När jag var yngre, kanske sju-åtta år skulle jag, min storasyster och mina föräldrar åka på en av våra kommande utlandsresor. Jag minns inte vart vi var på väg, vilken årstid det var eller vad jag hade på mig. Kanske var Grekland slutdestination, troligen sommar och jag vill mig minnas att det var denna resa som jag och min syster fick varsin kamera med ett plasthölje som såg ut som en pingvin. Hur som helst, väl på Arlanda vandrade vi omkring bland dess butiker. Vi stannade till vid några skivställ, och jag tråkades ur medan min mamma stod och letade. Till slut hittade hon en skiva av en för mig okänd sångerska, för henne tror jag också, till nedsatt pris. Hon köpte skivan, jag glömde bort den och då och då spelade hon skivan (men inte särskilt ofta, jag tror inte att det blev hennes bästa skivköp genom tiderna.) Jag tyckte kvinnan på omslaget, artisten var så vacker. Jag tyckte om att titta på bilden och nog ville jag se ut som henne. Jag mindes att hon sjöng så vackert.
En dag försvann skivan, eller rättare sagt så låg inte skivan inte i fodralet när jag öppnade det. Jag glömde bort hur hon lät, hur hennes sånger lät, men mindes att hon sjöng väldigt vackert. Då och då öppnade jag skivfodralet i hopp om att skivan skulle hamnat där igen, men det gjorde den aldrig. Tillslut försvann skivfodralet utan att jag la vidare märke till det.
Då och då har skivomslaget poppat upp i mitt huvud, och min förundran över hur hon lät. Efter många om och men tog jag tillfället och minnet till fånga för en liten stund sedan, jag bestämde mig för att hitta henne. Men vad hette hon nu igen? Knappast skulle mamma minnas och inte Emma heller. Det slog mig. Izza hette hon. Inte fanns hon på spotify, inte heller på google. Jag började tänka på Vichy-tabletterna vi en gång köpte på Skansen (de finns förövrigt inte heller på google). Izza ledde mina tankar till Vichy som därpå ledde mig till... ta-da Izzy! Hon finns på google. På Spotify. Och ja visst, nu minns jag hur hon lät.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar