Jag har alltid velat gifta mig. Å nu kanske du tänker att jag är en sådan flicka som är überflickig och alltid har drömt om sitt prinsessbröllop och ja, delvis är det väl sant.
Det är inte av religiösa skäl jag vill gifta mig utan snarare tycker jag det är ett väldigt fint sätt att bevisa sin kärlek. Det finns såklart miljontals andra sätt att visa det på som är minst lika fina men att gifta sig är på något sätt ... ja jag tycker det är fint att man lovar varandra. Här och nu. (Dock kan jag ibland se att det är lite dubbelt för att man kan ju inte lova någon att älska en annan hela sitt liv.) Man bestämmer sig helt enkelt, att nu vill jag vara med dig och det ska jag tro på för evigt. Någonting sådant.
Senaste tiden i mitt liv har jag också sätt äktenskap som någon slags trygg borg, när man väl är där med den man älskar. Man har varandra, man litar på varandra. En trygghet. Man har gått in i det med ambitionen att spendera resten av sina liv ihop och båda älskar varandra tveklöst.
När jag var elva år och mina föräldrar skiljde sig föll väl världen mer eller mindre ihop. Nej..!!! Jag och min syster som aldrig skulle flytta hemifrån utan stanna hemma och ta hand om dem. Ja, världen föll samman och inte förrän nu känner jag att jag på riktigt börjar samla ihop mig efter det. Ett hål i mitt hjärta kommer alltid att finnas. När jag tänker tillbaka på dem så kan jag inte minnas att de pussades förutom de gånger vi bad dem pussas, kanske när vi skulle åka till Gotland med pappa eller någonstans med mamma. Jag är ändå glad över, ändå om deras skilsmässa hade en väldigt dålig tajming med den ålder jag var över att jag har fina minnen som vi upplevde tillsammans. Alla resor vi reste, alla julaftnar vi firade och minnen hemifrån.
Min bästa vän jag hade för några år sedan, som det slutade sämre med (eller det slutade inte alls, utan bara försvann) upplevde en värre separation än mig. Jag tänker ofta på det och det gör mig lika uppgiven och ledsen varje gång.
Hennes familj var den ultimata kärnfamiljen. Gedigna och många erfarna år tillsammans men ändå cool. Många projekt och många barn och kanske ett till var påtänkt. Jag spenderade mycket tid hos den familjen och på ett sätt blev det som min andra familj. Jag tyckte så mycket om hennes familj, hennes föräldrar och vi hade roligt ihop. De var så ihop den familjen, det var dem mot allt.
En dag precis som vanligt hade jag sovit över hos min älskade vän. Jag klev upp tidigare än henne och åt frukost med hennes föräldrar. Allt var precis som vanligt. Glatt. Vi talade om vardagliga saker och jag minns att det var länge sedan jag hade upplevt den där stunden i min egen familj. Väldigt tidigt morgonen efter hände det dock. En min fina väns föräldrar hade sedan flera år en annan älskade än föräldern som hon levde ihop med. Vips så var kärnfamiljen krossad. Plötsligt blev allt så tydligt, alla affärsresor och alla andra små ting som skedde.
Många tårar, arga stunder och tvekan har ingen lyckats smälta händelsen. En av mina lärare som också stod familjen nära var också förvånad. det var flera år sedan. Jag vet inte vad jag är mest ledsen över angående detta. För min vän och hennes syskons skull? Känner jag mig bedragen? För att om hon gjorde det, skulle vem som helst kunna göra det och därför kan man inte lita på någon och vips så är alla monoförhållanden adhalsdj.
Vad jag vet har mina föräldrar aldrig betett sig så, åtminstone inte såvitt jag vet. Eller kanske. Förr hade jag ett väldigt kontrollbehov av att veta och mitt engagemang var stort - jag ville ju veta allt om mina föräldrars förhållande, deras svek och överenskommelser. Jag försöker att inte bry mig längre.
I alla fall. Jag känner igen den där besvikelsen på föräldrar. De träffar någon ny och i ens värld blir man sviken som aldrig förr. ÅÅÅÅh vad jag varken har lust eller ork att gå in på det.
Min förra kompis förälder är nu förlovad med sin älskade. Ännu värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar