Jag har börjat skratta åt bisarra saker. Vänners förhållanden som tar slut. Jag tycker inte det är kul någonstans, mest sorgset och konstigt och ledset för deras skull. Gamla verser som "Ole dole doff" (jag hittade hela texten.) Jag skrattar åt allt men det som egentligen är roligt på riktigt får mig inte att röra en min.
Nu har Katrín åkt hem. På ett eller annat sätt hade jag sett fram emot en dag som denna, första dagen på väldigt länge jag är ensam hemma. Jag hade tänkt att inte göra någonting. Surfa, se serier. Äta onyttiga saker vi har hemma och konversera, göra planer inför veckan som kommer.
Men idag har jag haft huvudvärk. De jag vill prata med svarar inte på mina sms. Jag går back i all tid jag har, nu satte Spotify på "Drugs don't work" med The Verve och internet är bara en skärm med ord. Det finns ingenting jag vill se på och egentligen inte någon speciell jag vill träffa.
Jag brukade älska sådana här dagar och jag vill älska sådana här dagar och jag önskar att jag kommer göra det länge till. Men inte idag. Det känns som att varje dag som går är ett slöseri på tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar