en varm januaridag

(en nybliven sjuttonåring och en trött tre ½ månaders valp)

Idag tog jag och Valter en promenad kring Årstafältet.
Det var en sådan härlig dag ute. Ganska så varmt ändå, plusgrader och snö som töar. Snö som smälter till vattenpölar... Snö som blir vattenpölar som Valter råkar kliva ner i och han blir lite deppig. Alla är lite trötta en grå dag som denna. Men jag kan tycka så mycket ändå. En dag som man slipper få ont i magen av skratt, en dag som en ganska grå men man är lycklig ändå.
Vi var så trötta, jag och Valter. Och den snön på Årstafältet som inte töar är så djup och svag så man sjunker ner. Men man sjunker inte ner om man har små små söta ben med fyra tassar och man väger max tolv kilo. Om man väger sextiosex och kängor på sig, sjunker man ner. Men det gör ingenting. Att traska omkring på samma spår gjorde mig inte så mycket, men Valter tyckte det kanske var lite tråkigt. Han förstod inte varför vi inte trippa omkring på de otrampade fälten och varför vi inte skulle springa på de gator där alla löpande tikar just passerat.
Allt var frid och fröjd. Vi skulle gå lilla vägen mellan mellan golfbanan/rugbybanan och fågelbadet. Mitt på vägen satt en skata. Kanske var de en kråka. Den satt och ropade på hjälp. Den haltade. Den var hjälplös. Valter kämpade för att springa fram och hälsa men jag blev lite rädd. Jag tänkte att kanske blir fågeln rädd för Valter och ska försvara sig. Attackerar honom. Så vi vände om och gick hem.