Länge sedan sist

Hej igen! Det var länge sedan jag skrev här. Jag har tänkt att skriva väldigt ofta, nästan varje kväll men så har det inte blivit. Lite synd, då jag har haft intressanta tankar att skriva om. Hursom, kanske kommer jag skriva dem här snart i alla fall. Jag hoppas!

Jag är väldigt osams med min pappa. Det har jag varit en del gånger nu, väldigt många och jag antar att det är vad som kallas normalt. Att bråka med familjemedlemmar är oundvikligt, känns det som, och det händer hos vissa familjer oftare än hos andra och man får hoppas att alla hittar sätt att lösa problemen på.
Jag har alltid sett min familj som en så kallad kärnfamilj även efter att mina föräldrars skilsmässa. Allt har rullat på bra ändå och vi har klarat oss trots att vi gått igenom tunga saker. Vi lever ju! Senast nyligen så tänkte jag på att jag var "lyckligt lottad" som till och med fann det roligt att umgås med samtliga familjemedlemmar, även om det kan bli lite stelt alla tillsammans.
Men nu är jag och pappa väldigt osams. Han är osams med Emma också. Den här gången handlar det inte om vem som senast gick hunden, hur dålig man kan vara på att städa eller båtbiljetter. Det handlar om missförstånd. Allt mellan mig och min far blir förr eller senare missförstånd och de missförstånden har hittills slutat i jobbiga ord, tårar, fejkade tårar, arga sms och mejl, skrik och ingen kontakt på två veckor. Sen har vi sopat allt under mattan och låtsas som ingenting. Börjat om igen och igen tills allt är detsamma igen. Det handlar om missförstånd, besvikelser och brist på respekt. Gamla konflikter som gror olösta. Saker som var och en upplevt tidigare och yada yada yada.
Jag är så fruktansvärt trött på att vara arg på pappa. Han får vara hur han vill - jag bryr mig inte längre. Jag skiter i allt. Jag orkar inte och har inte någon lust alls över huvudtaget. Vår relation är 30 % bra och 70 % dålig.
Som sagt har jag alltid sett på min familj som en klassisk kärnfamilj. Jag har tyckt synd om dem som har en frånvarande förälder, som de brutit kontakten med. Jag har inte fått in det i mitt huvud hur det har fungerat. För varje gång jag blivit osams med min pappa numera har det gått längre och längre tid innan vi blivit "sams" igen. Varje gång har jag tänkt att vi kommer ha en sporadisk kontakt framöver, en lång tid framöver. Men det har aldrig blivit längre än några veckor.
Men nu kommer det bli så. Han sa att han inte skulle mejla eller ringa mer och jag har inte några planer på att åka hem till honom på väldigt länge. Nu är jag en sådan vars pappa inte är en särskilt stor del i livet. Kanske är det inte sant, man vet aldrig. Men nu är jag i alla fall bostadslös två veckor framöver......