familjekärlek...

Jag älskar att bli uppmärksammad, jag älskar att bli firad och jag älskar att få presenter. Det jobbiga med det bara är att jag får alltid sådan ångest för att jag inte kan uttrycka för mina käraste hur glad jag faktiskt blir. Jag gråter floder inombords för att jag blir så glad men tjatig på utsidan när jag i flera timmar försöker övertyga dem. Ibland känns det som att de tror att jag fejkar. Det gör jag ju inte.
Om tre veckor+1 är det min studentdag. Vi ska ha studentmottagning och då kommer jag bli firad. Vi har planerat den ganska länge hemma, vilka vi ska bjuda, vad jag vill äta och hur jag vill att tallrikarna ska se ut. Allt däremellan.
Jag brukar inte ha kalas när jag fyller år, kanske beror det på låg självkänsla. Rädd för att ingen skulle vilja komma, ingen skulle dyka upp eller what ever. Men nu slår jag/vi på stort!
Att min familj gör detta för mig betyder så otroligt mycket. Att de förbereder överraskningar för mig och att de ens är stolta över mig... Jaja, jag har inte ätit på några timmar och nu är jag riktigt blödig men ni förstår vad jag menar.
Jag är rädd för att de inte ska tro att jag uppskattar det så mycket som jag gör, att de ska tro att jag inte bryr mig och att de då inte kommer vilja ordna något likt detta igen. Att min familj ska sluta bry sig om mig. Det är jag rädd för. Japp.. Så mamma pappa och Emma (om ni läser det här). Tvivla aldrig på hur mycket jag älskar er och hur mycket allt betyder! även om tonerna skulle klinga falskt när jag sa det till er.