Confessions of a teenage heart

Hej till er mina läsare
Ni kanske har märkt att det blivit en viss jargong här bloggen. Den är inte så rolig alla gånger. Många av inläggen (har jag i efterhand upptäckt) kan vara självnedvärderande. De kan kännas destruktiva ibland och en viss negativ klang är återkommande.
Det är inte roligt och det är inte bra. Bloggen är som ett fri plats där jag ska andas mina känslor, där de ska få plats - och det har det visserligen varit. Men för varje dag som går och för varje beslut jag tar blir jag mer besatt av att mina ord ska vara av högt värde, så mycket som möjligt. Jag ställer allt högre krav på mig själv och min kreativitet har fått en snara kring halsen. Jag har kört fast och jag vet inte vad jag vill, inte alls någonstans. Jag har börjat tvivla på mig själv för att jag så gärna vill finna min plats här i livet.
Ett alternativ till att få bukt på problemet, jargongen, de oändliga kraven är att ta en paus på bloggen. Lägga ner allt skapade tills det kryper tillbaka till under skinnet på mig. Men jag vill inte! Jag vill inte att mina prestationskrav ska ta över och kontrollera mig. Jag vill kunna leva med att ha skrivtorka eller liknande utan att min värld inombords ska falla isär och att jag ska banka så hårt jag bara kan på mitt huvud på grund av frustration.
Idag handlar det inte om att jag är deprimerad. Jag är vilsen och jag avskyr att vara vilsen. Jag vill veta vad jag ska göra men jag måste inse att det tar tid. Jag känner mig ensam där jag är och då kan jag känna mig dålig. Jag är inte dålig men emellanåt kan jag inte låta bli att känna så.
Det skulle vara roligt om ni kommenterade mer. Det skulle kännas mer...jag vet ärligt talat inte. Men det skulle vara skönt. Ni behöver inte skriva en avhandling om vad jag skrivit och vad ni läst, bara ett litet tecken på att ni faktiskt gjort det.

puss och kram
Agnes

Vad är jag jättebragrymfantasisk på?

Ingenting. det känns äckligt. Tröttsamt. har inte ens något att skriva. Jag är besviken. men orkar inte vara besviken på mig själv så jag är besviken på ** istället.

När är det min tur?
Aldrig. vad äckligt.

Lillifee

Önskar jag kunde säga att jag gjort någonting nyttigt, någonting vettigt idag. Det kan jag inte.
Jag har inte städat rummet, jag har inte pratat med någon förutom mamma och vi har endast växlat några ord (om man bortser från enstaka sms). Jag har inte skrivit tackkort, jag har varken dammsugit, bytt sänglakan eller städat rummet. Jag har inte bokat om och jag är hungrig men jag orkade inte gå och handla någonting med protein så jag åt potatis och smör.
Jag vill städa och plocka i mitt rum men jag tycks övertala mig själv att inte göra det av någon dum anledning. Jag vill ta en promenad. Men jag är inte en sådan som promenerar på måfå hur långt som helst utan att tänka och bara njuter av livet och rensar skallen. Kalla nig ohärlig men jag vill ha ett mål (skulle kunna vara "gå runt Skeppsholmen" till exempel). Jag vill ha någon att gå med och de två som bor i mitt område har jag ingen vidare kontakt med ens och jag orkar inte åka någonstans. Jag är tråkig och det blir precis vad jag gör det till. Tråkigt.

blubb

Jag har börjat skratta åt bisarra saker. Vänners förhållanden som tar slut. Jag tycker inte det är kul någonstans, mest sorgset och konstigt och ledset för deras skull. Gamla verser som "Ole dole doff" (jag hittade hela texten.) Jag skrattar åt allt men det som egentligen är roligt på riktigt får mig inte att röra en min.
Nu har Katrín åkt hem. På ett eller annat sätt hade jag sett fram emot en dag som denna, första dagen på väldigt länge jag är ensam hemma. Jag hade tänkt att inte göra någonting. Surfa, se serier. Äta onyttiga saker vi har hemma och konversera, göra planer inför veckan som kommer.
Men idag har jag haft huvudvärk. De jag vill prata med svarar inte på mina sms. Jag går back i all tid jag har, nu satte Spotify på "Drugs don't work" med The Verve och internet är bara en skärm med ord. Det finns ingenting jag vill se på och egentligen inte någon speciell jag vill träffa.
Jag brukade älska sådana här dagar och jag vill älska sådana här dagar och jag önskar att jag kommer göra det länge till. Men inte idag. Det känns som att varje dag som går är ett slöseri på tid.

ett ordinärt mirakel

sjung om studentens lyckliga dagar..

...för innan du vet om det är de över. Nej då, men typ lite kanske.
Det jag går igenom är väl en naturlig följd på studenten. Frågor som "vem är jag" "vad vill jag" "vad betyder något" "vem är min riktiga vän" "vad får mig att må bra" "vet jag egentligen någonting alls" "hur ska jag få pengar".
Arbetslösheten bland unga är högst i Sverige bland länderna i Europa, kanske var det ungefär 50 % den låg på. Det är inte en anledning till att inte söka jobb ändå. Men jag är så förbannat trött på att sälja in mig själv, säga tusen gånger att jag är flexibel och vara förbannat glad. Fjäska.
Jag blir så deprimerad när jag går in på AF's hemsida. Jag vet ej varför. Kanske för att det känns som att jag verkligen måste hänga där.
Mamma pappa sluta tjata.

Det är jobbigt att vara nybliven student och det är jobbigt att klaga när det känns som att det är det sista man får göra. Hum hum.

heartbeats

Kanske lite lite kär i vän.

Så jag kanske säger,
1 Hej kul att se dig!! Jag är kär i dig!!
2 Alltså grejen är.. jag tror jag kär i dig.
3 Ibland känns det som att jag är kär i dig...
4 Jag tror jag har börjat få känslor för dig..
5 (Försöker kyssa)

Jag Svarar,
1 Ååååh vilket fint par vi är
2 Okej då kanske vi borde ta en paus i vår vänskap...
3 Jaha du är ihop med henne nu! Vad roligt! (Gråt i halsen)
4 Äsch men det är inte så alls särskilt allvarligt och vi passar ju ändå inte ihop på det sättet!! Hahaha! Kan du tänka oss ihop nej verkligen inte heheh!
5 (Smack smack kysser)

Fångad i en dröm..

.. kanske jag inte är men jag tycker mycket mycket om det uttrycket. Jag har drömt två nätter i rad om en speciell person som kanske inte kommer vara speciell så mycket längre. Hursomhelst drömde jag att vi träffades under en viss omständighet, då många vi känner var omkring oss. Vi möttes. Vi kramades. Sen frågade jag hur han mådde, sen frågade han hur jag mådde. Jag svarade att jag mådde bra och du ursäktade han med något i stil med det här "fast det är väl ingen idé att ställa den frågan till dig.." Varför inte? frågade jag. "Du svarar ju ändå alltid att du mår bra, även om du inte gör det". Då kände jag efter och sa att "hehehe nej jag mår nog inte så bra idag" och sedan kramades vi två gånger till innan jag vaknade.
Hum hum. Ja nej det är nog sant.

Lägesrapport från Bjärges och några tankar..

När jag är på Gotland vill jag inte göra någonting. Jag vill bara sova längre, kanske gå ut i trädgården och se ifall det är sol. Jag vill kanske spela kubb. Inte nödvändigtvis åka och bada. Inte nödvändigtvis gå promenader längs hela Gotland utan kanske på sin höjd ta halvtimmespromenaden för att hälsa på pollarna och deras föl. Kanske åka in till stan när jag varit här en stund, men annars mest se på film och äta goda saker. Prata lite med grannarna.
Jag vill se ut över den oklippta gräsmattan. Se hur fin den är som en äng med små vita blommor och vildvuxet ogräs. Ligga på sängen och läsa ett år gamla skvallertidningar trots att klockan är tre på eftermiddagen och det är strålande sol.
Gotland är ett andhål. Hit till vår lilla stuga har vi åkt varje sommar år ut och år in och nu nästan varje höst och vår. Här ska jag kunna slappna av, i mitt andra hem långt bort från stress. Långt bort från löften om att gå dit till det där mötet eller komma med på picknicken. Sluta ha kväljningar för att jag är så djävulskt stressad h-e-l-a tiden för att göra så att andra har det bra som möjligt h-e-l-a tiden och för guds skull inte göra någon besviken. Det är min vardag och jag ska sluta klaga, för den förändras ju inte förrän jag säger STOPP och jag kan ju inte räkna med att andra ska känna efter, "orkar verkligen Agnes? Vill hon egentligen? Mår hon bra av detta?". Jag suger rent ut sagt på att säga nej, jag är rädd att förlora allt om jag inte är där för att ibland känns det som att stressen, projekten är allt jag har. Att det är allt jag är då mina betyg suger och jag inte vet vad jag ska göra annars.
Så när jag är på Gotland vill jag bara inte göra någonting. Bara det jag orkar, vill och förmår. Men andra i min familj har andra planer. Gå upp klockan tio varje morgon för att inte missa någonting. Sitta och bränna i en solstol hela förmiddagen för att bli solbränd ut och se "hälsosam" ut. Springa runt bland grannar för att visa att jag inte är en bortskämd unge från Stockholm som tror att jag är bättre än någon annan. Lägga pengar på buss till stan för att det ska hända någonting. Gå upp tidigt igen för att åka till stranden (jag tycker inte ens om stranden). Finaste änggräsmattan någonsin ska klippas för att grannarna inte ska tro fel.
En lite överklassdam köpte gammelfarfarshus för några år sedan. Den välpolerade tomten är nästan igenvuxen och huset ska nog inte målas om på ett tag. Hon sa till mig att hon inte fick ha några vilda blommor när hon var liten och det var därför hon hade det nu. En annan dam i byn har köpt sitt barndomshus och den gigantiska tomten som nästan är igenvuxen tomt där en fallfärdig lada finns och en gammal segelbåt står upp och ner. Ingen tycker om dessa tanter. Alla tycker dem förstör. Förutom jag för ä-n-t-l-i-g-e-n ser allt inte så jävla likadant ut (och nej, jag tror inte att jag är bättre än någon annan).
Jag älskar vildvuxna gräsmattor och jag älskar att inte göra någonting för att jag vill göra ingenting. Jag älskar att åka till stranden för att jag faktiskt blivit sugen på att bada från en strand. Åka till stan för att jag är sugen på att titta i affärer. Men när jag vill, när jag längtar. Inte för att min familj projicerat deras viljor på mig och kallar mig egoistisk för jag för en gångs skull är på en plats där jag borde få välja själv. Jag vill så gärna gå Vänge runt för att se hur vackert det är, men jag vill gå för att jag vill, inte för att jag borde. Jag vill sitta i solen för att jag vill värmd, inte för att någon är rädd för att folk ska tro att jag är sjuk när jag är blek. Jag tillbringar tillräckligt mycket tid funderandes på vad folk tycker om mig i Stockholm så älskar de mig här spelar det faktiskt inte någon himla roll.
Ja, just det. Lassas har stängt.... vet inte vad jag ska säga...... jag har tagit studenten, Lassas har stängt.... plötsligt känns barndomen så slut...

min minutfilm

har hon lugg åker hon i papperskorgen

Ja, det sa en kille på tunnelbanan till tre andra killar. De diskuterade tjejer och om hur man skulle behandla dem. De talade med mycket slang så jag förstod inte så mycket. De var ungefär i min ålder, kanske lite yngre. En började undervisa de andra lite om hur man via sms fick en tjej intresserad.
Han sa (med sina egna ord alltså, detta är mina)
"Skicka aldrig sista smset!!!! Säger hon 'jag sitter vid datorn'. Säger hon 'jag sitter vid datorn så svara inte. Skicka aldrig sista smset. Säger hon 'jag sitter vid datorn (killen instruerar någon smiley) hur mår du?' då kan man svara. För hon kommer sitta vid datorn och ta upp mobilen (killen stoppar ner sin telefon i fickan och tar upp den) så kommer hon undra 'varför får jag inga sms?' Så skicka inte sista smset."
De andra killarna lyssnade på honom, de lärde sig. Jag har aldrig varit på någon sådan här lektion, men alla har ju i princip förstått att man inte ska vara den som skickar sista, oavsett som tjej eller kille. Jag förstår inte! Det är så tråkigt. Jag orkar inte vidareutveckla med så ledsen över att det ska vara så himla skämmigt att gilla någon och att det ska vara så himla avtändande att visa det.

Jag vill skriva. Jag vill skriva om en massa saker, om massa tankar och allt sådant där som snurrar omkring i mig. Vet bara inte vad jag ska skriva. Jag vet inte vem jag vill träffa, eller jo där ljög jag. Jag vet dock inte vad jag vill läsa, jag vet inte vilken musik jag vill lyssna på. Jag vet inte vad jag vill äta men visst är jag sugen på någonting. Känns som att jag är ställd i ett inputläge nu, snarare än output.