Jag lyssnar på instrumental för att slippa igenkänning för jag minns ju ändå, känslomässiga overload. Jag lyssnar på instrumental, jag finner lugn men känslorna är fler än någonsin. Jag känner längtan efter famnen, jag känner ro för att den finns.
Jag vandrar på gator, förbi Lao Wai och längs hörnet där ryggsäckarna hänger. Jag promenerar upp för kullar och trallar om hur inspirationen går. Jag inser att staden är vår ifall vi vill ha den (än så länge tillhör den nostalgiska minnen blandat med presens jag inte riktigt vet).
Jag undrar över vad som sker när en buffar Scully
Jag tänker på att det mest utomunderlytiska är när någon annan förstår vad havskänsla är
Jag känner hur hur punkten ur fokus cirkulerar i mitt blodomlopp
Jag drömmer om doften av nacken med det kortklippta håret