Det är en jobbig sits jag har försatt mig i. Att inte gå till skolan på morgonen. Att försova sig och inte komma upp. Sen inte komma iväg av dumma anledningar. Så dumt! Så korkat! Förlora studiebidrag ännu värre!
Det är mitt fel. Jag hade kunna lösa detta problem med olika åtgärder. Men jag orkar bara inte.
Hela min skolkarriär har jag försökt fixa, se till närvaron och göra så att det ska bli rätt. Tala med lärare om min frånvaro, komma på tusen ursäkter för att mjölka ur dem empati och förståelse. Ibland finns den där men många gånger inte.
Men vet ni vad?
Det spelar inte någon särskild roll. Jag bryr mig inte om ifall någon lärare tycker jag är dum i huvudet eller någon annan lärare ömmar för mig, funderar över hur jag mår. Och i sådana fall är det fint men jag har verkligen ingen energi över till dem.
Så snälla. Sluta tyck synd om mig. Att jag sitter i denna situation är mitt fel, mitt fel och mina val. Det är ingen idé att tycka synd om lilla mig. Det är ingen idé att jag talar med en lärare för läraren kommer endast lägga upp en plan hur jag ska göra. Tjata om studiebidrag. Jag bryr mig inte! Om några månader kommer studiebidrags-tiden ändå vara över. Om några månader kommer gymnasietiden ändå vara över.
Det är som att jag redan använt alla mina endorfiner och nu är de slut. Jag har använt all min obligatoriska-skola-kraft och nu är den slut.
Måste man vara så jävla tapper jämt?
Nä nu har jag ingen lust att tala om det mer. Jag ska försöka hitta var jag ska gå, vilken väg jag ska ta. Mer om det senare men nu orkar jag inte mer av vara i skolan-diskussionen.
Och ni som bryr er Det är verkligen fint! Jag har bara blivit så avtrubbad på grund av icke ork, besvikelse och gud vet vad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar