Jag har många kompisar. Få vänner. Del II

Det är många som vill tala med mig när de är ledsna. Kanske vill de ha ett gott råd, kanske vill de ha några stöttande ord eller kanske vill de bara tala av sig, rensa ur all skit som finns där inombords. Lätta på orosmolnen som mörkar och berätta för någon precis hur det känns.
Jag älskar att människor vill tala med mig när deras glas är halvt tomma. Jag uppskattar det väldigt, det får mig att känna mig betydelsefull och viktig. Jag vill veta när de jag bryr mig om mår dåligt och om jag på något sätt kan hjälpa dem vill jag göra det. Det känns väldigt viktigt.
Vad många dock kan glömma bort är att jag också blir ledsen ibland. Att jag också kan känna mig värdelös. Men när jag känner mig värdelös är det inte så jättemånga som stannar upp mig i skolkorridoren och säger att jag är värdefull. Ibland gör jag fel, och jag känner mig jättedålig. Men när jag känner mig dålig är det inte så många som ringer mig och säger att alla gör fel ganska ofta och att det inte spelar någon roll, att jag är fantastisk ändå. Ibland ser jag mig i spegeln och avskyr min spegelbild men det är inte så många som säger jag är så väldigt vacker och jag är så fin, inte alls vore det lika fint om jag såg ut som de på reklampelarna. Ibland när det är någon jag förälskat mig i är dum är det inte så många som skickar sms och säger att jag är värd någon som kysser marken jag går på, någon som tar det hemska i mig och kysser mig ändå och låter mig ställa de krav jag är värd utan att springa därifrån. Precis som alla känner jag mig ensammast i världen är det inte så många som kramar om mig utan att släppa och säga att de älskar mig.
Detta är såklart inte bara alla andras fel. Ibland säger jag ingenting. De flesta bara hoppas på att jag alltid är så stark som jag verkar och hellre tröstas än tröstar mig.