Jo, jag är väl en del av det stora "sociala nätverket" som man blir en del av lite vare sig man vill eller inte om man bor i en huvudstad, studerat vid några skolor och är social. Ingenting särskilt unikt med det, det blir ju ganska lätt så.
Det är ganska ytligt, eller inte så ganska men det är det. Vi möts, träffas, umgås och har roligt. Vi pratar om vad som har hänt senaste tiden, om plugget och om att vi gärna skulle vilja åka bort från kylan i vinter. Det är trevligt och det kan vara så skönt att bara ha det där ytliga och flyta omkring i det ibland. Ofta. Ta sina lyxproblem på största allvar och slippa tänka tankarna som finns längst där inne.
Men vad spelar det egentligen för roll? Det betyder ju egentligen inte så mycket. Inte så mycket alls. Jag ska inte påstå att de kamratskaperna är värdelösa, för de är de ju inte, jag skulle nog känna mig ensam utan dem. Men jag kan säga, för det är sant, de får mig varken att växa särskilt mycket. Stimulerar mig inte så värst. Lättar definitivt inte mitt hjärta med en kort anspråkslös kram när vi ser varandra eller skrattar bort att vi känner oss som missfoster.
Så, jag har många av de där. Många fina, coola, roliga kompisar som säkert har potential att bli något mer om jag skulle ge det chansen. Men det gör jag inte. För jag är rädd, rädd för att bli sårad, förödmjukad och lämnad kvar där med mina knäppa tankar.
Men då och då när blixten slår ner eller när det är fullmåne, kanske när vi smakar på det där teet eller när jag är ledsen för någonting oklart så gör jag det där. Hoppar ut och tänker "fan nu får det bära eller brista". Jag öppnar mig. Berättar om de där känslorna jag skäms över, eller hur jag våndades över hur jag betedde mig den där gången för fem år sen och så kanske jag ser i dina ögon att det går in i dig. Eller jag känner din hand på min axel som ligger kvar där i flera sekunder och jag känner "det här var det värt". Det blir som ömsesidigt. Vi tar av oss de där maskerna. Vi avger ett löfte. Vi bryr oss om varandra. Vi är vänner.
& mina vänner glömmer jag aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar