Åkte med mamma till morfar och hans fru idag. Min morfar - musikern, artisten, konstnären, konditorn, komiker och vi får inte glömma, Den store filosofen!
Man blir inte förvånad om man får en plastbit i munnen när man dricker en kopp te när man är hos min morfar och hans fru. Inte heller blir man förvånad när den 86 årige mannen utbrister hans trötthet på jultomtar och alla dessa julkort när vi nu är moderna människor som borde hålla oss till kontakt via dator och mobil.
Jag är trött på att vara den som kommer med snusförnuftiga svar. Jag nickar och ler. De blir nog lite besvikna.
Morfar säger att han bestämt sig för att leva några år till och jag betvivlar honom inte. Han poängterar att det är i nuet vi ska leva och visst kan jag hålla med men jag säger att för mig är det svårt.
Jag missförstår när han är allvarlig då han agerar som i en komedi... men när rynkan mellan ögonbrynen kommer fram, blicken spänner sig och skrattet är en minne blott minns jag plötsligt. För man vet aldrig med morfar. Hur han ska svara. Om man ska vara tyst eller sjunga.
(Jag frågade första gången min morfars fru om när och hur de träffades. Jag har hört historien många gånger, fast ur bittra och besvikna synvinklar. Hon talade vänligt om för mig...och frågade om jag hade funderat över det mycket. Ja, det hade jag.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar