Jag blir aldrig kär i någon som blir kär i mig. Jag blir inte heller kär i någon som är kär i mig.
Varför är det så?
Jag har alltid tänkt att om man känner så himla starkt för någon, om man verkligen känner kärlek så måste den andra känna något också. Möjligtvis inte lika starkt men...
Fast det var så himla optimistiskt. För att rädda mig ur omöjligt kärlekstrassel som jag lyckats fastna i. Jag vill inte vara flugan i nätet som fastnat och väntar på att ätas upp!!!!!
Jag vill inte kära ner mig i någon som inte kärar ner sig i mig.
Varför gör jag det? Är jag så självdestruktiv så jag gör det med flit?