Andas in, andas ut

Igår såg jag en ganska så dålig thriller. Inhale hette den, den handlade om organturism vid den överskridande gränsen mellan Amerika och Mexiko. Som sagt var det ingen film jag kommer vilja se om men det påminde mig om en sak, hur lyckligt lottade jag och min familj är, hur de flesta av mina anhöriga och vänner, hur lyckliga vi är för att vi är friska och lever i ett demokratiskt och på god väg till jämställt land.
Jag kände mig på gränsen till rörd. Jag älskar.
Samtidigt kändes det "en smula" onödigt att just jag fått det här livet. Det finns så många saker jag är lycklig över, det finns så många vackra människor i mitt liv och ingenting (ja, ni förstår) är omöjligt. Men ändå kan mitt liv kännas så oändligt långt, dagarna framöver känns så otroligt långa. Jag sparar tidningar för att läsa en artikel imorgon och jag tvättar mitt hår i handfatet för att kunna ta ett bad senare. Jag väntar med bio för att ha någonting att göra på torsdag och jag planerar inte med vänner förrän till helgen - jag måste ju ha någonting att sysselsätta mig med då.
Jag lyckas bibehålla mitt goda mod och jag försöker ta för mig av vad livet har att erbjuda men ibland känns det tungt. Jag vill göra något, jag MÅSTE, jag njuter när någon tilltalar mig så att jag slipper fundera ensam i det dunkla. Jag lyckas relativt bra ändå, samtidigt som jag försöker klura ut vad det jag egentligen går miste om och vad jag saknar, vad jag kommer sakna och vilken den största förändringen kommer att bli.
Jag har inte spruckit än även fast det kan kännas så för jag är starkare än vad jag tror men det som skrämmer mig är att mitt liv ska skruvas tillbaka till september i höstas och att mitt liv ska som fortsätta där. Fortsätta leva som om månaderna emellan aldrig hände, aldrig få dofta de fragmenten som finns i varje hörn. Men i nya skor kan det fungera ändå, bland sällskap och tidningar på ungdomsmottagningar och tvprogram om en och annan tsunamivåg som aldrig kommer.
Så jag klarar mig nog, jag är ju här och jag kan le och att skriva kan fungera än då.
Tills de ringer och säger att de gått vidare med en annan ansökan men att jag var bra på intervjun ändå. Och sedan ringer upp igen och väcker hopp fast sedan frågande talar om att de slagit fel.
Jag hoppas så mycket på världen. Jag vill tänka och tro att jag förtjänar lika mycket kärlek och tillgång till livets resurser som alla andra. Det är bara svårt, när en en gång fått för sig att en är värdelös och någonstans undermedvetet övertygat sig om det blir det så svårt att förändra det. Även fast en vill. Och lär sig att det inte är sant. Men det är en "resa" en får göra.
Så jag tror på världen, jag hoppas. Även om jag ibland övertygar mig själv om att vissa saker är för andra och inte för mig själv. Jag är värdefull, jag är älskvärd, andas in, andas ut. Det ska gå igenom huden.