Lägesrapport från Bjärges och några tankar..

När jag är på Gotland vill jag inte göra någonting. Jag vill bara sova längre, kanske gå ut i trädgården och se ifall det är sol. Jag vill kanske spela kubb. Inte nödvändigtvis åka och bada. Inte nödvändigtvis gå promenader längs hela Gotland utan kanske på sin höjd ta halvtimmespromenaden för att hälsa på pollarna och deras föl. Kanske åka in till stan när jag varit här en stund, men annars mest se på film och äta goda saker. Prata lite med grannarna.
Jag vill se ut över den oklippta gräsmattan. Se hur fin den är som en äng med små vita blommor och vildvuxet ogräs. Ligga på sängen och läsa ett år gamla skvallertidningar trots att klockan är tre på eftermiddagen och det är strålande sol.
Gotland är ett andhål. Hit till vår lilla stuga har vi åkt varje sommar år ut och år in och nu nästan varje höst och vår. Här ska jag kunna slappna av, i mitt andra hem långt bort från stress. Långt bort från löften om att gå dit till det där mötet eller komma med på picknicken. Sluta ha kväljningar för att jag är så djävulskt stressad h-e-l-a tiden för att göra så att andra har det bra som möjligt h-e-l-a tiden och för guds skull inte göra någon besviken. Det är min vardag och jag ska sluta klaga, för den förändras ju inte förrän jag säger STOPP och jag kan ju inte räkna med att andra ska känna efter, "orkar verkligen Agnes? Vill hon egentligen? Mår hon bra av detta?". Jag suger rent ut sagt på att säga nej, jag är rädd att förlora allt om jag inte är där för att ibland känns det som att stressen, projekten är allt jag har. Att det är allt jag är då mina betyg suger och jag inte vet vad jag ska göra annars.
Så när jag är på Gotland vill jag bara inte göra någonting. Bara det jag orkar, vill och förmår. Men andra i min familj har andra planer. Gå upp klockan tio varje morgon för att inte missa någonting. Sitta och bränna i en solstol hela förmiddagen för att bli solbränd ut och se "hälsosam" ut. Springa runt bland grannar för att visa att jag inte är en bortskämd unge från Stockholm som tror att jag är bättre än någon annan. Lägga pengar på buss till stan för att det ska hända någonting. Gå upp tidigt igen för att åka till stranden (jag tycker inte ens om stranden). Finaste änggräsmattan någonsin ska klippas för att grannarna inte ska tro fel.
En lite överklassdam köpte gammelfarfarshus för några år sedan. Den välpolerade tomten är nästan igenvuxen och huset ska nog inte målas om på ett tag. Hon sa till mig att hon inte fick ha några vilda blommor när hon var liten och det var därför hon hade det nu. En annan dam i byn har köpt sitt barndomshus och den gigantiska tomten som nästan är igenvuxen tomt där en fallfärdig lada finns och en gammal segelbåt står upp och ner. Ingen tycker om dessa tanter. Alla tycker dem förstör. Förutom jag för ä-n-t-l-i-g-e-n ser allt inte så jävla likadant ut (och nej, jag tror inte att jag är bättre än någon annan).
Jag älskar vildvuxna gräsmattor och jag älskar att inte göra någonting för att jag vill göra ingenting. Jag älskar att åka till stranden för att jag faktiskt blivit sugen på att bada från en strand. Åka till stan för att jag är sugen på att titta i affärer. Men när jag vill, när jag längtar. Inte för att min familj projicerat deras viljor på mig och kallar mig egoistisk för jag för en gångs skull är på en plats där jag borde få välja själv. Jag vill så gärna gå Vänge runt för att se hur vackert det är, men jag vill gå för att jag vill, inte för att jag borde. Jag vill sitta i solen för att jag vill värmd, inte för att någon är rädd för att folk ska tro att jag är sjuk när jag är blek. Jag tillbringar tillräckligt mycket tid funderandes på vad folk tycker om mig i Stockholm så älskar de mig här spelar det faktiskt inte någon himla roll.
Ja, just det. Lassas har stängt.... vet inte vad jag ska säga...... jag har tagit studenten, Lassas har stängt.... plötsligt känns barndomen så slut...