Idag gick jag "vårfin" ut på Odengatan. Jag var klädd i mina ärvda manchesterbyxor och min nya kavaj. Med gott mod steg jag ut, vi vandrade längs kvarteren ner i källarantikvariat, förbi auktionshus och in i lampbutiken på hörnan. Men vår lampa verkar inte vara värd så mycket vi trodde, det finns ingen marknad för det var redan en till salu. Gammal el är dyr att byta, energin räcker inte till och trots de fina halvkulorna i marmor återstår att sälja på egenhand.
Med superfett hår trivdes jag i min kavaj och mina ökenkängor. Med sällskap kändes livet ändå dugligt bland saker jag inte ville ha, bland hyrfilmer på biblioteket och lånade glossmagasin på Annexet, och så lyckades glömde jag mig själv en stund.
I en källarbutik märkte jag hur mitt skosnöres knut (som i vanlig ordning knuts upp av sig självt (hur lyckas det?)) knutits upp och skosnöret var borta. Jag rusade runt, rusade upp för trappan och synade vägar jag tagit mig till fots från Akademibokhandeln. Grenar var skosnören, jag misstog mig om och om igen. Jag vände, gick tillbaka för att se ännu noggrannare. Och till slut stod jag där, på ett övergångsställe mellan två vägfiler och såg på hur en liten hög av knutar och trådar låg på marken. En liten hög som gång på gång kördes över av gummihjul. Dyblöta. Så fort det blev grönt tog jag upp högen och insåg att bandet hade slitits isär. Jag knöt ihop det och trädde på min sko igen. Kalas.
Nu ska jag äta omelett.
Statusuppdatering på mitt liv; inget nytt jobb, inget nytt par skor, ingen flickvän. Grått väder och regndroppar blandas med stundvisa ledsna blöta kinder då tårfyllda ögonlock töms. Jag känner att jag lever. Snälla systeryster, gå inte, jag ska dricka ur koppen jag fick av dig tills du kommer tillbaka.
1 kommentar:
Den koppen tillhör bara dig, och är till för att fyllas med dina favoritdrycker (kanske juice, oboy eller flädercider) Läs då och då texten som står på, för den är menad från till dig från mig<3
Skicka en kommentar