jag tänker på att vakna i ett ljust rum under ett alldeles för varmt täcke och att få lyssna till indigo girls och humma nöjt och så tänker jag på att invirad i handdukar och morgonrock nyduschad luta sig över det allra finaste och låta det våra håret ramla fram innan det ska rakas och och humma lite till för värmen inombords när en kiknar av skratt för att en annan är så rolig och en själv vet bäst.

en dag innan jag somnar

idag fick jag vara ledig från arbetet. de ringde och frågade och jag svarade ja.
jazzbrunchen var full så vi promenerade till hermans. (jag betalade dyra pengar men åt bara en portion! (en väldigt god en)). sen såg vi carnage och i all hast köpte jag biogodis för att det skulle kännas lite bra och mysigt; men ångesten kröp ändå inte ur. fast filmen var fin. sällskapet fint. sedan choklad cupcakes med hallon och gnocchi och sparris och britney brittany och rumors. fint.

En kväll på Dansens hus

Jag och Agnes gick till Dansens hus och lyssnade på Maria Sveland och Nour El-Refais samtal. Vi kom dit en timme innan allt satte igång, jag köpte juice och Agnes drack cider - vi skålade i trappan för att hon kommit in på skolan hon sökt. Vad som händer härnäst eller vilka beslut som tas vet ingen, vi var bara glada, just där och då.

Vi gick ner genom den vänstra trappan. Jag hade stått och sett mig omkring, sökandes med blicken efter en annan som skulle möta mig, framkalla ett leende jag inte kunde styra över. Jag ville springa över till den högra kön, se efter där, men mitt redan suspekta beteende hindrade mig.
Väl inne i salen letade mina ögon frenetiskt efter en särskild av vila ögonen på. Jag undrade var du var, vart du satt, om du ens var där. Jag fantiserade om att inse att du satt bakom mig eller nästan bredvid. Jag lekte med tanken att hoppa upp på scenen, ta en mikrofon och efterlysa dig, be dig komma med mig bakom scenen och låta oss sitta där tillsammans, och lyssna.

Två tankar från samtalet
1 När det talades om hatbrev läste Maria Sveland upp hatmail hon fått av upprörda män(niskor) här ute i Sverige. Genast påmindes jag och mailen och smsen min pappa skickat till mig och min syster, senast i ett sms till mig häromdagen. Hans kommunikation är oresonlig och hatisk. Maria talade om att inte läsa, skjuta det ifrån sig och skratta åt det ifall en läser ändå. Jag håller med om det, en ska inte behöva handskas med hatiska mail som inte har svängrum för diskussion. Men om det är ens pappa som skickar mailen blir det så mycket svårare. Då är det inte en okänd person med ett okänt alias bakom en dataskärm du aldrig behöver möta, för det är en människa du tillbringat din uppväxt med och tycker sig veta precis vem du är. Någon du möter ofta och mycket, vars relation till dig spelar roll för andra.
Men jag försöker skratta åt det och helst försöka låta bli att läsa men det är tur att min syster och jag delar bördan - det blir så fruktansvärt mycket lättare med någon som förstår.
2 Den andra blev ganska irrelevant trots allt så den orkar jag inte skriva.

Jag har än inte skrivit någon novell, jag har inte försökt. Kanske är jag rädd för vattensagorna som ska skrivas på mina kinder.

But now they only block the sun
They rain and snow on everyone
So many things I would have done
But clouds got in my way

I've looked at clouds from both sides now
From up and down, and still somehow
It's cloud illusions I recall
I really don't know clouds at all

Så jag lyssnar på Joni istället och låtsas inte om vad som är tomt eller vad som inte känns och låtsas inte om gemenskap i texten trots insjunknandet i den.

Part 3

Praktiska saker;
Jag vill slå in min omgivning i kartmönster; såsom bakgrunden på min blogspot. Så vackert.
Men jag kan tänka mig en vägg i en lägenhet som jag bor i. Tills dess kan jag banna mig själv för att jag aldrig köpte väskan med kartmönster på i Brighton.

Förverkliga drömmar part 2

När vi väl talar om dem, försöker jag fundera ut vad jag vill göra i mitt liv, någon gång. Jag ska väl någonstans försöka få ihop mitt självförverkligande (om en kan uttrycka sig så) men det verkar så svårt. För att kunna förverkliga sig själv, måste en veta vem en är, vilka värderingar och ideal som är mest primära. Hur ens liv ska levas och leva som en lär. Och få ihop allt. Att det ska klaffa. Där är jag inte än, jag som precis har börjat lyfta på locket.
Jag vill (väldigt förvånande med tanke på förra inlägget) resa och upptäcka nya miljöer. Jag vill hemskt gärna prova bo utomlands och se om det passar mig. Jag vill arbeta och ha roligt, spendera pengar och tillbringa ledig tid och vara utan ansvar. Så småningom vill jag utbilda mig till något spännande, inspirerande och viktigt och roligt. Jag vill omges av människor jag älskar. Jag vill våga älska, jag vill våga följa mina drömmar. Jag vill höra underbar musik, jag vill vara kreativ. Jag vill vara självständig och samtidigt en del av någonting större. Jag vill utmana mig själv och samtidigt leva lätt, jag vill finnas och känna att mitt liv är ett val jag gör.
Ganska flummigt och åh så oklart.
Men en sak är jag ganska säker på. Jag vill fortsätta dagdrömma och fantisera; jag tror att det är väldigt nyttigt och långt ifrån behöver allt bli verklighet. Det är viktigt att tillåta sig själv att längta till något, sedan ändra sig och göra om eller inte alls. Men jag vill inte fastna, jag vill lita på mig själv att jag tar tag i det som är viktigt och förverkligar det jag kan och har makt över; mitt egna välbefinnande och mitt egna liv. Vill jag resa så kan jag det. Vill jag leva så kan jag det.

Förverkliga drömmar

Inte drömmar under ögonlocken tänker jag på, eller hur himla fint vore inte det i och för sig. En natt drömde jag att jag red på ett flygande djur, landskap efter landskap. En magisk känsla som då kändes just hur möjlig som helst.
Men jag tänker på dagdrömmar, fantasin om sin verklighet och visioner. Jag har haft hur många planer som helst (som jag inte orkar rabbla nu) men så hittar jag mig själv, dag ut och dag in, skrotandes i Stockholm längtandes ut i världen någon annanstans. Den röda tråden i mina framtidsplaner har varit resor. Jag ser gärna på mig själv som en globetrotter med livet i ryggsäcken, men säg mig, hur ska jag veta att resandet är min identitet då jag nästan aldrig testat. Så varför gör jag det så sällan. Kanske för jag lever i tron att framtiden löser sig självt. Så inser jag helt plötsligt att det jag lever i är min förra framtid. Kanske för att jag är hopplöst svag för att drömma mig iväg med andra, dela planer med de jag håller kär och så vips går vägarna åt olika håll. Jag som drömmer om att resa själv. Och med sällskap.
Jag vill börja resa mer, jag måste börja resa mer, jag vägrar hitta mig själv om femtio år och undra varför. Jag vill se platser jag aldrig varit på förut, möta andra kulturer, jag vill växa.
Fast det jag hela tiden återkommer till, det som egentligen är viktigast, är att jag gör aktiva val. Att jag följer mitt hjärta. Att jag är där jag innerligt önskar att vara. Att jag släpper prestigen och hittar mig.

Men när vi ändå talar om det, här är ett litet urval av platser (vill ju resa i alla världsdelar och överallt) jag hemskt gärna skulle vilja besöka; Madagaskar (typ Tsingy de Bemaraha National Park), Nya Zeeland (valar, regnskog, ÅH), Malaysia (underbar dykning (ska det vara), Chile (regnskog (igen)), San Fransisco i USA, (värme, kullar, spårvagnar och queer), Canada (som Québec (franska)), Barcelona i Spanien (Gaudi bland annat), Italien (en härlig känsla jag bär på bara), Marocko (kulturen och läget), Sri Lanka (klimatet och vilda djurlivet), Japan (vekar surrealistiskt).
Hittills har jag varit i London två gånger, Brighton tre gånger, Alanya, Lüneburg, Hamburg, Kreta, Korfu, Menorca, Nice, Helsingfors, New York och Amsterdam (fast det räknas inte då jag endast befann mig på Schiphol).

Bland karuseller som sover beslutade jag mig för att gå till Aquaria. Aquaria som jag drömt om. Jag ville gå igenom regnskogen, jag ville se hajen och leopardmuranan och drömma mig bort till tropiska miljöer långt bort från den jag lever i.
Väl i regnskogen började det regna. Lamporna släcktes och regnet öste ner. Mina glasögon blev alldeles för immiga, jag tog av dem och sträckte sedan ut händerna ut från taket jag stod under. De blev genomblöta och smakade senare sött. Det doftade så friskt, som ett uns av frihet om än instängt. När jag satte på mina glasögon igen var de fortfarande immiga. Jag låtsades att jag var i regnskogen.
Nu ska jag skriva en novell. Får se vad den handlar om. Kanske om vad som händer när en känner fastän alla tror det står helt still.

Inatt jag drömde nåt jag aldrig drömt förut, lala.

Jag drömmer, jag drömde. Inatt, imorse, någon gång mellan vakna dagdrömmar, drömmandes med stängda ögon i min säng.
I drömmen var jag inte ensam. Jag träffade dig runt någon middag, i farstun som var utomhus. Din nära vän ville ha mig, var ledsen för att hon inte fick mig. Jag ville ha dig fast inte visste jag vad du ville ha. Jag lyckades lura din vän att vi skulle åka iväg och hon klädde på sig sin duffel och gjorde sig redo att gå. Du kom ut i farstun och plötsligt insåg din vän att jag inte skulle följa henne. Hon blev ledsen fast jag låtsades som inget.
Med tvekan beslutade du dig för att följa med mig därifrån, jag som ville vara ensam med dig. Du tog mig i en golfbil och det var natt, kanske väldigt tidig morgon. Du skulle ta med mig till Aquaria. Väl vid Aquaria var inte Aquaria som det Aquaria jag minns, men fint och utomhus, djupa pastell himlar och atmosfärer. Vi gick in på den asiatiska, gigantiska, restaurangen som dolde sig vid sidan om, såg på den dyra menyn. Vi tvättade händerna med alcogel och personalen tog oss till ett bord. Allt var väldigt minimalistiskt och i bambu, många intryck fast ingenting stack ut.
Sen vaknade jag.

Jag; ett filter för en drömfångre

Klockan tickar alldeles försent och nu väntar min nybäddade, osovda säng. På sängen ligger ett hjärta av bomull och under täcket finns värme av dun. Jag undrar vad jag kommer drömma om inatt, jag som drömmer jämt.
Inatt drömde jag om att äta godis ur någons trosor som fortfarande bar dem på. I bakgrunden huserade en irrelevant person som senare tog över mitt jobbuppdrag. Jag undrar var dessa drömmar kommer ifrån, jag kan så sällan släppa dem.
Jag vet inte om jag drömmer i osovda lakan, inte heller vad som väntar inatt. Jag vill inte styra över dem, fast ändå kan jag inte låta bli att önska om vad. Under sluta ögonlock trollas det. I ofrånkomliga ögonblick.
Senaste dygnet har moln tagit över mitt tänkande och blockerar mina uttryck. Jag blir frustrerad och jag bär känslan av att ingenting kommer till sin rätt eller överhuvudtaget. Som olja runt vatten sipprar det inte ut, fastän det kanske visst gör det. Jag är nog för trög för att se. Det är kanske det är då det är dags att citera, för att låta sanningen komma fram. Förutom stela axlar och sömnig är det precis såhär jag känner;
Jag känner mig inte otålig, men längtansfull. Inte ledsen, men melankolisk. Inte orolig, men fundersam.

Jag lyssnar på instrumental för att slippa igenkänning för jag minns ju ändå, känslomässiga overload. Jag lyssnar på instrumental, jag finner lugn men känslorna är fler än någonsin. Jag känner längtan efter famnen, jag känner ro för att den finns.
Jag vandrar på gator, förbi Lao Wai och längs hörnet där ryggsäckarna hänger. Jag promenerar upp för kullar och trallar om hur inspirationen går. Jag inser att staden är vår ifall vi vill ha den (än så länge tillhör den nostalgiska minnen blandat med presens jag inte riktigt vet).
Jag undrar över vad som sker när en buffar Scully
Jag tänker på att det mest utomunderlytiska är när någon annan förstår vad havskänsla är
Jag känner hur hur punkten ur fokus cirkulerar i mitt blodomlopp
Jag drömmer om doften av nacken med det kortklippta håret

Masarin

Chokladfontänen började tjuta igår, likaväl som jag sprängt tårkanalerna tidigare under dagen. Jag som trodde mig var så stark och inte kunde låta bli att befinna mig i lokalen tre stationer och ett slaskhav bort.
Inte hade väl jag anat (jag=lögnare) vilket vakuum som skulle ske inombords när jag såg dig genom glasrutan; vilken tornado som skedde inuti bakom leendet eller hur uppgivenheten skulle spåra ut och hur kroppen ville sprängas bland skjortor och hur själsligt jag sprängdes när jag insåg hur oförmögen jag var på att svara på de vackra meddelanden jag aldrig ville skulle sluta komma till mig genom min telefon. Jag ville så gärna säga rätt, jag vågade inte och fortfarande lägger sig orden för varandra och jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Mitt språk samarbetar inte med mig idag. Jag vill bara blunda och tänka på natten, morgonen, samtalet och vad vi har, vad vi ska värna om, ta hand om i lugn och ro, även om jag, mitt hjärta och min kropp skriker efter nu.

Efterlysning

Har du förlorat tre stycken avocados?
Söndagen den femtonde april (även känt som Agnes tredje och sista namnsdag (Olivia-dagen)) påträffades sex stycken avocados i Agnes väska, varav tre som tillhörde någon annan. De var utvalda av någon som besitter den storslagna hitta den perfekta avocadon-kompetensen (förekommer sällan). I British Airways-väskan hade adovocadosen tidigare placerats av Agnes, väskans ägare, för att underlätta balansen på tunnelbanan för att senare glömmas bort och ännu senare upptäckas på nytt. Med ett dålig samvete och rädsla för att synas som tjuv bävar Agnes till personen som drabbades av avocado-förlust att höra av sig angående hittegodset - om så inte eventuell paus står emellan. Då garanterar Agnes tre, om inte fyra, nya välartade avocados om ingen annan ersättning önskas. Kanske en ost, eller varför inte Rondos. Kanske en Carnegie Porter. Fast vem vet vad avocado-ägaren önskar.

Hen vill inte ha något med dig att göra...

...säger du när du gränslöst håller om mig och upprepar "jag älskar dig" om och om igen på andra språk. Du drar mig i armen, ser till att jag inte försvinner någonstans när jag samtidigt önskar att vi tappade bort varandra på vägen.
Kinder med svarta streck har jag när jag stirrar in i väggen och vaktar väska med nygamla kläder. Du säger att jag borde skriva mer men jag skriver ju för tusan hur mycket som helst det är bara du som sällan får se.

colored edition

vs

(en fredagshälsning)

Intresseklubben antecknar

Fredag den trettonde besökte jag en vårdcentral, ett läkarhus och ett sjukhus. Det resulterade i röntgen och inbokad operation. Fast nä, det är inte alls så farligt som det låter. Jag har betalat flera hundratals kronor för att de ska lyssna på mina problem och lösa dem. Kanske kommer de att lyckas, så kanske är det värt det.

Jag fick se mina händers skelett. Det var så vackert och ofattbart.

Innan jag somnar

När jag var yngre brukade jag drömma om att bli glasblåsare. Jag drömde om många yrken, det gör jag fortfarande (jag har ju en sådan där vacklig kompass inombords som sig så ofta önskar sig ha hittat rätt). Jag romantiserar det mesta, så jag föreställde mig hur jag stod i den vackra ljusa industriella ateljéer medan glasen klirrade och formade fina melodier. Men ganska snart insåg jag att det skulle fortsätta att vara en dröm, för mina handleder och armar skulle inte klara av det yrket. Jag var för en gångs skull realistisk och naturtrogen.
Håller jag handen under rinnande vatten försvinner värken. Jag sluter ögonen och låtsas att vattenfallet jag ser framför mig är på riktigt, att en varelse simmar längs min midja och att ögon under ytan ser igenom mig som det klara vattnet. Men så backar jag ett steg, jag vrider tillbaka kranen och strålen försvinner. Bortom varmvattnet gör det för ont, bortom värmen värker det i armen, i kroppen, i tankarna, i hjärtat.
Jag vill se någonting växa, jag vill så ett frö och plantera om. Jag vill känna jordens fukt i mina torra händer och gräva med mina fingrar, vara med någonting som blir någonting stort. Jag vill andas i förhållanden som blir allt större och vars kanaler ventilerar allt.
Jag vill förklara men helst av allt så gärna förstå. Jag vill pyssla om och göra tryggt fast jag får aldrig när jag kan och när jag väl kan kommer det inte för mig då stoltheten spelar mig ett spratt och distansen tar över. Jag vill vagga in ro, jag vill slippa svara för någonting annat och viska att allt blir bra.

Om nätterna drömmer jag, jag besöker platser jag aldrig sett förr, jag möter personer jag visste fanns men inte såhär och jag drömmer om en människa vars finger har ett sår.
Jag läste någonstans om att saknad inte handlar om hur länge sedan en sågs eller när en senast talades vid, utan att det snarare är när en upplever någonting och upptäcker att en önskade att en andre var ens sida. Eller något sådant väl uttryckt som jag inte får ihop just nu i min natt-svamliga tankebana och ännu mindre nedskrivet.
Men nu; dags att sova innan jag handlöst faller ner i sömnen. I morgon bitti väntar doktorn.

Ingen kärlekskaskelot. Men en kaskelot att känna igen sig i ibland (<----- tryck där (det är en länk)

Strapony

Jag öppnar ett dokument, ett tomt svar på Fefo i korridoren Skriv ett brev. Plötsligt blir alla meningar i huvudet så abstrakta och flytande, de som stunden innan var så nedskrivna de kan bli i ett huvud. Jag vågar inte, jag får inte, jag måste, kan inte låta bli, jag ska inte och så skriver jag nåt i alla fall.
Just nu befinner jag mig lite i ett ingenensland och efter igår har jag blivit lite rädd för att kliva utanför dörren och bekräfta att verkligheten är sann. Men regnet kanske väntar på australienska skor, i köket väntar kanske en mango var etikett säger "ät mig" och jag gick inte till doktorn imorse för att tala om hänsynslös värk i handleder eller uppklippta tungband.

Andas in, andas ut

Igår såg jag en ganska så dålig thriller. Inhale hette den, den handlade om organturism vid den överskridande gränsen mellan Amerika och Mexiko. Som sagt var det ingen film jag kommer vilja se om men det påminde mig om en sak, hur lyckligt lottade jag och min familj är, hur de flesta av mina anhöriga och vänner, hur lyckliga vi är för att vi är friska och lever i ett demokratiskt och på god väg till jämställt land.
Jag kände mig på gränsen till rörd. Jag älskar.
Samtidigt kändes det "en smula" onödigt att just jag fått det här livet. Det finns så många saker jag är lycklig över, det finns så många vackra människor i mitt liv och ingenting (ja, ni förstår) är omöjligt. Men ändå kan mitt liv kännas så oändligt långt, dagarna framöver känns så otroligt långa. Jag sparar tidningar för att läsa en artikel imorgon och jag tvättar mitt hår i handfatet för att kunna ta ett bad senare. Jag väntar med bio för att ha någonting att göra på torsdag och jag planerar inte med vänner förrän till helgen - jag måste ju ha någonting att sysselsätta mig med då.
Jag lyckas bibehålla mitt goda mod och jag försöker ta för mig av vad livet har att erbjuda men ibland känns det tungt. Jag vill göra något, jag MÅSTE, jag njuter när någon tilltalar mig så att jag slipper fundera ensam i det dunkla. Jag lyckas relativt bra ändå, samtidigt som jag försöker klura ut vad det jag egentligen går miste om och vad jag saknar, vad jag kommer sakna och vilken den största förändringen kommer att bli.
Jag har inte spruckit än även fast det kan kännas så för jag är starkare än vad jag tror men det som skrämmer mig är att mitt liv ska skruvas tillbaka till september i höstas och att mitt liv ska som fortsätta där. Fortsätta leva som om månaderna emellan aldrig hände, aldrig få dofta de fragmenten som finns i varje hörn. Men i nya skor kan det fungera ändå, bland sällskap och tidningar på ungdomsmottagningar och tvprogram om en och annan tsunamivåg som aldrig kommer.
Så jag klarar mig nog, jag är ju här och jag kan le och att skriva kan fungera än då.
Tills de ringer och säger att de gått vidare med en annan ansökan men att jag var bra på intervjun ändå. Och sedan ringer upp igen och väcker hopp fast sedan frågande talar om att de slagit fel.
Jag hoppas så mycket på världen. Jag vill tänka och tro att jag förtjänar lika mycket kärlek och tillgång till livets resurser som alla andra. Det är bara svårt, när en en gång fått för sig att en är värdelös och någonstans undermedvetet övertygat sig om det blir det så svårt att förändra det. Även fast en vill. Och lär sig att det inte är sant. Men det är en "resa" en får göra.
Så jag tror på världen, jag hoppas. Även om jag ibland övertygar mig själv om att vissa saker är för andra och inte för mig själv. Jag är värdefull, jag är älskvärd, andas in, andas ut. Det ska gå igenom huden.

En eftermiddag

Idag gick jag "vårfin" ut på Odengatan. Jag var klädd i mina ärvda manchesterbyxor och min nya kavaj. Med gott mod steg jag ut, vi vandrade längs kvarteren ner i källarantikvariat, förbi auktionshus och in i lampbutiken på hörnan. Men vår lampa verkar inte vara värd så mycket vi trodde, det finns ingen marknad för det var redan en till salu. Gammal el är dyr att byta, energin räcker inte till och trots de fina halvkulorna i marmor återstår att sälja på egenhand.

Med superfett hår trivdes jag i min kavaj och mina ökenkängor. Med sällskap kändes livet ändå dugligt bland saker jag inte ville ha, bland hyrfilmer på biblioteket och lånade glossmagasin på Annexet, och så lyckades glömde jag mig själv en stund.
I en källarbutik märkte jag hur mitt skosnöres knut (som i vanlig ordning knuts upp av sig självt (hur lyckas det?)) knutits upp och skosnöret var borta. Jag rusade runt, rusade upp för trappan och synade vägar jag tagit mig till fots från Akademibokhandeln. Grenar var skosnören, jag misstog mig om och om igen. Jag vände, gick tillbaka för att se ännu noggrannare. Och till slut stod jag där, på ett övergångsställe mellan två vägfiler och såg på hur en liten hög av knutar och trådar låg på marken. En liten hög som gång på gång kördes över av gummihjul. Dyblöta. Så fort det blev grönt tog jag upp högen och insåg att bandet hade slitits isär. Jag knöt ihop det och trädde på min sko igen. Kalas.
Nu ska jag äta omelett.
Statusuppdatering på mitt liv; inget nytt jobb, inget nytt par skor, ingen flickvän. Grått väder och regndroppar blandas med stundvisa ledsna blöta kinder då tårfyllda ögonlock töms. Jag känner att jag lever. Snälla systeryster, gå inte, jag ska dricka ur koppen jag fick av dig tills du kommer tillbaka.

LOL (Lite Om Lost)

Så, härom dagen (rättare sagt igår) såg jag klart Lost. Lost blev ett serieprojekt, hehe, som satte igång i höstas och med uppehåll blev jag himla trött på den (fråga Kelly, Emma eller någon annan i min närhet som någon gång sett en serie (jag har inte varit exalterad ständigt och jämt)). Men ändå tänkte jag att jag nog skulle sakna den, och visst såhär i efterhand känns det lite tomt, det vilar på nåt sätt en trygghet i en serie, en värld som aldrig tar slut.
Jag upptäckte för ett tag sedan Lost-encyklopedin, underbart för en sådan som önskar att en parallell verklighet till de serier jag någonstans tycker om finns på riktigt. Tusentals artiklar som låter mig gotta mig i alla karaktärer, om ens de som endast varit i bakgrunden eller talats om som någons avlidne vän. I och med det förstår jag Losts gigantiska spindelnät, hur de skapat något otroligt stort och näst intill får ihop alla miljontals trådar de spunnit.
MEN de två största problemen återstår (förutom det där med att de fortsätter att ställa nya frågor istället för att besvara de som redan finns (jag gav upp att någonsin försöka förstå företeelser som kändes primära)) så var det dessa;
Seriens ofeministiska upplägg av karaktärer
Det finns ett antal huvudkaraktärer, varav få såklart kvinnor. Dessa karaktärer följer vi genom hela serien såklart, alla sex säsonger medan de fajtas för överlevnad. Karaktärerna är Kate, Sayid, Sun, Jack, Jin, Locke, Ben, Sawyer, Hurley (säkert någon mer jag inte minns just nu).
Det som gör mig upprörd är vikten av deras konflikter; medan "herrarna" på ön största kamp på ön är kampen mot the Others, så småningom rädda ön och alla andra kämpar "damerna" för kärleken och före detta öden. Kate till exempel, tillbringar första tiden med att försöka dölja hennes förflutet som mordhäktad, sedan med att försöka välja mellan Jack och Sawyer och sist men inte minst att hämta hem biologiska föräldern åt hennes son. Sun å andra sidan, vars största konflikt i början handlar om relationen till hennes make Jin, återvänder till ön för att få återförenas med honom. För dem spelar det ingen större roll om ön sprängs så länge deras romantiska mål lyckas. De är väl övertygade av deras missions, ibland ger de sig iväg på egen hand men förenas återigen med de andra.
Jag blir trött, att det alltid ska vara så. Såklart en kvinnas mål främst är att rädda sina relationer när allt står på spel, för kärnfamiljstryggheten är det viktigaste medan kallet för en man är helt annorlunda; att rädda världen är viktigare än allt annat kärleks-småtjafs och inte värt att offras för.
Det andra jag stör mig på; Monogamin och strävan efter tvåsamheten
Under hela serien så får vi följa olika kärlekspar, romantiska stunder och attraktion som aldrig får uttryckas. Det är väl det mest naturliga sakerna i världen såklart, sådana saker spelar stor roll i våra liv. Men jag blir trött på när tvåsamheten ställs fram som det absolut lyckligaste tillstånden i världen; meningen med livet och det som spelar roll. De stunderna då överlevarna är som lyckligast är i ett förhållande med någon annan. Sista scenen i serien utspelar sig när alla återförenas; då samtliga förutom en så kallad hunk är en del av ett monogamt par. Då är det ändå en himla massa karaktärer. Men det är klart, att vara i ett förhållande kan vara fantastiskt, jag skulle helst också kanske vara det just nu men ändå. Överallt hela tiden lär samhället en att två ska en vara. Där med basta. Så tröttsamt och uppgivet.

(Så. Denna text är hastigt ihop-skriven och säkert mycket jag skulle vilja ändra på men so what. Den skulle passa bättre i serieblogspoten. Men men. Hursom. Aja. Detta blir ok.)

[Tegan and Sara's "So Jealous" plays over various scenes of the Santa Monica Pier in L.A.] I want the ocean right now I want the ocean right now

Welcome back. Tonight, we are talking about the connection between love and the senses. Your lover... kisses you and... you feel a tremor in the back of your knees.

The synapses fire, sending orders: "Move your legs, move your arms."

"She's the one for you. She's the... girl of your dreams. She's your... one and only..." And you know, because... the smell of her makes your head swim, because... you get a physical jolt every time...

... she sends a glance your way. I mean, she touches you here...

[touches herself on the neck.]

and you feel it... here.

[puts a hand between legs.]

You touch her anywhere, and you feel it everywhere. And then... boom! It's six months later.

And she's touching someone else.

And you might say...

"Hey, A... relationships end, lovers leave, leaving labyrinth of heartache and betrayal."