Orkar inte tvätta bort mascaran

Jag ligger och lyssnar, jämför olika versioner av låten Jag ger dig min morgon. Kan inte bestämma mig för vilken som är bäst. De flesta är inte särskilt bra, fast det finns två som låter himla fint.
Originalversionen av Fred Åkerström och covern av Håkan Hellström.

Minns den jag sjöng för en, kanske två veckor sedan ur sångboken. Den var också ganska fin, helt ok sisådär.

Det är många som drar mig. Hitan och ditan, fram och tillbaks. Det är härligt.
Det är mycket jag vill göra och mycket som jag tycker är kul. Jag tycker om när det händer saker och jag älskar att vara med i olika projekt.
Men man är ju bara en människa. Människor blir, vare sig de vill eller inte, trötta.
Jag säger nej så lite som möjligt.. dels för att jag tycker många saker är så roliga. Men också för att jag tycker det är så jobbigt ... vill inte göra någon besviken... vill inte göra någon arg......

Jag måste bli bättre på att säga nej. men någonting annat jag skulle behöva (åh våga vara, våga vilja, något från en annan människa)
Någon som drar upp mig när jag behöver. Någon som drar ner mig till jorden när jag behöver. Varken fram eller tillbaks, höger eller vänster. Upp ur sörjan eller ner till lugnet. That's what I need today!

Happy hour

Fantastisk gif-animation nedanför, eller hur? Helt kär i den. Tror jag äntligen förstår vad som menas med att göra 3D genom att sätta ihop olika vinklar. Låter fel och konstigt men jag vet precis hur jag menar.
Oavsett har jag ännu en insikt att dela med mig av!!

När jag feriearbetade på en förskola fanns det väldigt många barn på min avdelning. Alldeles för många kan tyckas. Jag hade några barn som jag tyckte väldigt mycket om (särbehandlade dock aldrig barnen, alla fick lika mycket kärlek och omsorg!!) Dessa barnen tyckte hemskt mycket om mig.
Min chef och kollega sneglade på barnen och sa att "vissa barn tar hela handen om man ger dem lillfingret". Detta var sommaren 2008, nästan tre år sedan.

Idag slog det mig att det är jag som är barnet.
Fattar jag tycke räcker inte lillfingret och hejdlöst vill jag åt handen. En känsla av att jag måste ha handen sprids likt begär.

Det finns sidor jag föredrar hos mig själv, den sidan är inte en av dem.

(hittade bilden på t3laviv.tumblr.com)

Älskade vänner,

jag har inte blivit deprimerad. Jag har dock blivit fundersam. Ni vet, lite sådär fundersam man ibland när man inte riktigt har koll på vad som händer. Som till exempel, man funderar över om pengarna kommer räcka till hyran denna månad. Lite fundersam över hur man ska göra ifall den inte räcker.
Just nu är jag lite fundersam över hur jag känner inför saker och ting. Så om jag verkar deprimerad är jag inte det. Om jag känns disträ så är jag det.
Jag har bara lite saker att fundera över.
Eller nej! Nu räcker det nog med funderande för min del.

yours truly!!
/a

Idag träffade jag Lena, åh så roligt det var.
Jag tycker verkligen om Lena. Vi gick till ett konditori. Jag köpte varsin bakelse till oss och varsitt glas saft.

Idag har jag kommit till särskilda insikter om mig själv (hehe what else liksom.) Jag blir så trött på mig själv när jag inser vissa saker! OK då, låt höra. Eller låt skriva.
När jag vet vad jag vill ha, hur jag vill ha det och med vem jag vill ha det med blir jag så himla säker. Då vill jag ha det på en gång och kan inte vänta en sekund. I vissa situationer kan det vara till en fördel, men inte alltid minsann.
När jag blivit så medveten växer mina tentakler. Jag blir så oerhört medveten om vilken respons jag får. Jag blir osäker, börjar oroa mig och tvivla på min övertygelse. Tvivla på det jag trodde på. När det blir så här blir det så jobbigt. För plötsligt är inte en härlig och fin känsla underbar att känna längre. Känslan blir ersatt med osäkerhet, avtrubban eller/och sorg.
Jag gör det så jobbigt för mig själv och jag avskyr det.
När jag inser vad jag har att förlora blir jag så rädd om det jag har. När jag ser på fina saker som hänt blir jag rädd för att de aldrig kommer att hända igen.
En besatthet kanske.

Det värsta med detta är att det tar över mig. Det äter upp mig inifrån. Kan inte tänka på annat. Vill inte tänka på annat. Blir distraherad, ofokuserad. Don't like it. At all!

Så tröstar jag mig med att jag har fel. Att jag inte kan veta. Att jag dömer för snabbt. Då blir jag lugnare.
Tills jag inser att jag nästan, i princip alltid, har rätt när det gäller sådant här.

Men jag fikade med Lena idag och jag hade en toppenhelg. Jag har mycket att vara glad över.

ENYA !

You go there you're gone forever
I go there I'll lose my way
if we stay here we're not together
Anywhere is