Till min kära vän!
Ibland undrar jag om vi bara umgås för att vi inte har någon annan vi tycker lika mycket om. Jag menar, att vi hänger för att vi bara väntar på att möta någon som ska ta oss med storm. Att visst kan vi nöja oss, i alla fall du, som inte har speciellt många andra. Jag å andra sidan har ju hundratals fler än bara dig. Jag vet inte vad jag vill.
Jag lyssnar på en låt vi lyssnade på tillsammans, jag lyssnar på texten. Ibland lyssnar jag inte på dig, jag glömmer, jag fastnar i tankar. Du tråkar ut mig, inte alltid men ibland. Jag ser dig kyssa någon och undrar om jag borde tycka det är jobbigt, jag tycker inte det är jobbigt. Så jag borde ju kunna släppa dig ganska lätt, eller hur?
Men någonstans lättar det inom mig när du inte får den du vill, när du inte har någon annan lika nära som mig. Till hands. Tänk om du träffade någon och blev kär, då skulle det inte finnas lika mycket utrymme för oss längre.
När jag är med dig vill jag inte vara med någon annan än dig och fram tills nyligen när jag var omkring dig så kände jag hur en tillvaro utan dig var omöjlig. Jag beundrade dig så mycket. En del av mig fortfarande, en del av mig vill fortfarande ha dig och en del av mig blir besviken när jag inser vad din mening egentligen handlar om.
Du har blivit lika beroende av mig som jag har av dig och det är inga jungfru-färdar längre. Kanske är det vänskap, kanske är det tomhet, kanske är det livet eller kanske är det ingenting alls. Jag kan bara inte tänka mig att se dig hos någon annan utan mig, jag kan inte släppa dig även om du knappt tillfredsställer mig på något särskilt vis längre. Fast om några veckor prövas vi, på riktigt, och kanske blir allt lite hälsosammare igen. Men jag tycker så mycket om dig bakom här egentligen, vi vet, men du är inte den som jag trodde att du var. Jag blev bara inte himla hopplöst förälskad i dig som jag kanske trodde.