Och denna ständiga undran varför. Varför smakar chokladen så gott, varför lär jag mig aldrig tycka om melon, varför kan jag aldrig lära mig vad framförhållning innebär och varför kan jag inte disciplinera mig själv när jag behöver det som mest.
Men oftast varför får jag aldrig visa dig hur mycket jag tycker om dig? Varför får jag inte sluta spela spelet, strunta i det och säga precis som det är. Tala om för dig precis hur fin jag tycker du är, eller hur du får mig att glömma allt annat när jag med dig, kanske hur charmigt det är när du säger just så där när du säger något hemligt. Varför får jag aldrig göra det? Varför får jag inte skicka sms, varför får jag inte hålla kvar blicken och varför får jag inte röra dig när jag vet att du önskar det mest i hela världen?
Sedan tänker jag på Lukas. Och några andra. Varför fick inte Lukas tycka om mig? Varför fick han inte säga att jag var vacker, varför fick han inte säga att han ville hänga med mig varje dag framöver och varför fick han inte ringa och fråga när han undrade varför jag inte hört av mig på flera veckor. Varför fick han inte göra det, varför fick han inte hålla om mig när jag behövde det som mest.
Varför kändes det som att jag var intryckt i ett hörn, varför kände jag mig äcklad.
Bara lite kärlek.
Jag vill inte spela spel. Jag går hellre utan. Fast jag vill inte gå utan. En balans behöver jag här med, och en lösning till ekvationen.
1 kommentar:
ibland så blir de bara så. konstigt..men det går ju inte heller att styra. L var ändå inte rätt, ja du fattar kanske vad jag menar. puss
Skicka en kommentar