Jag finner mig själv i den cylinderformade salen på Stockholms stadsbibliotek. Hit kom jag efter omvägar till att försöka hitta min väg till St Eriksplan via vägar jag inte visste fanns bland främlingar jag aldrig mött. Jag gick fel och snart visste jag om det, fast jag vände aldrig om utan gick runt husen i blåsregnet som kanske har skadat min dator och definitivt kylde ner mig. Nyss suddades all text ut, som jag precis skrivit klart och som blev lång. Nu blir allt melankoliskt istället.
Jag kom till biblioteket för en timme sedan, jag kom hit för att hitta en ljudbok om nycklar gömda i en annan dimension, världar som endast finns i vår fantasi och om ungdomar utvalda att rädda universum. Självklart stängde barn-och ungdomsavdelningen fem minuter innan jag hittade just dit, jag tillbringade fyrtio minuter letandes efter böcker på fel plats. Nu sitter jag här, tangentslagen ekar bland böcker, hyllor och fotsulor mot stengolv.
Jag vet inte vad jag gör här, jag vet bara att jag inte vill gå hem. Det är fint hemma om än så vanligt, där ingen tanke får vila ifred. Jag vill nog inte ens tänka, jag vill bara blunda, lyssna.
Allt blir så fruktansvärt melankoliskt när jag inte äter och det är kanske vad jag borde. Jag är hungrig utan matlust, jag tjuvvägde mig utan att veta varför för det spelar ju inte någon roll!
På biblioteken blir mitt ego större än någonsin, plötsligt befinner jag mig i mitt hjärnspektras universum, där jag onekligen är viktigare än någonting annat. Varje betrakelse väger tungt och den melankoliska sinnestämningen tyngre. Vi ska vara glada, vi ska vara lyckliga tänker jag och ja, ingenting är omöjligt om gråtfesten blir limiterad och magen full av kärlek och kost.
Dessvärre är mitt internet okapabelt till att tanka en ljudbok om fyra minuter går min lånetid på bibliotekets dator ut. Det är nog dags att traska hem, skölja bort alla pretentiösa filosofier om hur livet egentligen ska gå. Jag vill leva. Simpelt och på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar