Chokladfontänen började tjuta igår, likaväl som jag sprängt tårkanalerna tidigare under dagen. Jag som trodde mig var så stark och inte kunde låta bli att befinna mig i lokalen tre stationer och ett slaskhav bort.
Inte hade väl jag anat (jag=lögnare) vilket vakuum som skulle ske inombords när jag såg dig genom glasrutan; vilken tornado som skedde inuti bakom leendet eller hur uppgivenheten skulle spåra ut och hur kroppen ville sprängas bland skjortor och hur själsligt jag sprängdes när jag insåg hur oförmögen jag var på att svara på de vackra meddelanden jag aldrig ville skulle sluta komma till mig genom min telefon. Jag ville så gärna säga rätt, jag vågade inte och fortfarande lägger sig orden för varandra och jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig. Mitt språk samarbetar inte med mig idag. Jag vill bara blunda och tänka på natten, morgonen, samtalet och vad vi har, vad vi ska värna om, ta hand om i lugn och ro, även om jag, mitt hjärta och min kropp skriker efter nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar