en sådan här dag

Jag minskar min värld idag, jag drar ner på omfånget, mitt samvete, den stora världen. För att idag är den för stor. Visserligen kan jag använda min vackra förmåga att förstå. Att se på världen genom ett förstoringsglas med National Encyklopedin i ryggen. Jag skulle kunna vara objektiv för att senare vända blad. Uppmuntra mig själv till det som är sant och sluta dra förutfattade slutsatser om känslor jag inte vet någonting om.
Men jag anar, jag har på känn och enda sedan min pappa inte ville sitta matbordet i Enskede ifall jag satt där, till att jag inte hade någon pappa i Amsterdam men sedan plötsligt hade det ändå. Mina tentakler finns där, alltid och ute för de ger aldrig vika. De slutar aldrig känna efter. De slutar aldrig reagera när en blick blir en annan eller när auran ändrar färg.
Så idag handlar min värld om när nästa avsnitt av Lost laddas ner. För jag är lost. Jag är vilsen. I förhållande till världen. Idag vill jag att min värld ska vara liten så jag får luta vila mina sensorer och trycka på paus.

en underbar dag i vakuum

Min kropp skriker! I sin dövhet.
Idag var jag sjuk. Eller mitt huvud dunkade så jag kunde inte gå iväg och jobba (jag anade nog allt igår). Jag behövde nog vara hemma, jag behövde nog vila och vara själv. Det kändes viktigt.
Dagen till ära var det vackrare väder än på länge och fågeln på Odengatan/Surbrunnsgatans innegård kvittrade om och om igen, jag ställde fönster på vid gavel. Fast jag gick inte ut. Jag hade dåligt samvete när jag bestämde mig, efter att jag upptäckt att det inte lös någon sol på gården. Jag lät vinden blåsa friskt i min nacke. Så underbart. Så fantastiskt. Våren är det bästa som finns men även blir jag lite vemodig. Men ja. Fint är det!
Mestadels har jag tittat på Lost idag. Avsnitt efter avsnitt. Ensam hemma. Skönt! Det var skönt att stänga av, bara gå in i ett vakuum. Jag ville inte tänka, jag hade ingen lust. Jag ville bara dyka ner och lyssna till fågeln utanför mitt fönster.
Men så småningom börjar jag längta ut från vakuumet, sakta men säkert försöker jag kliva ur. Det går! Fast fastnar man i en sinnesstämning är det svårt att ta sig ur. Mina tankar vill ligga kvar i vakuumet, min kropp vill ut. Min vilja vet jag inte.
Jag är lycklig, jag får vara och jag får andas. Välja själv (i viss mån). Jag har världen framför mina fötter. Jag inser vad jag har, hur fantastiskt det än är och jag vill omfamna det så mycket jag kan. Men det är lite svårt, för lyckan jag har, jag kan känna dess tunna tråd.

agnes och teenage angst-en

Nej, det är inte så farligt egentligen.
Jag sökte aldrig till DI. Jag vet inte varför. Jag har ju planerat att söka ända sedan gymnasiestarten. Funderandes har jag försökt schemalägga min framtid och visst har jag berättat, jag har talat om för alla som frågat och även för dem som inte frågat, att om några år är DI mitt place to be. Men plötsligt fanns inte DI längre, även om jag fortsatt kalla skolan så. Jag har peppat mig själv och kanske är det där jag vill gå, kanske kommer jag ångra mig i höst och kanske skulle jag tacka nej (lögnare!) men what so ever. Jag sökte inte på grund av en usel tidsplanering. Men vet ni vad.. jag är ganska övertygad om att ifall jag verkligen hade velat så hade jag sökt. Det spelar liksom inte så stor roll. :)

när havskarusellerna sover

KELLY och FINDUS har fallit i sömn. Vi ligger tätt omslungrade i soffan hemma hos dem, klockan är sent och snart somnar jag nog också. Jag har tidigare inte skrvit om någon av dem, kanske har ni väntat på det eller kanske har ni undrat. FINDUS är KELLYs katt. Och KELLY, KELLY är min älskade vän, mitt hjärta, min allra finaste flickvän (som är lyckligt ovetandes i denna stund då jag nynnar på "Hon är så söt när hon sover").

ännu ett "hej - det var länge sedan"

Jag skriver inte här så ofta längre. det är synd! Jag vet inte varför jag inte skriver. Jag upplever saker, jag känner känslor och på nåt sätt känns det som händer nu viktigare än det jag tidigare skrivit om (även om det var väldigt viktigt just då - det jag får vara med om känns mer på riktigt, mer med andra och mindre inom mig själv. Mitt liv är mindre introvert och antagligen är det väl därför. Mindre sömnlösa gråtiga nätter och mer utlopp bland människor MED människor resulterar i mindre utlopp här på blogspoten. Men jag saknar att skriva. Jag vill skriva mer. Kanske är jag dock bättre på att skriva angst, självdestruktiv angst och när jag är lycklig - som nu - blir det lättare att veckla känslor utåt istället för att vrida på kroppen invärtes som jag gör olyckligare stunder).
Jag svamlar, jag flummar, klockan är sent och det är faktiskt OK (bortsett från att jag för åttonde natten i rad detta år bryter mot mitt nyårslöfte). Jag ska nog losta* lite. För sent egentligen, och även om jag vill sova kommer jag helt enkelt inte kunna låta bli.
*se LOST

i min mage, mitt hjärta, min hjärna/ I min kropp

Detta....

Längtar jag efter: att resa!

Är jag ledsen för: När de jag älskar mår dåligt eller inte har det bra. När man inte blir behandlad mer respekt.

Är jag glad för: Helgen! och kanske har jag snart ett nytt jobb!

Äter jag helst: Cheeseburgare med dubbelost utan kött

Ser jag fram emot med skräckblandad förtjusning: framtiden..!

Läser jag: mejl

Är jag galet stressad över: Vänskaper. Har så många jag borde träffa, som jag vill träffa men helt enkelt suger på att göra tid för.

Lyssnar jag helst på: Ted Gärdestad, som vanligt, som idag, som mest nuförtiden

Drömmer jag om: Heh en före detta kollega som jag länge drömt om ( särskilt i natt) men gud förbjude!

Blir jag nostalgisk av: Musik!