Ibland önskar jag det. Att jag var en robot.
Jag önskar att jag kunde trycka på. Vrida upp volym, kanske för känslor. Vrida ner ledna känslovolymen. Kanske vrida ner alla känslor och trycka extra många gånger på dopamin-knappen. Tycka allt är roligt. Vara stark och inte låta allt fint dränkas i tvivel och osäkerhet. För det är jag ju, jag blir ju det, osäker precis som alla andra. Trodde inte att låga självkänslan och låg självförtroende någonsin skulle komma ikapp mig och klappa mig på huvudet. Den gör ju dock det ibland. Inte så ofta men nog för att jag avskyr den medans jag faller ner platt.
I sådana situationer vill jag vrida ner allt. Inte trycka på standby. Koppla ur helt och hållet. Ta ut batterierna, gå i ide i en kartong på en hylla någonstans. När jag sedan vaknar igen gör jag det med fullproppade nya batterier, med ny färg på lamporna och distanserad till det förgångna om de minnena ens finns kvar.
Jag avskyr hur jag försöker placera människor jag bryr mig om i lådor. Avskyr hur jag vill att dem ska ligga där för att jag ska slippa vara rädd. Rädd för att se någon utvecklas till någon vacker utan mig, se sanningen i vitögat om hur jag inte var tillräcklig. Rädd för att de ska se någon annan och plötsligt ska det vara sant, sant att allt jag säger är strunt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar