Vill ni ha lite pretentiösa texter skrivna av en sjuttonåring och en artonåring? Om vi så vill, allt för er älskade kära läsare.
Skämt åsido... men jag hittade lite texter idag. Två dikter som jag skrev i slutet av andra ring, i mars förra året någon gång. I ämnet litterär gestaltning skulle vi skriva två självporträtt, ett i dur och ett i moll. Här är dem! Första dikten är moll, hehe och den andra dur.
I tvåan var jag väldigt olycklig. Jag tvivlade ofta på livet, meningen med det. Om det fanns någon mening med livet för mig överhuvudtaget. De här dikterna skrev jag när jag började ana något ljust längst bort i tunneln (om vi ska använda oss av liknelser...som jag så gärna gör.)
Även om jag det senaste året har utvecklats väldigt mycket på det personliga planet, och även en del på det litterära planet så tycker jag om dikterna. De känns fortfarande ärliga och återspeglar mig tydligt, de dagar som känns svarta eller vita. Med andra ord, dur och moll!

I

Jag är ett träd som snart faller

en fågelflock som förlorar sitt hem

Jag är bambuskott

som inte längre växer

jag är en uttorkad jord

som inte längre frodas

Jag är rötter som är döda

och som precis hört sin sista fågelsång

jag är bladen som skingras

i väntan på en sista droppe regn

***

II

en droppe faller

en puppa kläcks och en fjäril flyger ut

var ska den flyga?

vingarna är svaga men otvivelaktiga

utan spår i luften att följa

utan vägar att gå

Fjärilen finner sina egna