säga New York eller helst i Tokyo. Bara åka och tänka.. inte tänka alls. Men det är ju lite korkat att göra det sista året i gymnasiet. Jag är så fruktansvärt trött på att gå i skolan men jag orkar inte fly. Det kommer komma ifatt mig. Jag är övertygad om att allt jag behöver ett avslut för att kunna gå vidare från saker och ting (men jag får ju aldrig avslut så jag vet inte). Jag behöver gå klart. fan. nej jag vill inte. Jag önskar att jag hade mod att sticka nu ju! Det vore det galna. Att åka nu på en enkelbiljett till en annan världsdel utan att tänka på imorgon.