Once a failure always a retard.

Jag saknar Martha Stewart-ådran. Jag kan inte bädda. Jag har sådant stök omkring mig. Jag glömmer att vattna blommor trots att de står framför mig.
Det gör mig ledsen, känslan som kommer över mig när jag har orsakat en vissen blomma tycker jag inte om. Jag känner mig elak och självisk..
Jag saknar även den där skolådran. Den där ådran som får en att gå upp och gå iväg till skolan. I tid. Inte försova sig. Inte "jag orkar verkligen inte nu".
Att jag inte kan bädda spelar mig ingen roll. Det svåraste problemen är att få lakanet att ligga i rätt.. ordning vilket jag kan lösa genom att köpa sådana där lakan med resår under så att de inte kan åka runt och rulla ihop sig, vilket är väldigt bra då jag även rör på mig så mycket när jag sover.. Att jag inte skulle bli någon Martha Stewart sörjer jag inte, men jag kan känna mig som en sådan snorunge när jag inte städar och plockar i ordning i mitt rum. Kaos är vad det är. Men det är okej....
Det är svårare att leva med att jag ständigt dödar blommorna. Som jag älskar. Som jag får av personer som älskar mig. Och jag låter blommorna vissna.
Det där med skolan är också ganska tungt. Jag tycker inte det är jobbigt att inte gå upp och inte gå dit varje dag men det tycker alla andra. Alla andra är också "starka nog" att göra det. Det är meningen att man ska klara det. Det säger normen så jag känner mig fel. Varför klarar jag det inte?
Jag har aldrig älskat skolan. Vissa dagar tycker jag om det. Vissa dagar är det hur roligt som helst. Jag skulle inte vilja vara utan skolan, eller snarare - vill ju ha en syssla. Men jag hatar kraven, jag hatar hur det är så jävla in i berget bestämt att jag ska gå dit. Fem dagar i veckan. Sitta och lyssna. Lära mig.
Jag har alltid drömt om något större. Det större som finns utanför bubblan jag lever i nu. Men sedan insåg jag att jag lever i mina framtidsvisioner och mitt förflutna. Det som hänt förut. Jag är en sådan romantiker inför vad som komma skall och jag är den som ständigt tror att gräset är grönare på andra sidan. När jag väl är där jag längtat till att komma märker jag det inte ens, då är jag så upptagen med att drömma om nästa anhalt.
Jag är så trött på lärare och elever kring mig. På deras eviga moraliserande. På deras eviga ömkan.
Tills dess är jag a retard. A school-failure helt enkelt. även om jag klarar betygen.