Jag har en underlig känsla i mig. Det känns inte som jag, snarare att jag... är någon nej jag vet inte. Jag ser alla lyckliga människor som är kära. Jag vänder mig om och ser andra kära människor, de är omaka men perfekta ändå. Var jag än vänder mig.
Jag har inte blivit paranoid och såklart är det inte bara för att jag inte är ihop med någon och jag hela tiden ska bli påmind om det som jag ser alla kära människor. Folk skaffar barn. Folk gifter sig. Folk håller om varandra på bänkarna som egentligen är för kalla att sitta på eftersom att det är kyligt. Och de som inte är ihop ligger ändå.
Jag vill inte längre ligga med någon jag inte har respekt för och tycker är något alldeles särskilt. Det finns inte så många speciellt särskilda omkring mig på det planet så jag ligger inte så mycket längre. Istället ägnar jag mig åt att betrakta den spirande kärleken. Utan att vara kär. Utan att vara förtjust. Men ack så kärlekstörstande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar