Inatt var en traumatisk natt. Ännu ett luftslott som tagit säsonger, känslor och engagemang att bygga upp sprängdes men det visar väl också att det mesta är - precis som vanligt. Ingenting att oroa sig över med andra ord...
Tack Emma för att jag får ringa och gråta hos dig så mycket ofta. Och jag ska inte låtsas att jag inte vet varför jag hade sådan huvudvärk när jag vaknade imorse, för det vet jag ju. Jag vet varför jag fortfarande har den. Mitt huvud klarar inte av hysteriska gråtattacker på icke perfekta kudd-konstellationer.
Jag tror jag vet varför det som bevittnades gjorde mig så hjälplöst ledsen. Det påminde mig om, jag fick precis samma känsla som när mina föräldrar talade om att de skulle skiljas. Jag blev så fruktansvärt ledsen och jag visste att det spelade ingen roll hur jag än bönade och bad, hur jag än skrek och skulle skolka, hur elak eller inåtvänd jag än skulle vara. Ingenting skulle förändras och mina föräldrar skulle ändå skilja sig.
Jag trodde aldrig att jag skulle överleva det, men jag gjorde ju det. Jag har bara glömt bort hur. Jag måste komma på det så jag klarar mig igenom detta bråte
1 kommentar:
Mig kan du alltid höra av dig till, det vet du
Du klarar allt bråte <3
Skicka en kommentar