Nattens insikt!!!

För ett tag sedan läste jag, eller kanske var det att jag hörde, ett citat. Det löd något i stil med "man är sin egen lyckas smed".
Jag har inte lagt märke till det, men nu inser jag att mitt undermedvetna tagit det på fullaste allvar.

Genom vissa tider under mitt tonårsliv har jag varit deprimerad. Många gånger har jag försökt lösa upp knutarna, knäcka lösenordet och hitta rätt, slippa fumlandet i den eviga tunneln utan ljus. Några gånger har jag lyckats, lite har jag tryckt undan så att det hoppar fram (kanske när jag anar det) när det inte är särskilt önskvärt eller lägligt. Fast det är det väl aldrig egentligen.

Jag kan ta att jag är deppig. Kanske för att jag är en sådan, kanske för att jag räknar med att tonåren är skit ibland och kanske för att.. ja eller jag vet inte. Men jag kan ta det - mina depressioner är något jag lärt mig att leva med. Saker jag inte orkat ta itu med förut, saker som uppstår på grund av biologiska faktorer et cetera.
Något jag dock inte kan leva med är att någon annan gör mig deppig, ledsen och helt förkrossad. Visserligen är väl familjen ett undantag men till exempel vänner eller några som är mer än vänner får bara inte såra mig.
Jag tror att det handlar om stolthet. Inte ska någon komma och tro att jag bryr mig! Att de betyder något! Till och från blir jag ganska så oresonlig. Jag är för stolt för att bli sårad, framförallt visa att jag blir sårad. Det är ju såååååå pinsamt tycker jag då. Särskilt inför mig själv.

När jag märker att någon sårar mig, någon gör mig ledsen blir jag ledsen på mig själv som låter mig påverkas. Jag tänker att "detta kan jag lösa". Jag ser mig som roten till alla problem. Att jag kan lösa och jag kan göra det bra. Att jag kan vända det till något positivt. Smida min lycka! Så när jag hör folk säga att man blir lyckligare av att vara ihop med någon blir jag besviken. Ryggradslösa människor som inte kan ta tag i sina egna liv, sin egen lycka och beroende på bekräftelse kan leva vidare sina goa glada lyckliga liv. Det har känts så falskt och oäkta.

Jag tror mycket på det där citatet. Men jag kan inte lösa ekvationen. Handlar allt om hur jag tar det eller om hur jag tar emot andra eller what the fuck nu kan jag ändå inte formulera mig. Ni kanske förstår vad jag menar. Jag kan ju inte leva såhär. Inte heller så där. Hitta en balans. Borde jag göra.

Men jo! Lite av det jag vill säga är att man inte kan lägga sin lycka i andras händer. Inte förvänta sig att någon annan ska lösa ens problem. Men vad kan man då förvänta sig? Och vad kan man kräva?
Jag jobbar så hårt på att bli så känslomässigt oberoende som jag kan. Men det är så jävla tråkigt.