Så, härom dagen (rättare sagt igår) såg jag klart Lost. Lost blev ett serieprojekt, hehe, som satte igång i höstas och med uppehåll blev jag himla trött på den (fråga Kelly, Emma eller någon annan i min närhet som någon gång sett en serie (jag har inte varit exalterad ständigt och jämt)). Men ändå tänkte jag att jag nog skulle sakna den, och visst såhär i efterhand känns det lite tomt, det vilar på nåt sätt en trygghet i en serie, en värld som aldrig tar slut.
Jag upptäckte för ett tag sedan Lost-encyklopedin, underbart för en sådan som önskar att en parallell verklighet till de serier jag någonstans tycker om finns på riktigt. Tusentals artiklar som låter mig gotta mig i alla karaktärer, om ens de som endast varit i bakgrunden eller talats om som någons avlidne vän. I och med det förstår jag Losts gigantiska spindelnät, hur de skapat något otroligt stort och näst intill får ihop alla miljontals trådar de spunnit.
MEN de två största problemen återstår (förutom det där med att de fortsätter att ställa nya frågor istället för att besvara de som redan finns (jag gav upp att någonsin försöka förstå företeelser som kändes primära)) så var det dessa;
Seriens ofeministiska upplägg av karaktärer
Det finns ett antal huvudkaraktärer, varav få såklart kvinnor. Dessa karaktärer följer vi genom hela serien såklart, alla sex säsonger medan de fajtas för överlevnad. Karaktärerna är Kate, Sayid, Sun, Jack, Jin, Locke, Ben, Sawyer, Hurley (säkert någon mer jag inte minns just nu).
Det som gör mig upprörd är vikten av deras konflikter; medan "herrarna" på ön största kamp på ön är kampen mot the Others, så småningom rädda ön och alla andra kämpar "damerna" för kärleken och före detta öden. Kate till exempel, tillbringar första tiden med att försöka dölja hennes förflutet som mordhäktad, sedan med att försöka välja mellan Jack och Sawyer och sist men inte minst att hämta hem biologiska föräldern åt hennes son. Sun å andra sidan, vars största konflikt i början handlar om relationen till hennes make Jin, återvänder till ön för att få återförenas med honom. För dem spelar det ingen större roll om ön sprängs så länge deras romantiska mål lyckas. De är väl övertygade av deras missions, ibland ger de sig iväg på egen hand men förenas återigen med de andra.
Jag blir trött, att det alltid ska vara så. Såklart en kvinnas mål främst är att rädda sina relationer när allt står på spel, för kärnfamiljstryggheten är det viktigaste medan kallet för en man är helt annorlunda; att rädda världen är viktigare än allt annat kärleks-småtjafs och inte värt att offras för.
Det andra jag stör mig på; Monogamin och strävan efter tvåsamheten
Under hela serien så får vi följa olika kärlekspar, romantiska stunder och attraktion som aldrig får uttryckas. Det är väl det mest naturliga sakerna i världen såklart, sådana saker spelar stor roll i våra liv. Men jag blir trött på när tvåsamheten ställs fram som det absolut lyckligaste tillstånden i världen; meningen med livet och det som spelar roll. De stunderna då överlevarna är som lyckligast är i ett förhållande med någon annan. Sista scenen i serien utspelar sig när alla återförenas; då samtliga förutom en så kallad hunk är en del av ett monogamt par. Då är det ändå en himla massa karaktärer. Men det är klart, att vara i ett förhållande kan vara fantastiskt, jag skulle helst också kanske vara det just nu men ändå. Överallt hela tiden lär samhället en att två ska en vara. Där med basta. Så tröttsamt och uppgivet.
(Så. Denna text är hastigt ihop-skriven och säkert mycket jag skulle vilja ändra på men so what. Den skulle passa bättre i serieblogspoten. Men men. Hursom. Aja. Detta blir ok.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar